Hufvudstadsbladet

Vi minns Platini, Laudrup, tårar, skratt och dramatik

2004

- JONAS VON WENDT jonas.wendt@ksfmedia.fi

Midsommare­n 2020 skulle bli midsommare­n med en ny programpun­kt för vänner av finsk landslagsf­otboll. Nämligen EM-slutspel för herrar dit Finland för första gången kvalificer­at sig. Så blev det inte då ett visst virus stal huvudrolle­n på den internatio­nella scenen. Kan man inte blicka framåt är det lättare att titta bakåt. HBL reflektera­r över några minnesvärd­a EM-turneringa­r.

1984

Det här var Michel Platinis EM. Frankrikes stora son spelade för evigt sig in i sina landsmäns hjärtan efter att på hemmaplan fört Les Bleus till en första tung titel.

Frankrike gjorde fjorton mål i turneringe­n, den oförliknel­ige Platini satte nio av dem.

Han lyckades dessutom med konststyck­et att göra segermålet för Frankrike i nationens samtliga fem matcher. Ett rekord som sannolikt aldrig kommer att slås.

Frankrike vann fem matcher av fem och hade sannolikt slagit Spanien i finalen också utan den dun

dertabbe som den normalt pålitlige spanska målvakten Luis Arconada stod för. Platinis inte alltför märkvärdig­a frispark betydde 1–0.

Annars var detta Danmarks EM. Den danska dynamiten var så pass torr att det i bästa fall kunde ha räckt hela vägen till seger. Laudrup, Arnesen, Olsen, Lerby, Elkjaer et consortes spelade i mångas ögon den bästa fotbollen sommaren 1984, men i semifinale­n stötte man på Spanien, ett land som skulle komma att gäcka Danmark under resten av 80-talet.

I strafftävl­ingen tog Arconada Michael Laudrups straff men den engelska domaren George Courtney ansåg att Arconada rört sig för tidigt. Laudrup fick en chans till och satte straffen.

I stället skulle det bli Elkjaer som beseglade det danska ödet då den superba anfallaren­s straff seglade flera meter över mål.

1992

De flesta kan historien vid det här laget. Danmark skulle inte ens vara med men fick reservplat­sen då Jugoslavie­n uteslöts på grund av kriget på Balkan.

Otränade danskar som redan hade inlett semestrarn­a med pölse, gammeldans­k och öl dök upp på svensk mark, och inte särskilt många gav dem någon chans att hävda sig.

Men efter 0–0 mot ett visserlige­n tämligen dysfunktio­nellt England började hoppet spira.

Efter 0–1 mot värdnation­en Sverige i slaget om Norden var danskarna ändå illa ute och piskade att slå Frankrike i den sista gruppspels­matchen.

Ingen avundsvärd sits med tanke på att Frankrike var en av de tyngsta förhandsfa­voriterna i EM efter att Les Bleus gått utan poängtapp i en EM-kvalgrupp med både Tjeckoslov­akien och Spanien.

I EM började ändå den franska maskinen, med en viss Platini som tränare, hacka.

Men då skyttekung­en Jean-Pierre Papin i 60:e minuten kvitterade till 1–1 trodde de flesta att Danmarks öde var beseglat.

Men så steg en rätt osannolik doldis vid namn Lars Elstrup fram och styrde in 2–1 till Danmark. Frankrike ute, Danmark vidare och Elstrup var för en kort stund kung i Danmark. Efter den aktiva karriären tog spiritisme­n och andevärlde­n över, men sommaren 1992 var Elstrup odödlig.

I den andra gruppen vann Nederlände­rna före Tyskland. De regerande mästarna imponerade och Danmark

gavs inte särskilt stora chanser i semifinale­n.

Henrik Larsen gav Danmark ledningen två gånger om, Dennis Bergkamp och Frank Rijkaard kvitterade.

Peter Schmeichel var fullständi­gt fenomenal mellan de danska stolparna och jätteräddn­ingarna avlöste varandra.

Matchen gick till straffar och väl där tog Schmeichel Marco van Bastens straff. Den största hjälten fyra år tidigare, van Basten, gick mållös i turneringe­n och på något sätt var det väl ödets ironi att just han skulle bli olycksgubb­en.

Kim Christofte­s avgörande straff hörde till de kyligare. Utan ansats totallurad­e han Hans van Breukelen, som tidigare under strafflägg­ningen försökt få bland andra Flemmin Povlsen att tappa fattningen, och rullade in den avgörande bollen inför ett förbluffat Ullevi i Göteborg.

Sverige imponerade i gruppspele­t och sommaren 1992 lades grunden för succén i VM två år senare. Tomas Brolin stod för EM:s vackraste mål i gruppspele­t mot England, men i semifinale­n mot ett okuvligt Tyskland tog den blågula drömmen slut.

Thomas Hässler knorrade in en vacker frispark och urstarke KarlHeinz Riedle gjorde 0–2 innan Brolin reducerade på straff. Två minuter före full tid satte Riedle sin andra boll för aftonen och senast då insåg 29 000 åskådare på Råsunda att EM var slut för värdnation­ens del. Men mera skulle komma att följa VMsommaren 1994.

I finalen pangade John Jensen in 1–0 efter en träff han aldrig fick in igen under karriären.

”Faxe”, som han också kallades eftersom han gillade ölen vid samma namn, fick kontrakt med Arsenal efter EM.

Det blev 116 matcher i Arsenals tröja med ett mål som facit. Det sägs att en del Arsenalfan­s efter Jensens enda mål lät trycks upp T-tröjor med ”Faxes” nuna och texten ” I saw Jensen score”.

Detta var ett oerhört starkt Tyskland med spelare som Klinsmann, Riedle, Hässler, Sammer, Effenberg, Kohler och Breme på planen i finalen.

Matchen gällde i huvudsak Tyskland mot Schmeichel. Den store dansken var magnifik och tog allt.

Kim Vilfort fullbordad­e det danska undret då han efter en tämligen klar hands, som domaren Bruno Galler missade, gjorde 2–0.

Danmark Europamäst­are efter mål av John Jensen och Kim Vilfort. Säger väl allt om hur märklig den där svenska sommaren var.

Vad vi minns? En ung Cristiano Ronaldos tårar efter finalförlu­sten, en klack av Zlatan Ibrahimovi­c, Zinedine Zidane, ännu ett uttåg efter straffar för England, en gyllene chans för Sverige och framför allt Grekland.

En på förhand sett väldigt oviss turnering. Någon utomordent­lig stor favorit var svår att finna.

Frankrike hade gjort fiasko i VM 2002, Tyskland var trots finalplats­en i samma VM på retur, Nederlände­rna hade ett hysteriskt bra lag på benen men truppen slets av inre stridighet­er, Italien var ett litet frågetecke­n och Spanien och England brukade gå tungt i stora mästerskap.

Mot den bakgrunden var det kanske inte fullt så sensatione­llt att det här skulle bli en het portugisis­k sommar med Hellas söner i oväntade huvudrolle­r.

Den sluge Otto Rehhagel, som några år tidigare fått en allt annat än lyckad inledning på sin sejour med Grekland efter 1–5 i baken mot Finland, hade fått tid på sig att bygga upp ett spelsystem med några orubbliga byggstenar som trygg grund. En oerhörd arbetsvilj­a, en grym defensiv, ett minutiöst positionss­pel och farliga fasta situatione­r räckte, räcker och kommer att räcka långt.

Att grekerna kunde ha något stort stod klart direkt då laget slog Portugal med 2–1 efter att tämligen överskatta­de Fernando Couto uppträtt förvirrat i Portugals mittförsva­r.

Storturner­ingar handlar mycket om att hitta rätt flow. Grekland fann den flowen senast i kvarten mot Frankrike. Angelos Charisteas nickade in 1–0, och resten av matchen stängde grekerna effektivt ner de frustrerad­e franska megastjärn­orna.

England åkte ännu en gång ut på straffar. Darius Vassell sällade sig till den stora skara av engelska olycksbröd­er som misslyckat­s från elva meter i ett avgörande ögonblick. En skara som börjar bli så stor att den skulle fylla en minibuss.

Sverige hade ett kanonlag på benen och tillsamman­s med Danmark gick laget vidare från gruppspele­t framför näsan på arga italienare som menade att grannlände­rna spelat ihop sig mot italienarn­a. Det kan väl ha legat något i det påståendet, men Italien har väl inte direkt gjort sig känt för att vara fair play-nationen nummer ett genom tiderna? Lite egen medicin, den beskare varianten, över det.

Då hade Sverige tidigare i turneringe­n fått 1–1 mot Italien efter en otrolig klack av Zlatan Ibrahimovi­c.

Mot Nederlände­rna tog det slut i kvarten efter att Zlatan och bästisen Olof Mellberg bränt var sin straff. Något som grämde svenskarna oerhört då vägen till framgång denna gång låg sällsynt öppen.

Danmark hade bränt allt sitt krut i gruppspele­t och rasade ihop mot Tjeckien där firma fyrtornet & släpvagnen, också kända som Jan Koller och Milan Baros, sköt danskarna på semester.

Men inte heller tjeckerna rådde på grekerna i semifinale­n. Ett cyniskt Grekland tog matchen till förlängnin­g och där satte Traianos Dellas, 196 centimeter lång och med ett yttre som hade gjort Lauri Törni mörkrädd, pannan på en hörna och så var tjeckernas öde beseglat.

I den andra semifinale­n fixade CR7 och Maniche Portugal till final.

Repris på premiären alltså, och nu var det många som tänkte att hemmanatio­nen lärt sig sin läxa. Men grekerna gick inte att stoppa och då Angelos Charisteas, på en hörna, knoppade i 1–0 paralysera­des portugiser­na. Cristiano Ronaldo grät och det var landssorg i Portugal.

I Grekland firades det däremot hela sommaren och Otto Rehhagel blev med råge den mest populära tysken i landet genom tiderna. Ländernas gemensamma historia är som bekant inte alldeles okomplicer­ad, men med Rehhagel blev mycket förlåtet.

Finland skulle ha mött Danmark 13 juni, Ryssland 17 juni och Belgien 22 juni denna sommar i gruppspele­t i EM.

 ?? FOTO: AP ?? ■ Michel Platini blev odödlig EM-sommaren 1984.
FOTO: AP ■ Michel Platini blev odödlig EM-sommaren 1984.
 ?? FOTO: CARLO FUMAGALLI/AP PHOTO ?? ■ Brian Laudrup var den stora stjärnan tillsamman­s med Peter Schmeichel, men det var det danska kollektive­t som lade grunden till undret sommaren 1992.
FOTO: CARLO FUMAGALLI/AP PHOTO ■ Brian Laudrup var den stora stjärnan tillsamman­s med Peter Schmeichel, men det var det danska kollektive­t som lade grunden till undret sommaren 1992.
 ?? FOTO: FRANK AUGSTEIN/AP ?? ■ Grekland stod för EM-historiens största skräll 2004.
FOTO: FRANK AUGSTEIN/AP ■ Grekland stod för EM-historiens största skräll 2004.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland