400
Regeringen lägger stora pengar på vägar och järnvägar runtom i Finland. Vägbyggen är klassisk stimulanspolitik som ofta fungerar – men det gäller att pricka rätt, säger en ekonom som HBL har pratat med.
miljoner euro lägger regeringen på nya vägar och järnvägar runtom i Finland.
– Investeringar i infrastruktur är ingen mirakelmedicin. Men om de är noggrant övervägda är det ett bra sätt att stärka samhällsekonomin, säger ekonomen Juha Tervala.
Genom ett rejält ansiktslyft för Finlands trafikleder ska ekonomin fås på fötter igen efter coronakrisen. I sin fjärde och hittills största tilläggsbudget viker regeringen drygt 400 miljoner euro för att modernisera, reparera och utöka väg- och järnvägsnätet runtom i landet.
Mest iögonfallande är kanske fullmakten på 156 miljoner euro till infrastrukturprojekt med koppling till Metsä Botnias bioproduktionsfabrik i Kemi, men kommunikationsministeriet får också klirr i kassan för mindre satsningar.
Bland annat innebär budgeten anslag för en underfart i Karis, en bro i Pedersöre, en omfartsväg i S:t
Karins och nya trafikförbindelser till det planerade batterifabriksområdet GigaVasa i Vasa.
Genom att lägga stora pengar i infrastrukturen gjuter man hopp hos både konsumenter och företag om att ekonomin ska återhämta sig, menar Statsrådet i ett pressmeddelande.
Klar tumme upp av byggindustrin
Inom byggbranschen tar man emot investeringarna med öppen famn. Jouni Vihmo, chefsekonom för intresseorganisationen Byggindustrin RT kallar tilläggsbudgeten ”ytterst välkommen”.
– Pengarna är riktade till vettiga projekt – med undantag för järnvägsbyggena är alla sådana som kan inledas redan i år. Planeringen är långt gången vilket betyder att de snabbt kommer att stärka sysselsättningen.
Byggindustrin presenterade en dyster framtidsprognos för en vecka sedan då organisationen publicerade sin konjunkturrapport för de kommande åren. Byggbranschen var på väg ner i en svacka redan innan krisen, men nu hade utsikterna fått skruvas ner ytterligare.
Enligt rapporten skulle byggandet av infrastruktur öka marginellt ännu i år för att sedan vända nedåt med ett minus på tre procent.
– Tack vare de här satsningarna kommer att minuset att krympa. Jag vågar inte tro på en positiv siffra, men det är ändå ett steg i rätt riktning, säger Vihmo.
Antas höja produktiviteten
Satsningar på infrastruktur hör till standardutrustningen i den politiska verktygslådan under lågkonjunkturer. Metoden vilar på nationalekonomen John Maynard Keynes hundra år gamla tankar om att staten – i tider då konsumtionen släpar efter – kan ge den sammanlagda efterfrågan luft under vingarna genom välriktade offentliga investeringar.
En uppenbar anledning till att just infrastruktur ses som ett vettigt ändamål att lägga pengarna på är att byggbranschen är arbetsintensiv och lokal. Bara i Finland uppgår arbetskraften inom byggbranschen till dryga 200 000. Fler jobb betyder att fler personer har en inkomst att sätta sprätt på, vilket i sin tur leder till ett lyft för andra delar av ekonomin.
Kritikerna kan invända med att varje slant som staten spenderar vägs upp av att lika mycket försvinner från den privata sektorn, eftersom investeringen finansieras genom skatter och lån. Tanken är dock att de pengar som man investerar i infrastruktur stärker samhällsekonomin med en ännu större summa, genom en multiplikatoreffekt som skapas då investeringen höjer produktiviteten.
Ett exempel på en sådan produktivitetshöjande investering skulle kunna vara en järnväg som förkortar restiden mellan Åbo och Helsingfors.
Enligt universitetslektor Juha Tervala vid Helsingfors universitet, som har forskat i just offentlig stimulans i lågkonjunktur, finns det empiriskt stöd för att multiplikatoreffekten existerar – så länge vägprojekten är valda med omsorg.
– Investeringar i vägar är ingen mirakelmedicin. Men om man gör noggrant övervägda investeringar som höjer produktivitetspotentialen – exempelvis genom att modernisera vägnätet i huvudstadsregionen – är det ett bra sätt att stärka samhällsekonomin.
Tervala får stöd av Seppo Orjasniemi, som är generalsekreterare för rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken. Orjasniemi påpekar att det är viktigt att de projekt som regeringen väljer att understöda är sådana som det finns ett bevisat behov av. Eftersom planeringen av de understödda projekten är så långt gången kan de också anses vara välgrundade, resonerar Orjasniemi.
– Fördelen med infrastruktursatsningar jämfört med andra stimulansmetoder är att investeringarna är tydligt avgränsade. Tanken är att stimulera ekonomin på kort sikt, och om man höjer efterfrågan till exempel genom att utöka offentliga tjänster riskerar utgiftsökningen att bli långvarig.
Risk för valfläsk
Investeringar i vägar är ingen mirakelmedicin. Men om man gör noggrant övervägda investeringar som höjer produktivitetspotentialen är det ett bra sätt att stärka samhällsekonomin. Juha Tervala Lektor vid Helsingfors universitet
Investeringar i infrastrukturen tenderar att präglas av det som med en översättning från finskan kallas ”brotrummepolitik” – en snävare variant av svenskans valfläsk, som syftar på att politikerna prioriterar projekt i hemtrakten.
– Fenomenet är naturligtvis inte positivt ur ekonomins perspektiv. Det stack lite i ögonen att så få projekt i huvudstadsregionen fanns med på listan, men samtidigt så slår ju coronakrisen mot hela landet och med tanke på det är det vettigt att stärka sysselsättningen också regionalt, säger Tervala.
– I slutändan påverkas ju prioriteringen förstås av vem som gör valen. Det är inte nödvändigtvis en fin sak, men oftast rör det sig i så fall om mindre investeringar, påpekar Orjasniemi.
En stor del av arbetskraften inom byggsektorn utgörs av utländska gästarbetare. Hur stöder det den finska ekonomin? – Trots att det finns en del utländsk arbetskraft så är den stora massan ändå finländsk. De utländska arbetstagarna spenderar också pengar i Finland i någon mån. Dessutom skapar vägbyggen jobb också för inhemska planeringsföretag och underleverantörer, så den stora bilden påverkas inte av att en del av arbetskraften är utländsk, säger Tervala.