Oksana Masters hatar att förlora
Oksana Masters föddes drygt tre år efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl och tvingades, likt tusentals olyckssystrar och olycksbröder, betala ett högt pris för misskötseln av kärnkraftverket före, under och efter den stora smällen.
Oksana Masters, som då hette Oksana Alexandrovna Bondartjuk, föddes i Chmelnytskyj, 400 kilometer sydväst om Tjernobyl. Sovjetunionen befann sig i upplösningstillstånd och den stora socialistiska drömmen höll på att rämna helt. Att födas under de svåra förhållandena var en utmaning i sig. Att födas med tämligen svåra missbildningar gjorde att oddsen för ett långt liv var rätt höga.
Hennes föräldrar lämnade henne på ett hem för föräldralösa barn. Oksana föddes med sex tår per fot, utan tummar, utan skenben, utan en biceps, med ben av olika längd, med missbildade händer och utan emalj på tänderna.
– Från barndomen minns jag främst de stora fälten med solrosor, plommonträden och en ständig och molande värk av hunger i magen, säger Masters till BBC.
–Solrosorna är ett fint minne. Plommonträden också, för matransonerna var små och av dålig kvalitet på barnhem på den tiden. För att stilla den värsta hungern brukade vi stjäla plommon och äta solrosfrön, berättar Masters.
Strålningsvärdena var höga och myndigheternas försök att mörka katastrofen gjorde att följderna blev allvarligare än de blivit om transparensen varit större.
– Då jag kom till USA fick jag veta att det enda som kan leda till att man saknar emalj på tänderna är strålning. Sådan information fanns inte i Ukraina på den tiden. Eller kanske den fanns men något sådant delgav inte myndigheterna.
Sovjetunionens fall blev Oksanas lycka. Gränserna öppnades och de usla förhållandena på många barnhem i det forna östblocket kom till allmän kännedom i västvärlden. Oksana och många andra barn adopterades till väst, och för Oksana var det rena rama jackpoten att komma till just USA.
– Jag var fem då direktören för barnhemmet kallade in mig på kontoret. De visade en bild på en kvinna och sade: Detta är din nya mamma. Hon hade det varmaste leendet och de vänligaste ögonen jag någonsin sett, minns Masters.
– Efter det frågade jag varje dag om jag kunde få se bilden på henne.
Personalen på barnhemmet använde det ibland mot den lilla flickan. Oksana medger att hon var något av en trubbelmakare som liten.
– Då brukade de säga att hon inte kommer eftersom jag är bråkig och inte lyder. ”Därför får du inte se på bilden heller”.
Is på väggarna
Processen tog två år och ibland började den lilla flickan tvivla på att hennes nya mamma kommer för att hämta henne.
– Men bilden på henne höll mig flytande.
Till slut var all pappersexercis klar och Gay Masters, professor vid universitet i Buffalo, kunde resa till Ukraina för att hämta sin flicka.
Gay Masters chockerades av förhållandena på barnhemmet. Det var is på golv och väggar då värmeaggregatet gått sönder.
– Jag visste inte att jag var annorlunda innan jag kom till USA. Det var där jag insåg att jag skiljer mig från mängden, säger Oksana Masters till BBC.
Masters diagnostiserades för hämmad tillväxt. – Jag höll på att svälta ihjäl. Då Masters fyllde åtta var hon 86 centimeter lång och vägde bara 15 kilo.
– Bra siffror för en treåring i USA och det var just småbarnskläder jag gick klädd i under mina första år i USA. De var de enda som passade mig.
Mamma Masters var singel, vilket gjorde adoptionsprocessen betydligt svårare än den varit om hon haft en make.
– Hon fick kränkande frågor i stil med: Vad är det för fel med dig, varför har du ingen man, varför är du singel? Jag kan bara ana mig till hur hon måste slåss för att få mig till sig. Hon räddade mitt liv och gav mig ett liv jag aldrig hade fått uppleva utan henne. Sannolikt hade jag inte varit vid liv i dag utan min älskade mamma.
Oksanas vänstra ben var 15 centi
meter kortare än det högra och det amputerades då hon var nio år.
– Det var tufft men ännu tuffare var det då jag var tretton år och läkaren berättade att också det högra benet måste amputeras.
Fick aldrig säga adjö
Oksanas önskan var att det högra benet skulle amputeras under knäet.
– Vristen och knäet är de viktigaste knutpunkterna i benet och jag ville ha ena kvar. Läkarna sade okej, men på operationsbordet konstaterade de att de kommer att amputera ovanför knäet i alla fall.
Oksana, då 13 år, vaknade upp och insåg vad som hade hänt.
– Jag försökte sätta mig upp men kunde inte då vinkeln i benen inte fanns där längre. Jag föll bakåt i sängen. Jag känner fortfarande en ilska och frustration över det. Jag fick aldrig säga adjö till mitt ben.
Före den andra amputationen hade Oksana redan börjat lite smått med anpassad rodd.
Och efter operationen fann hon styrkan i idrotten på allvar och tränade målmedvetet upp sig till världsnivå. 2010 satte hon sitt första världsrekord i rodd.
Den första stora framgången kom i paralympiska spelen i London 2012 där hon i par med Rob Jones, en amerikansk militär som förlorat både benen i ett bombbåd i Afghanistan, tog brons i anpassad rodd.
Vägen dit var lång och krävde flera operationer då båda hennes händer var missformade.
– Alla mina missbildningar passar in i bilden för de som brukar uppkomma av strålning.
Gnistan att komma så långt det går på den paralympiska scenen tändes på allvar då jag kollade på paralympiska spelen från 2008.
– Det var så coolt och jag bestämde mig för att det är dit jag ska nå.
Det var Randy Mills i Louisville, dit mamman och dottern flyttat från Buffalo, som först talade om paralympiska spelen. Mills var chefstränare vid Louisvilles klubb för anpassad rodd.
– Jag har tävlingsinstinkten och viljan. Jag hatar att förlora och han såg det. Det enda jag behövde efter det var ett träningsprogram som passade mig, säger Oksana Masters, som i dag är 30.
Idrotten inverkade positivt på en självkänsla som knappast var den allra bästa. En svår barndom och alla handikapp hade satt sina spår.
– För en ung flicka kan en finne eller en slarvig fläta kännas som jordens undergång. Tänk er då hur det känns att ha två benproteser och händer som är svåra att dölja. Men jag vill vara ett positivt exempel på att det går att övervinna alla hinder. Här måste jag ännu en gång tacka min mamma vars positivitet alltid varit en oerhörd styrka för mig.
Längdåkning nästa
En ryggskada satte stopp för roddkarriären 2012 men har man varit med om så många motgångar som Oksana Masters varit med om vid det laget var det bara att byta gren och köra på.
Valet föll på längdåkning och cykling i stället för rodd.
Framgångarna lät inte vänta på sig. Vid OS i Sotji, 1 500 kilometer sydost om hennes födelseort, blev det två medaljer men inget guld. För en idrottare med hennes vinnarmentalitet fungerade ett silver och ett brons snarare som tändvätska.
I Rio två år senare tvingades hon nöja sig med en fjärde plats i cykling innan det blev en fullträff i Pyeongchang 2018 där hon tog sitt första men knappast sista guld i dessa sammanhang.
– Inför Rio hade jag aningen för knappt med tid att förbereda mig. I Tokyo tänker jag vinna dubbelt, säger Masters.
Paralympiska spelen i Tokyo har skjutits upp på grund av coronaviruspandemin och i värsta fall ställs de in helt. Men då finns ju alltid vinterspelen 2022 och de paralympiska spelen 2024 att se fram emot. Oksana Masters har kommit över betydligt större motgångar i sitt liv än inställda idrottstävlingar.
– I framtiden hoppas jag att folk inte gör skillnad på paraidrott och ”vanlig” idrott. Idrott är idrott och jag tror och hoppas att tillväxtpotentialen inom just paraidrott är oerhörd, säger Masters.
I framtiden hoppas jag att folk inte gör skillnad på paraidrott och ”vanlig” idrott. Idrott är idrott och jag tror och hoppas att tillväxtpotentialen inom just paraidrott är oerhörd.