Sorgen kan lära oss något
Den här våren och försommaren har döden, och insikten om vår sårbarhet, kommit nära. Forskaren Mari Pulkkinen ser tydliga likheter mellan att uppleva sorg och att leva i skuggan av coronakrisen. Accepterar vi sorgen kan den vara en god följeslagare i livet, menar hon.
Mari Pulkkinen är humanist, religionsvetare och har skrivit en doktorsavhandling om finländares erfarenheter av förlust och sorg. Hon har själv förlorat två ofödda barn – en erfarenhet som hon starkt bär med sig tretton år senare.
Dagen då jag intervjuar henne har jag hunnit ta en promenad och slås igen av hur mycket tydligare jag har observerat tecknen i naturen under denna coronatid. Det är som att sinnena är speciellt öppna, vilket är något jag känner igen från tidigare tider av sorg.
Pulkkinen bekräftar min upplevelse, både ur egen synvinkel men också mer allmänt. Hon berättar om sina turer de senaste månaderna längs stränderna i Tavastehus där hon bor, och säger att just en lyhördhet inför naturen och att beröras av den är något som förenar många sörjande. Det kommer bland annat fram i de brev om sorg som hon har analyserat för sin avhandling.
Och undantagsförhållandena, samt alla de omständigheter som coronakrisen fortfarande innebär, har många paralleller med sorg. Det är Mari Pulkkinen övertygad om.
Insikten om det drabbade henne konkret då skolorna och samhället stängde ner. Plötsligt saknade hon ord då hon skulle skriva i den Facebookgrupp om sorg som hon upprätthåller, tills hon insåg att det här tvärtom är något som hon behärskar.
– Jag vet vad det innebär när världen runt omkring plötsligt förändras och man inte längre kan lita på att livet fortsätter. Det är bekant för den som sörjer.
Hon reflekterar över andra paralleller:
Vi rekommenderas att hålla avstånd till varandra, och för många sörjande är den fysiska saknaden av den person som man mist det allra svåraste.
Att alla ord känns lite platta och klichéaktiga är något som både den som sörjer och den som ska möta en människa i sorg kan känna igen. Men också att det som till syvende och sist är det betydelsefulla i livet kan framstå som klarare.
– Det är så många beskriver det. De som följt rekommendationerna och haft möjlighet att stanna hemma med familjen har insett att det är de här människorna som är viktigast för mig.
Förutom att det liv som vi är vana vid har kastats upp och ner, har coronaepidemin gjort döden starkt närvarande.
Någon har förlorat en familjemedlem, släkting eller vän. Vi hör om hur många som har dött, om inte hos oss så någon annanstans. Vi har sett bilder på kistor och containrar för lik.
Förändrar det här oss?
– Jag hade självklart inte önskat oss en sådan här situation, men jag ser det inte som en dålig sak om vi skulle få ett mer realistiskt förhållningssätt till döden.
Hur klyschigt det än låter tror Mari Pulkkinen att det ger livet djup.
– Och då något oväntat sker uppstår inte så lätt en bitterhet, att varför drabbas just jag?
Hon tänker på sitt eget liv. Dottern som dog hade en ytterst ovanlig missbildning i lillhjärnan. Tio månader senare fick hon ett sent missfall. Barnen hon förlorade inom samma år gjorde att Pulkkinen insåg att hon, lika väl som någon annan, kan vara den som råkar ut för allt detta.
Dödsfallen har präglat också hennes moderskap. Pulkkinen har två levande söner, en 11åring och en 18åring, och säger att hon ständigt balanserar mellan behovet av att skydda dem från faror och insikten om att de måste få uppleva saker, att hon ensam inte kan hindra saker från att inträffa.
Det låter tungt, men Pulkkinen ser det inte så. I stället tror hon att det här till exempel har gjort det lättare för henne att acceptera coronarestriktionerna och hantera känslan av en yttre fara.
– Många tänker kanske att det är cyniskt och går till överdrift, men jag tänker att det är realism att förstå att man själv kan vara den statistiska avvikelsen.
Så kan tidigare erfarenhet av sorg ge resiliens som hjälper i pandemisituationen? – Det kan i alla fall ge en viss ro att foga sig, att tänka att det inte är någon idé att jaga upp sig. Här är vi nu och lever så länge som vi nu lever.
Sorgen har funnits hos oss på många plan under coronakrisen, menar Mari Pulkkinen.
– Vi sörjer anhöriga som har dött men också världen som har förändrats, en vardag som har gått sönder
och att vi inte kan träffa våra närmaste. Planerna har förändrats, vi blir arbetslösa och företag går omkull. Det finns mycket som gör sorgen som känsla bekant för många.
Är det mer tillåtet att vara i sorgen eller i en sådan känsla när vi har en gemensam kontext, viruset? – Jag hoppas att det ska födas ett frö till förståelse. I synnerhet de som sörjer djupt ses ofta som ganska outhärdliga av sin omgivning. Det finns en seglivad uppfattning om att sorg inte är önskvärt och är ett tillfälligt störningstillstånd. Fortfarande finns bilden av att sorg är något som kan arbetas bort, presteras bort från dagordningen. Man tänker att det är som en målmedveten ansträngning och i slutet hägrar stunden då sorgen är besegrad.
Det här märks enligt Pulkkinen också i den akademiska diskussionen. De rådande teorierna beskriver sorg som en process, och fram till alldeles nyligen var det i Finland vanligt att tala om sorgearbete. Hon påminner om att det är en term som Freud myntade för hundra år sedan.
Mari Pulkkinen vill i stället tala om en upplevelse av förlust. En upplevelse stannar kvar hos oss och skapar tillsammans med andra livshändelser den vi är.
– Jag tänker att det är förlusten som en erfarenhet som blir kvar hos oss.
Hon är också kritisk till teorier om sorgens olika faser. Vanligen framställs det som fyra eller fem steg. Fasteorierna är från 1960- och 1970-talet och används också i krisarbete. Det empiriska stödet för dem är enligt henne svagt och hon är glad över att bland annat ledande nederländska sorgforskare också ifrågasätter dem.
Hon menar att pressen på den vars sorg inte följer det förväntade mönstret blir stor och ger bilden av att den egna sorgen inte är normal.
Blir man inte ”frisk” anses man enligt Pulkkinen ofta lida av psykisk ohälsa.
Sorgen är dessutom ofta generationsöverskridande. Mari Pulkkinens mormor tvingades begrava en liten dotter, hennes mamma föddes som barn till en sörjande mor, och hennes egna barn har vuxit upp med henne som sörjande. – Kedjan är egentligen evig. Själv beskriver hon sig som en väldigt glad människa, trots eller tack vare allt. Sorgen kan vara god.
– En god sorg är en sorg som gör att en del människor säger att jag tycker om mig själv mer tack vare upplevelsen, människor som ofta är handlingskraftiga och mår bra med sin sorg. Illamåendet kommet ofta av att omvärlden inte står ut med dig som sörjande eller med att du ser på dig själv och världen genom sorgen.
Restriktionerna under våren gjorde att begravningar och ritualer kring döden inte gick att genomföra som vanligt och fortfarande finns det begränsningar för besök på till exempel äldreboenden.
Enligt Mari Pulkkinen uppger många att de själva helst vill dö plötsligt, knall och fall, medan anhöriga vill kunna ta avsked.
För dem som inte har kunnat besöka en döende kan det kännas som att upplevelsen inte blir hel – och det förstärks om man inte på grund av restriktionerna har kunnat ordna den begravning som man skulle vilja.
Begravningsritualen är viktig hos oss, även om trenden är att deltagarantalet minskar i synnerhet i södra Finland.
– Kanske det i alla fall finns plats för ett visst uppvaknande. Att hej, kanske det hade varit viktigt att delta i den där begravningen, för mig själv och de anhöriga, säger Mari Pulkkinen.
Samtidigt betonar hon att det finns många sätt att sörja, vilket kommer fram i breven som hon har analyserat.
Somliga motionerar målmedvetet, andra besöker begravningsplatsen och vissa skriver av sig.
– Man ska inte rangordna eller värdera sätten.
Synen att sörjande ska lämnas i lugn och ro är stark i Finland. Vi tänker att sorg är något privat, och kanske bortförklarar en ovilja att ta kontakt med den som sörjer – för att det inte alltid är enkelt, inte ens för dem med erfarenhet som Pulkkinen.
Enligt henne är risken för att de som drabbas av förlust blir ännu ensammare i tider då till exempel virushot gör att vi uppmanas till distans.
– Nu skulle det vara bra att ta kontakt och fråga: Hur mår din sorg? Men inte: Har du kommit över den?