Helsingforsaren Hägerstein stred för Tahitis kung
När de första missionärerna kom till Tahiti i slutet på 1700-talet levde en man från Helsingfors redan med öborna. Det här är den sällsamma berättelsen om sjömannen Peter Hägerstein som gick i krig för en polynesisk kung och bidrog till att i grunden förändra livet för en av Stilla havets ursprungsbefolkningar.
Det var tidig morgon den 5 mars 1797 och en lätt bris svepte över Matavaibukten på Tahiti. När det brittiska missionärsskeppet Duff närmade sig land efter en dryga 200 dagar lång seglats från England omringades de av kanoter.
Hela 74 stycken, kunde de räkna till. Tahitierna hade tidigare bara haft en handfull kontakter med västerlandet, bland annat mötena med kapten
Cook och hans besättning på 1760- och 1770-talen och Bountymyteristernas besök några år senare. Nu stod snart ett hundratal av dem på Duffs däck, dansandes och skrikandes ”tayo, tayo” – vänner, vänner.
En stund senare såg kapten Wilson på Duff en kanot med två öbor som inte riktigt passade in. Männen hade tahitiska tatueringar och kläder men i övrigt ett europeiskt utseende. De presenterade sig som Andrew Cornelius Lind från Stockholm och Peter Hägerstein från Helsingfors. De hade bott på Tahiti i flera år, berättade de. Lärt sig språket och kulturen – och blivit viktiga brickor i krigen om makten över ön.
Att det dök upp enstaka västerlänningar som till synes hade absorberats av de lokala kulturerna var inget ovanligt för de skepp som trafikerade Stilla havet under det sena 1700-talet. De har i efterhand fått benämningen beachcombers och var en brokig blandning av skeppsbrutna sjömän,
förrymda straffångar och äventyrare. Mycket av Peter Hägersteins bakgrund är höljd i dunkel, men enligt de brittiska missionärernas samtida tryckta skildringar av resan var han 1797 runt 40 år gammal och ”a native from Elsingfors in Swedish Finland”. I åtminstone en annan samtida källa, köpmannen John Turnbulls reseskildring A voyage around the world, utgiven 1805, benämns han ”Peter the Swede”.
I augusti 1791 mönstrade han sannolikt på skeppet Daedalus när det lämnade England som en del av upptäcktsresanden George Vancouvers expedition över Stilla havet. Det blev en svår resa. På Hawaii mördade lokalbefolkningen både Daedalus kapten och astronom och på Marquesasöarna råkade någon ur besättningen, möjligtvis Hägerstein, ha ihjäl en man ur kungafamiljen, så att man huvudstupa fick ge sig av. När Daedalus nådde Tahiti, där man skulle undsätta en skeppsbruten besättning på ett annat brittiskt skepp, Matilda, hade Hägerstein tröttnat och deserterat.
I Matildas besättning fanns stockholmaren Lind som hellre ville stanna på Tahiti och samla pärlor än att följa med Daedalus hem. Nu gjorde han sällskap med
Hägerstein, svenska talade de ju bägge två. Peter Hägerstein gjorde sig snabbt hemmastadd. Han inledde ett förhållande med en tahitisk kvinna, som var änka efter en av myteristerna på det legendariska skeppet Bounty, som några år tidigare varit här. Han lärde sig språket. Och han blev, tillsammans med Lind, involverad i krigen som rasade på ön. Det var inget ovanligt för beachcombers att bli det, samma sak skedde på flera andra öar. Innan dessa tidiga immigranter anlände hade knappt några större politiska enheter bildats i den här delen av världen – men med västerlänningarna ändrades dynamiken. De klaner som skulle visa sig framgångsrikast i denna nya tid hade några saker gemensamt: de kontrollerade en bra anlöpshamn där passerande fartyg kunde ankra och byta till sig förnödenheter, de kunde skaffa sig monopol på import av skjutvapen och de kunde knyta till sig västerlänningar som visste hur man hanterade och underhöll dessa.
På Tahiti var det klanen Pomare, med Pomare I och senare hans son Pomare II, som lyckades skaffa sig detta övertag. På 1780-talet var de långt ifrån den viktigaste av Tahitis klaner, men de kontrollerade Matavaibukten, där gästande
Peter Hägerstein inledde ett förhållande med en tahitisk kvinna, som var änka efter en av myteristerna på det legendariska skeppet Bounty, som några år tidigare hade varit på Tahiti.
skepp ankrade. Först hade de knutit till sig ett antal av myteristerna från Bounty, men efter att de försvann värvades Hägerstein och Lind som legosoldater 1793.
När missionärerna på Duff fyra år senare anlände berättade Hägerstein gärna för dem om striderna, hur de hade hjälpt Pomare att ta kontrollen över Tahiti i blodiga slag mot konkurrerande hövdingar och hur de själva hade skjutit ihjäl ett flertal fiender. Missionärerna förstod att de två var viktiga att knyta till sig om de skulle lyckas etablera sig på ön och Hägerstein anlitades som tolk. De utgick från att Lind och Hägerstein kände en lojalitet med dem, baserad på gemensam hudfärg, men tvingades snart inse att så nog inte var fallet.
På omvägar fick de höra att Hägerstein tipsat kung Pomare om att missionärerna var försvarslösa och lätta att döda när de låg på knä och bad. Konflikten eskalerade när en av missionärernas besättningsmän, William Tucker, rymde. Lind blev misstänkt för att ha hjälpt honom och kapten Wilson ansåg det vara bäst om Lind inte längre vistades på ön. Han låstes helt sonika in på Duff när missionärerna gav sig av från Tahiti hemåt mot Europa igen efter att missionsstationen var etablerad. 750 mil senare passerade skeppet ögruppen Karolinerna, med många öar som aldrig tidigare hade haft någon kontakt med västerlandet. Lind bad att få bli avsläppt på en atoll som i dag heter Lamotrek. Lokalbefolkning i kanoter mötte upp, precis som på Tahiti. Lind hoppade ombord i en och vinkade farväl. Hans vidare öden är okända.
Precis som i resten av Polynesien skulle missionärerna i sinom tid lyckas kristna befolkningen och 1812 övergick Pomare II till kristendomen.
Men under dessa tidiga år kämpade missionärerna förgäves med att etablera sig och fruktade ständigt för sina liv.
Redan 1799 flydde elva av dem till Australien och skulden för misslyckandet lade de på helsingforsaren med sin grumliga lojalitet. ”Vi tillskriver allt detta den där dålige mannen, svensken, och trots att vi försökte behaga honom med presenter visade han sig vara en stor Fiende till oss” klargjorde missionären Samuel Clode i ett brev hem.
Under det kommande decenniet höll sig Hägerstein hela tiden lojal med Pomare, som legosoldat och rådgivare, trots att han ibland kände sig förbisedd av denne. Köpmannen John Turnbull, som anlitade Hägerstein för att arbeta med export av fläskkött till Australien, beskriver i sin bok hur Hägerstein någon gång i början på 1800-talet var nära att bryta sin lojalitet och ansluta sig till Pomares fiender.
Efter förhandlingar fick han dock en egen liten ö och fiskerättigheterna runt denna som belöning för sina insatser.
Alla var nöjda. Vem var egentligen mannen från Helsingfors, som så flyktigt passerade revy i världshistorien just under de decennier då världen på allvar började bli global? Var han en västerlänning som helt bytte kulturell identitet och agerade utifrån sitt nya samhälles spelregler? Eller en simpel rövare som såg Polynesien som ett nöjesfält där moralen löstes upp i det tropiska saltvattnet?
I den märkliga boken Memoirs of
Arii Tamai, författad av historikern Henry Adams som levde en tid på Tahiti nästan hundra år efter Hägerstein, framträder han som det senare. Boken återberättar vad den tahitiske adelsdamen Arii Tamai kände till om öns historia. Pomare såg till att använda utländska skurkar för att ta kontrollen över Tahiti, berättar hon, och Hägerstein var bland de värsta av dessa, en lögnare och mördare. Det ansåg även övriga västerlänningar på ön, hävdade hon.
Men Arii Tamai tillhörde teva, en rivaliserande klan. För Pomares klan, som utnyttjade honom för att vinna politiskt herravälde, var han snarare en hjälte:
”Hans vilda råhet gjorde att infödingarna frukade hans blotta namn och varje gång en kris uppstod såg Pomares grupp honom som en räddare i nöd” skrev 1810 en missionär i Evangelical Magazine, ett kalvinistiskt månadsmagasin publicerat i London.
Men det var också en man som led svårt av den tropiska sjukdomen elefantsjuka, som ger svullna kroppsdelar. Enligt Turnbull var det därför han inte återvände till Europa, sjukdomen skulle göra det svårt för honom att försörja sig. Han blev kvar på Tahiti ända till sin död runt 1810. Där hade han sin ö och en avsevärd status. I 1800-talets Helsingfors hade säkert hans livshistoria rönt viss uppmärksamhet om han hade återvänt. Men få hade nog ändå
förstått hans verkliga roll, hur han i denna tidiga moderna och allt mer globala värld bidragit till att en av Stilla havets ursprungsbefolkningar förändrats i grunden av kontakterna med västerlandet.
Artikeln har tidigare, i lite annan form, publicerats i den svenska tidskriften Populär historia.