Behandla religiösa frågor mer seriöst
EVANGELIERNA När jag tog del av diskussionen om de nytestamentliga texternas tillförlitlighet senast där prosten Stig-Olof Fernström och biskop emeritus Erik Vikström kom med, enligt min mening, sakliga inlägg, avfärdar Torsten Fagerholm dem på ett sätt som är ganska beklämmande (HBL Debatt 15.6).
Fernströms inlägg besvaras med hänvisning till Richard Nixon och Ronald Reagan och hur religionen använts i politiken i USA!
Vikströms bidrag kommenteras med uttryck såsom ”lättjefull, bokstavlig läsning, banal tolkning”. Det är fullt möjligt att Fagerholm inte direkt prickade biskop, men varför då anföra sådant som svar? Joseph Ratzinger karakteriseras med ”känd för sin rigida dogmatism” (inte ens dogmatik). Detta kunde kallas demagogi.
Och litet förbryllad blir jag också när jag läser ”Det går inte att koppla loss kristendomen från dess politiska rötter som upprorsrörelse”. Vilka är de politiska rötterna som upprorsrörelse?
Jag har inget att invända mot att ledarskribenter eller andra redaktörer har egna åsikter, givetvis också sådana som avviker från mina eller från en kristen livssyn. Men om man i stora allmänna svep för fram sådant som man på intet sätt kan belägga måste man enligt min uppfattning vara försiktig. Satser i stil med ”talrika försök har gjorts för att pussla ihop belägg för Jesus historicitet och eventuella avsikter” är ju ingen argumentation mot det som Fernström anförde. ”Eventuella avsikter”, vad skulle det vara?
Jag läser numera HBL i huvudsak för dödsannonsernas skull. Jag ögnar nog igenom en del annat, läser gärna i framtiden Fagerholms bidrag, om de är seriösa.
Min avsikt med dessa rader är att uppmuntra till en seriösare behandling av religiösa frågor. När Fagerholm skriver att ”(t)exten kräver omvärldsanalys, samhällsmedvetenhet och -kritik” slår han nog in öppna dörrar, sannolikt mera än han vet. Det är ju sådant som bibelforskare sysslar med dagligen: textkritik, texthistoria, tidshistoria, tolkningar, arkeologi, jämförande litteratur (texter från samma tid, miljö med mera) och så vidare.
Det återkommande mantrat: ”Den teologiska tolkningen är fri, men akademiskt måste Bibeln granskas också ur maktperspektiv” får Fagerholm gärna öppna litet mera. Nog får man undersöka, men vilket är det maktperspektiv som de förföljda kristna (apostlarna med flera) har präglats av?
En av de skribenter som jag nästan alltid läser i HBL, Anna-Lena Laurén, säger välformulerat och klokt i utrikeskrönikan (HBL 13.6) om debatter litet längre österut: ”Jag fick lära mig att argumentets kraft saknar betydelse i en konstellation där allt är upplagt på förhand och ingenting handlar om att öka förståelse.”
Hur är det här?
SVAR I ledaren (HBL 29.5) ”Varning för smittfarlig politik” nämndes modernt politiskt missbruk av bergspredikan. Debatten gled in på evangeliernas historicitet, en separat frågeställning som landar i skolastiska hårklyverier och onödig polarisering. Under högmedeltiden inbillade man sig att det går att göra rationella utsagor om trosfrågor och vederlägga kristendomens ”sanning”. Resultatet blev metafysik och semantik. Med reformationen kom insikten att tro inte kan begripas.
Journalistiken och teologin talar båda om sanningen – med olika begrepp. I boken Zealot (Upprorsmakaren) beskriver Reza Aslan hur Jesu efterföljare via trosvittnesbörd byggde upp bilden av en man som primärt ville sprida kärleksbudskapet, inte störta överheten. För att inte stöta sig med det romerska väldet framställdes en rebellisk jude som en fredlig, andlig religionsgrundare.
Enligt strikt historisk tolkning var Jesus en politiskt medveten revolutionär under en turbulent tid då korsfästning användes som straff för högförräderi mot romarna. Också mången annan profet, predikant och självutnämnd frälsare förkunnade med glödande nationalism ”guds ord” i syfte att kullkasta den romerska övermakten och det korrupta prästerskapet. Motstånd mot ockupationen sågs som en helig plikt. Liknande tankar framförs i Albert Schweitzers banbrytande Geschichte der Leben-Jesu Forschung (1906). Historietolkningen förvrängs lätt till en spegelbild av våra egna, dagsaktuella värderingar. Ifall tron är en gåva är väl läran en karta som man kan lära sig läsa – med kritisk blick.