Med fantasin som en kompass
I en mansbok nästan helt utan kvinnor blir barnet språkrör för livsfrågor och filosofi.
BARNBOK Aki-Pekka Sinikoski & Ilja Karsikas:
Under månen Schildts & Söderströms 2020
Kompensatoriska drömmar och magiskt tänkande är skåpmat i barnlitteraturen. Särskilt då sorg drabbar som släggslag ligger fantasin nära till hands. Stian Holes bilderbok Annas himmel (2013) är bara ett exempel på en sorgebok laddad med vemod. Då Aki-Pekka Sinikoski debuterar som bilderboksberättare tillsammans med Ilja Karsikas, som har en rad bilderböcker bakom sig, får fantasin rikligt med spelrum. Kanhända alltför mycket, för det är en rätt udda och ordrik berättelse som brer ut sig över bilderbokssidorna.
Konikas förra bilderbok Amos ja Sumupuu (Amos och dimträdet, min övers. 2017, läst baklänges blir ”sumupuu” ”uupumus”, utmattning) utgiven på pigga förlaget Etana Editions gestaltar en pappas utbrändhet. De datorgjorda stiliserade bilderna är gjorda i blyerts. Boken bjuder på en helmanlig sfär med en son, en pappa och en farfar. På samma sätt är den nu aktuella Under månen en mansbok nästan helt utan kvinnor. Det visuella greppet är däremot ett annat, utfört i flytande akvarell med fantastiska rosa och blå toner som harmonierar och går igen i olika valörer. Det ger uttrycket en drömsk kvalitet.
En snusförnuftig gammaldags barnberättare
Jagberättaren är en Pippi-inspirerad rödhårig och fräknig gestalt som en kan läsa in olika kön i. Pippi-influenserna går igen också i att hens mamma är en cirkusartist som fyrats av i kanon och nu sitter på månen och viftar på tårna. Ensam kvar med sin pappa sysselsätter sig barnjaget med fantasilekar, ett vanligt tema i barnböcker, tänk Nils Karlsson Pyssling. Temat är existentiellt och kretsar kring döden och varat. Det största problemet med boken är att gestaltningen av barnjaget skorrar. Vilket barn säger exempelvis ”Jag är bara ett barn”?
Texten har potential, men som bilderbokstext är den väl omfångsrik och yvig och riskerar att förlora kontakten med bildberättandet. Vimlet av mucklor, ett arv från
Tove Jansson och Sven Nordqvist, understryker fantasins roll, men det är en smaksak om de tillför något. Barnet lämnas vind för våg i hemmet då pappan sliter på jobbet som ”postiljon”. Bokens tidsspann hänger inte helt ihop med de arbetstider brevbärare ofta har. Den svenska språkdräkten glappar, än används finlandismer som knackkorvar eller knackisar, än steks pannkakor. Resultatet är vingligt. Vem säger ”postiljon” och ”hej pysen”? Eller talar i trådtelefon? Det framgår inte av kolofonen vem som översatt boken, vilket tyder på att det är författaren själv.
På besök i ett undervattensdödsrike, genomdränkt av metafysik
Strävan att filosofera och fantisera är fast förankrad i barnet som enligt egen utsago gillar att vara ensam, för då får hen vara i fred med sina tankar: ”Är man ensam, kan man göra vad man vill och man behöver inte förklara för någon annan varför man är som man är.”
Introverta barn är en stark trend just nu. Vid kvällsbadet sugs huvudpersonen genom avloppet och hamnar i ett dödsrike under havets yta hos de förlista sjömännen Gustav, Jussi, Albert och hunden Jaffa som agerar snälla ställföreträdande närvarande pappor. Det är en gemenskap som motsäger ensamheten, men där barnets omnipotens får råda. Onekligen väcker sjömansestetiken queera anspelningar, den är inmutad av allt från att sjömanslivet varit fristad för homosexuella till hur populärkultur sexualiserat sjömannen. Tatueringar som blir levande i form av en manlig sjöjungfru eller en ros pekar mot detta.
Men som annat i boken hänger tråden lite löst. Något skaver i berättelsen, som gör läsaren osäker på vad som är på gång. Också gestaltningen av ett vemodigt barn tar väl nostalgiska drag. Drömvärlden vibrerar av grubbel. Särskilt hunden Jaffa grubblar över sin existens – ”Ibland sa hunden att han inte ens fanns” – och agerar övergångsobjekt. Det fungerar så där. Funderingarna kring reinkarnation är riktigt svårsmälta. Hur välvilligt en än vill läsa Under månen gör den inte det lätt för sin läsare. Barnet känns helt enkelt för vuxet och udda, som ett språkrör för livsfrågor och filosofi. Visst finns här både kvaliteter och ambition, och den påkostade matta pärmen med sitt linneband bjuder på taktil njutning, likaså färgerna i akvarellerna, men det stannar också där.
Temat är existentiellt och kretsar kring döden och varat.