En försutten möjlighet
Invandringen till Finland är ett faktum. Den är inte överhövan stor, men tillräcklig för att långsamt förändra samhällsbilden. Nya namn dyker upp i olika roller och uppdrag. Det är bara en tidsfråga innan en av regeringens ministrar har invandrarbakgrund. Vi följer så småningom efter Sverige och Norge. I Norge har många kända tv-profiler invandrarbakgrund.
Det stora flertalet av våra invandrare väljer finska som integreringsspråk. Att detta på sikt kommer att accentuera svenskan som ett minoritetsspråk är något man får lov att acceptera. En betydligt allvarligare konsekvens är att det finlandssvenska samfundet går miste om den stimulerande injektion som fler nyfinlandssvenskar skulle utgöra. Historiskt sett har den svenska språkgruppen fångat upp tyska, ryska, judiska och självfallet de skandinaviska invandrarna.
Vad står i vägen för att en större andel nykomlingar skulle välja en svensk integrationsgång? Främst vi själva. Det är väldigt vanligt att finlandssvenskar själva avråder invandrare att välja svenska som integrationsspråk. Arbetsmarknaden kräver finska, ni blir dubbelt marginaliserade med svenska, åtminstone i huvudstadsregionen; satsa hellre på finskan, heter det. När dessutom socialmyndigheterna med säker hand lotsar invandrarnas barn till finsk dagvård och skola även på tvåspråkiga orter, är slutresultatet klart.
Den välmenande och undfallande svenska inställningen bygger på ett delvis haltande resonemang. Ett invandrarbarn i en svensk skola får från lägsta klasser en grundlig duvning i finska och samma finska språkdusch i samhället runtom som sina svenska kamrater. Att en vuxen invandrare koncentrerar sig på språkkurser i finska är förståeligt.
Men vill den svenska skolan ha invandrarbarn som inte från början talar svenska? Även om viljan tycks variera från skola till skola och från kommun till kommun, finns det rektorer som värjer sig: Detta är ingen språkskola utan en svensk skola, föräldrarna måste kunna stöda barnens skolgång. Att ha invandrarbarn i klassen kan vara jobbigt, tänker troligen en och annan lärare. En retorisk fråga: Hur mycket kan nykomna stöda sina barn som sätts i en finsk skola? Där hamnar alla utan prut och den får fungera just som en språkskola.
Om man faktiskt vill motverka en fortlöpande domänoch resursförlust borde man erbjuda invandrarbarn en attraktiv integrationsväg ”från dagvård till högskola”. Det kräver en välkomnande ingångsport till utbildningsvägen. Jag har länge förundrat mig över att svenska institutioner och fonder inte skapat ett offensivt och mångårigt integrationsprogram. Detta är, om något, en framtidsfråga.
Visst finns det ljuspunkter, de flesta i Österbotten. Visst berikas vår språkmiljö i dag av en Zinaida Lindén, av en Emina Arnautovic. Luckan i Helsingfors samarbetar med staden och stöds av Aktia-stiftelserna. Information om ett svenskt alternativ är bra, men det behövs handfasta och fungerande svenska integrationsmodeller för invandrarbarn. Varför inte ta nästa steg?