Forskare vill utbilda 50 coronahundar.
Hundar kan upptäcka coronavirus hos människor redan innan personerna känner sig sjuka. Hittills har tre hundar i Finland lärt sig hur viruset luktar, Susanna Paavilainens Kössi är en av dem. Nu hoppas forskarna snabbt kunna utbilda fler hundar och sätta dem i tjänst på flygplatser, färjterminaler och äldreboenden för att hitta smittobärarna.
Cancer eller corona spelar ingen roll: hittehunden Kössis superkänsliga nos upptäcker sjukdomarna långt innan patienten eller läkaren gör det. I bästa fall kan coronahundar redan i höst användas för att slå larm om vilka personer som bär på covid-19 på sjukhus, äldreboenden, flygplatser och färjterminaler.
Utvändigt skvallrar ingenting om vad som finns en trappa upp i den skamfilade lagerbyggnaden i Vik. På bottenvåningen samsas bilverkstäder och tvätterier om utrymmet. Bilmekanikerna som har en cigarettpaus på gården har inte sett till några hundar och ser ut som levande frågetecken då HBL frågar dem om de vet var föreningen Wise Nose (klok nos) med adress i byggnaden håller till.
Men vi har ändå kommit rätt visar det sig. En liten stund senare parkerar en skåpbil intill byggnaden och ut kliver en kvinna med en sandbrun smäcker hund.
Hunden Kössi iakttar oss nyfiket och sniffar på oss ingående då vi möts. Föreningen Wise Noses verksamhetsledare, tillika Kössis matte, Susanna Paavilainen låser upp ytterdörren och vi kliver in i ett kontor där fyrbenta och tvåbenta varelser jobbar sida vid sida.
Susanna Paavilainen berättar hur allting började då hon för åtta år sedan lät hämta en hittehund från Spanien. Hon hade lagt in en beställning på en golden retriever, en hundras som hon hade sedan tidigare, men den här gången blev det ingen goldie, utan en släthårig jycke, visserligen i samma gyllene kulör.
Valdes ut på avlivningshundgård
Kössi som är en spansk vinthund, galgo español, hittades som alldeles liten valp i en kartonglåda vid kanten av motorvägen utanför Malaga. Rasen föds upp okontrollerat i Spanien i mycket stora mängder och överges ofta. Kössi hamnade på en avlivningshundgård, och hade blivit synnerligen kortlivad ifall han inte hade valts ut för att börja ett nytt liv i Finland.
Paavilainen insåg fort att den här valpen var speciell. I motsats till hennes golden retrievrar, som var vana vid mänsklig kärlek och uppassning och inte hetsade upp sig i onödan, var Kössi, som var utrustad med en stark överlevnadsdrift, ständigt på sin vakt och registrerade allting som skedde i omgivningen.
Upptäckte cancer
Kössi hade bara hunnit bo i Finland i ett par månader då Susanna Paavilainen noterade hur den om och om igen nosade och slickade på underläppen på hennes andra hund, precis som om Kössi hade upptäckt att allting inte stod rätt till. Någon månad senare upptäckte hon att golden retrievern hade en tumör på läppen och tandköttet, vilket valpen Kössi hade lagt märke till långt tidigare.
Efter att själv ha blivit sjuk av mögel på en tidigare arbetsplats bestämde sig Paavilainen för att gå en specialsökutbildning för hundar som fick lära sig spåra mögel.
Även om Kössi var lydig, klok och hade en känslig nos, hade han svårt i början då han var rädd för främmande människor, i synnerhet karlar. För att råda bot på problemet tog Paavilainen systematiskt ut honom bland folk. Först vande hon den skygga hittehunden vid dagisbarn genom att promenera nära daghem och till sist vid vuxna män, genom att hänga på gården till en besiktningsstation.
Då Kössi väl hade övervunnit sin rädsla för främlingar lärde han sig kvickt att upptäcka och markera mögel.
Paavilainen hade inte glömt hur Kössi som valp hade upptäckt cancern hos hennes sedermera avlidna goldie. Vid ett senare tillfälle reagerade Paavilainen på att Kössi, som dittills gärna hade delat soffa med hennes katt, plötsligt började knuffa katten ur soffan. Också den här gången skulle det senare visa sig att katten hade insjuknat i cancer som Kössis känsliga nos hade identifierat långt innan katten visade några symtom.
Startade forskning
I det här skedet tog Paavilainen kontakt med docent Anna Hielm-Björkman vid veterinärmedicinska fakulteten vid Helsingfors universitet. Tillsammans samlade de ihop ett tvärvetenskapligt forskningsteam med experter från veterinärmedicinska i Helsingfors, kemister från Östra Finlands universitet och den nygrundade föreningen Wise Nose där Paavilainen var verksamhetsledare.
I några år hann forskningsteamet undersöka hundarnas förmåga att känna igen cancerprover. Då tumörer ännu var för små för att upptäckas av patologer, var Kössi och hans fyrbenta kolleger säkra på sin sak. Hundarna kunde utan problem plocka ut de urinprover som härstammade från cancersjuka.
Samtidigt som cancerforskningen var inne i en intensiv fas i vårvintras började coronaviruset spridas världen över som en löpeld.
– Jag tänkte direkt att vi måste undersöka om hundarna kunde känna igen sjukdomen, säger Hielm-Björkman som kopplade in professorn i infektionssjukdomar Anu Kantele. Kantele tog itu med den tungrodda byråkratin kring de tillstånd som behövdes för coronaforskningen.
Tragedi i familjen
Eftersom Wise Noses laboratorium redan var känt bland folk som spontant hade gett urinprover till cancerforskning, började det droppa in också urinprov av personer som misstänkte att de hade corona eller som hade konstaterats coronapositiva.
Samtidigt drabbades Anna HielmBjörkmans familj av en tragedi då svärfadern avled i covid-19 och många i släkten blev smittade. Det innebar också att hon den vägen fick tillgång till en stor mängd urinprover från personer som bar på det nya viruset.
– Då vi väl hade tillräckligt många prover introducerade vi dem för Kös
si som efter bara en timmes övning lärde sig att känna igen coronan.
Utöver Kössi har hittills två andra hundar i Finland också fått lära sig att sniffa sig fram till coronavirus: Susanna Paavilainens golden retriever och en labrador som tjänstgör som polishund.
Hielm-Björkman påpekar att mycket jobb ännu återstår. Efter insikten om att hundar kan identifiera coronavirus, måste testerna upprepas åtskilliga gånger för att valideras, det vill säga giltigförklaras. Testerna måste upprepas om och om igen så att varken hunden eller hundföraren vet vilka prover som är positiva. Därefter ska resultaten dokumenteras i vetenskapliga artiklar.
Nästa steg blir att lära hundarna identifiera coronaviruset inte bara från urinprov som innehåller dött virus, utan genom att låta dem snusa på textil som vidrört insjuknade personers hud och utandningsluft från coronapatienter. Forskningsteamet har redan bett om strumpor av personer som nyligen återhämtat sig från sjukdomen, och Hielm- Björkman hoppas att hundarna under de närmaste veckorna kan börja snusa på levande patienter.
Dagen innan HBL:s besök på hundlabbet har Hielm-Björkman fått e-post av en fransk professorskollega som kom med glädjebeskedet att polisschäfrar efter fyra dagars utbildning hade lärt sig identifiera svett från coronapatienter.
Lönen A och O
I laboratoriet i Vik får HBL bevittna mästerhunden Kössi i arbete. Coronatesterna utförs i ett särskilt säkerhetslaboratorium som vi inte får besöka. I stället ser vi hur Kössi identifierar cancer, men processen är exakt densamma som för corona.
Arbetspasset inleds med löneförhandling. Susanna Paavilainen öppnar en påse med den ultimata läckerheten, frystorkade kycklinghjärtan. Kössi snusar belåtet på sin kommande lön, viftar på svansen och får för säkerhets skull provsmaka en liten portion i förskott innan jobbet kör i gång.
– Precis som för oss alla har lönen betydelse. Då Kössi började sin bana som mögelhund gav jag belöning i ostskivor. Men en dag slutade han tvärt jobba och var inte alls intresserad längre. Jag trodde att loppet var kört, tills jag bytte till skinkskivor. Genast blev det annat ljud i skällan, säger Paavilainen.
Först introducerar Paavilainen dagens doft för Kössi. Hon sträcker fram en burk med urin från en cancersjuk, varpå Kössi vet vilken odör som gäller. Nästa steg är att Paavilainen ställer fram en ställning med plåtburkar. I varje burk finns ett medicinglas med några droppar torkad urin. En del av proverna kommer från friska, andra från cancersjuka individer.
Kössi sticker in nosen i burkarna. Varje gång cancerodören når hans luktceller markerar han det med att klappa högljutt med tassen vid cancerburken. Löneutbetalningen sker utan fördröjning. Omedelbart får han beröm: Hyvä! (bra) och ett frasigt kycklinghjärta som han slukar på bråkdelen av en sekund. Så fortsätter arbetspasset tills alla kycklinghjärtan är slut och Kössi mätt och belåten.
Tillstånd och pengar behövs kvickt
För närvarande pågår en kamp mot klockan. Dels väntar hundforskningsteamet otåligt på tillstånd av Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt att få samla in ett stort antal coronaprover. Dels är man i akut behov av finansiering för att fort kunna samla in proverna innan epidemin klingar av till sommaren. Ifall finansieringen löser sig, och sjukvårdsdistriktet snabbt beviljar forskningstillstånd, är det möjligt att under sommaren utbilda ett femtiotal coronahundar, bedömer Anna Hielm-Björkman.
Kunde rädda liv till hösten
De här hundarna skulle vara guld värda i höst då man förutspår en andra våg av epidemin. Hundarna kunde användas på flygplatser och färjterminaler för att meddela vilka personer som bär på den allmänfarliga sjukdomen. De här personerna kunde sedan slussas till särskilda ankomsthallar för att inte smitta ner andra, testas och få besked om att gå i karantän.
Ett annat användningsområde är sjukhus och äldreboenden där det skulle gå att hejda smittspridning eftersom hundarna verkar kunna upptäcka viruset långt innan personerna testar positivt för sjukdomen.
– Då vi introducerade coronan för Kössi var han av annan åsikt än vi beträffande en del av proverna. Senare visade det sig att hunden hade haft rätt alla gånger. De personer som testat negativt för coronavirus blev fyra till fem dagar senare sjuka i covid-19. Kössi kunde alltså känna coronan efter att personen exponerats, men ännu inte uppvisade några symtom, säger Hielm-Björkman.
❞ Då vi introducerade coronan för Kössi var han av annan åsikt än vi beträffande en del av proverna. Senare visade det sig att hunden hade haft rätt alla gånger. Anna Hielm-Björkman