Tobias Berggrens poesi är en barock och vacker resa
den gångna våren for hårt fram bland de svenska poeterna. Kristina Lugn lämnade oss, Björner Torsson och Tobias Berggren gjorde henne sällskap. Av dessa tre var Berggren (1940– 2020) på senare år den minst omtalade. Men på 1980-talet gav han ut två diktsamlingar som hörde till decenniets allra bästa – Threnos (1981) och 24 romantiska etyder (1987) – och som väl förtjänar att läsas än idag.
berggrens produktion är rätt liten och ojämn. Han debuterade 1969 med Det nödvändiga är inte klart. 2008 kom hans sista, tionde diktsamling Intifada. I sina tidigare böcker skrev han i en torr, episk stil, ofta ett slags samhällsanalytiska diktessäer om människans ofrihet, men i Threnos – som betyder sorgesång – sker ett lyriskt genombrott. I tre suggestiva sviter frammanar Berggren den enskildas tillvaro mot bakgrunden av förgänglighetens ständigt malande maskineri. Han är en visuellt begåvad poet som skapar landskap, årstider och ljusväxlingar för läsaren att vistas i.
Hans särskilda miljö är kusten, gränslandet mellan land och vatten där vinden ständigt skriver i strandrågen och strandpiparna löper i vågskummet. Det är en renodlad miljö där människan ställs inför sitt predikament, lite på samma sätt som i Ingmar Bergmans filmer. Men kärleken kan ge glömska av förgänglighetens lagar: ”Vem du är, vem jag / Och vad, för vem …? / Att göra sig tydlig? / En järndörr bakom dig slås upp / och i den tunga doften av hav i natten / räcks vi över till varann; / två skilda, mödosamt utvecklade förslag / till samma förintelse.”
en del av det nästan barockartade överflödet i Berggrens dikt är hans absoluta brist på rädsla för att skriva vackert. Hans dikt kan vara svårtillgänglig när den får karaktär av en komplicerad syntax, nödvändig för att uttrycka de många lager av tankar, känslor och förnimmelser som är människans sätt att vara i världen. Men så släpper poeten efter och skriver rader som dessa som skänker den renaste glädje: ”Andra länder. Skogar bäckar ängar / Dalar åkrar. Sommarvinden genom säden / som ginge där en mor och strök sin / dotter över håret. Floddalar med råkflockar om hösten / som lyfter med kvällssolen i vingfjädrarna / ur popplar brusande som dolde bruset / något ödesdigert meddelande / – kanske om den hemliga närvaron / av en annan värld i denna /- - -/”
24 romantiska etyder är Berggrens största bygge, en helhet där delarna varierar från sviter i sig till lakoniska enskilda dikter. Hemvisten i romantiken och musiken markeras inte bara med tonartsbeteckningar för varje dikt utan också med mottot som citerar den tyske poeten Novalis berömdaste fragment: ”Die Poesie ist das echt absolut Reelle.” Etyderna bygger en egen värld, men den kommunicerar ständigt med den andra, den som enligt Novalis är mindre reell men som vi ändå oftast vistas i. Med oändlig uppslagsrikedom vänder och vrider Berggren på existensen så att dess facetter framträder.
förståelsen är en process som uppkommer i språket, en resa vars utgångspunkt beskrivs i etydernas inledningsdikt. Den tar oss längre än någon färd vi företar i den verkliga världen: ”Landet där språket är mitt / börjar med sovande sten. Dröm och vaka / växer där språket bryter ljuset. Som en mörk, / graviterande kropp sitt ljus drar växandet åt sig / sina tidsformer. Som det oupphörligen / rinnande vattnet sitt läckande / drar drömlöst sovande människokroppar åt sig / historiens enslighet. Baltisk, subarktisk / med vingkvickar av grönsten och flinta / trycker massan av sten, växande och namn / drömlös en gryning mot kalla munnar.”
”Med oändlig uppslagsrikedom vänder och vrider Berggren på existensen så att dess facetter framträder.”
MICHEL EKMAN
är litteraturkritiker.