Ai Weiwei lösryckt på Ode
För några veckor sedan placerades den kinesiska konstnären Ai Weiweis konstverk Divina Proportione i Odebiblioteket. Verket ingår i HAM:s samlingar och tanken är att det ska visas permanent.
KONST
Ai Weiwei
Divina Proportione Centrumbiblioteket Ode.
Ai Weiweis geometriska och minimalistiska träboll står på en pelare i en ljusgång mellan andra och tredje våningen. Idén kommer från en plastleksak för katter och Ai har gjort flera versioner av kapseln i olika storlekar och material. Typiskt för Ai är att göra något som inte vanligen ses med stor uppskattning i ett mycket kostsamt material eller på ett krävande arbetssätt. Det tog två år för kinesiska möbelsnickare att utföra träkapseln utgående från traditionella träfogningsmetoder.
Huanghuali-träet som Ai valt är återanvänt; det är viktigt för konstnären att man inte fäller levande träd för hans konstverk. Mycket tid gick även åt till att hitta de idealiska måtten och proportionerna för bollen. Det hela för tankarna till dagens massproduktion och tekniska framsteg. Denna ikosaeder utgörs av 20 liksidiga trianglar. Namnet refererar till renässansmatematikern Luca Paciolis 1500-tals verk De Divina Proportione. Paocili tar fram det gyllene snittet som ”det gudomliga förhållandet” och ett skönhetsideal. Leonardo da Vinci har bland annat tecknat en liknande ikosaeder i boken som en hänvisning till helig geometri. Trots att Ai började göra dessa träkapslar redan 2004 kan man se den som aktuell eftersom många virus har en kapsel formad som en ikosaeder.
Människorättsaktivist
Ai Weiwei (f. 1957), en av världens mest kända nutidskonstnärer, är dock ingen traditionell skulptör. Han är ytterst mångdimensionell och framförallt människorättsaktivist. I Kina har Ais konstnärliga värv till stor del stoppats och hans blogg har censurerats. Han blev till och med fängslad 2011 på grund av sin kritik mot partiet och hans ateljé förstördes.
Ett banbrytande verk var installationen med 100 miljoner solrosfrön i keramik som alla handmålades skilt för sig i Kina. Det hela ställdes sedan ut som en enorm golvinstallation på Tate Modern i London 2010. För Documenta 2007 arrangerade han så att 1 001 kineser fick möjlighet att åka till Kassel, likt en enorm social skulptur. De bar alla med sig likadana svartvita resväskor. Ai Weiwei har även fotograferat sig när han krossar 2 000 år gamla krukor i keramik från Kina, som för att tillintetgöra konstens värde, men också symbolisera den pågående omvandlingen
i Kina, med en gammal kinesisk kultur som förstörs.
Fem döda pojkar i en container
Träskulpturen i Ode visades i en större helhet i HAM 2015. De höga tennissalarna var då fyllda av Ais träinstallationer, allt från antika möbler till delar från gamla tempel. Formerna varierade, allt från ett enormt träd som hopsatts av olika trädslag, till mera stränga, liggande minimalistiska skulpturverk. Ai ifrågasatte bland annat vad som händer med historien då han ställde ut ett 200 år gammalt bostadshus som relaterar till Qingdynastin men var täckt med ny vit färg. Till exempel ett kantigt minimalistiskt skåp med sex lådor vid namn Skräpcontainer i huanghuali-trä utan skruvar eller spikar baserade sig på en verklig händelse; fem hemlösa pojkar som dött i kolmonoxidförgiftning i en container på landsbygden i Guizhou då de hade gjort upp en eld för att värma sig. Bakgrundsinformationen öppnade med andra ord upp helt nya dimensioner av det minimalistiska.
Borttappad reservdel
Denna utställningshelhet fattas då man betraktar Ais verk i biblioteket högt uppsatt på en pelare. Ais olika versioner av denna träkapsel har till skillnad från detta ställts ut på marken runtom i världen, även utomhus och då oftast flera kapslar tillsammans i olika storlekar som en installation. Därför ter sig den nu i mina ögon abrupt utstickande i luften.
Dessutom hittar jag ingen skylt som skulle hänvisa till att det är ett konstverk. Det svar jag får av HAM gällande valet och placeringen är att de anser att Ai Weiweis koppling till yttrandefriheten är något som väl lämpar sig i detta utrymme. Men trots den fina formgivningen framstår den för mig i detta upplägg mera som någon slags borttappad reservdel. Helheten är av betydelse när man studerar Ais konstnärskap. Ai har märkväl också yttrat att han ser konstnärskapet som en symbolisk sak: Duchamp fick honom att inse att det är mera frågan om en hel livsstil att vara konstnär än att producera produkter.
HAM har för tillfället cirka 3 000 konstverk ur sina samlingar utplacerade i stadens offentliga rum. Utöver Ai Weiweis verk hittas Emma Helles keramikskulpturer för tillfället i Ode, tyvärr är de svåra att se på grund av att de är högt placerade på bokhyllor i vitriner med speglande glas. Vad vill man då föra fram med dessa skulpturer i biblioteket? Överlag fungerar många verk bra enskilt, men mycket av nutidskonsten behöver en utställningskontext eller en helhet runtom sig för att på ett dynamiskt sätt förmedla sitt budskap till betraktaren. Annars blir de lösryckta objekt utan sammanhang.