Nobelmedaljens många nyanser

Liselott. It is NOT POSSIBLE. Efter det meddelandet accepterade jag faktum. Den färska Nobelpristagaren, Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed tänkte inte ge mig någon intervju. Jag var i Etiopien strax efter att priset tillkännagivits i oktober ifjol eftersom president Sauli Niinistö råkade göra sitt första officiella besök i Afrika i just Nobelpristagarens hemland. Jag hade i dagar jagat hans presssekreterare och försökt med utmattningstaktiken: att hon skulle bli så trött på mig att hon gav med sig och fixade en intervju. Men det gjorde hon inte. Jag fick bli lika besviken som bland annat Christiane Amanpour på CNN, kolleger på BBC och flera andra internationella medier.

Någon pressträff med premiärministern ordnades inte under Niinistös besök, och inte heller när Abiy Ahmed tog emot priset officiellt i december i Oslo, trots att det brukar vara en stående punkt i Nobelfestligheterna.

Varför var han så tyst?

Abiy Ahmeds fredspris var på många sätt kontroversiellt redan när han tog emot det. Motiveringen var att han hade fått ett slut på den långa konflikten mellan Etiopien och grannlandet Eritrea – en två decennier lång frusen gränskonflikt som delat familjer och orsakat orimligt mänskligt lidande. Med pompa och ståt flögs journalister med det första flyget mellan de två huvudstäderna Asmara och Addis Abeba, och familjer som inte sett varandra på flera år kramades vid gränsposteringarna. Men när Abiy väl tilldelades priset så hade gränsen redan hunnit stänga igen, och några framsteg för mänskliga rättigheter har inte setts i Eritrea efter fredsavtalet. Efter den helt befogade optimismen när avtalet skrevs på, är det nu långt tillbaka till status quo före avtalet – minus det direkta militära hotet. Abiy Ahmed har betydligt större problem på hemmaplan att tampas med, och Eritrea har återgått till att skydda president Isaias Afwerkis absoluta kontroll.

Abiy Ahmed har nu suttit som premiärminister i Etiopien i ett par år, och landet har sett framsteg få ens kunde drömma om för bara några år sedan. Politiken i Etiopien har länge och främst varit baserad på etnicitet. Det är en komplex och skör kontext, en krutdurk där nästan alla känner sig ofördelaktigt behandlade.

Abiy tillhör den största etniska gruppen oromierna, och valdes till posten av partikoalitionen EPRDF som tog över makten i landet efter att kommunistregimen störtades år 1991. I koalitionen satt de största etniska gruppernas partier, och landet styrdes med järnhand. Abiy tillsattes som premiärminister efter år av protester från oromofolket, och är alltså inte folkvald. Oromierna hade trots att de är i majoritet i landet känt sig åsidosatta i politiken. Den förre premiärministern, finskutbildade Hailemariam Desalegn, tillhörde partiet TPLF, som styrs av politiker från tigrayfolket.

Under Abiys tid vid makten har Etiopien bland annat klättrat snabbt på pressfrihetsindexet, politiska fångar har släppts, det har skett betydliga förbättringar när det gäller mänskliga rättigheter, och nu senast har Abiy slopat telekommunikationsmonopolet i landet med över 100 miljoner invånare.

Fram tills nu har det bara funnits en operatör – det statliga Ethiotelecom. Det har betytt att regeringen enkelt kan kontrollera internet – en möjlighet också Abiy har utnyttjat. Delar av Oromoregionen har haft internet och telefonlinjer avstängda i månader.

Lätt förenklat kunde man säga att premiärministerns reformer släppt loss krafter han har svårt att kontrollera. Missnöje som grott under ytan under år av repressivt styre börjar bubbla upp till ytan. Med större friheter i de olika regionerna i landet (som främst är uppdelade enligt etnicitet) har också fler krav på självbestämmanderätt och mer makt åt vissa etniska grupper börjat ställas. Etnonationalistiska tendenser har lyft sitt huvud i flera regioner, bland annat i Amhararegionen, hem för landets näststörsta etniska grupp.

Ett av Abiy Ahmeds tidigaste och viktigaste löften var att ordna demokratiska val Etiopien. Egentligen ville han ordna dem redan under våren 2020, men oppositionen motsatte sig det. Motiveringen var att det inte skulle gå att garantera fria rättvisa val med en så snäv tidtabell i ett så enormt land som Etiopien.

Tidpunken för valet slogs sedan fast till augusti i år – men så kom coronapandemin. Nu är valet uppskjutet på obestämd tid, och det är en väldigt bra grogrund för oroligheter.

En av Abiys främsta understödare när han tillträdde var exiljournalisten Jawar Mohammed, också han oromo. Men vänskapen krackelerade när Jawar motsatte sig Abiys planer på att bilda ett nytt parti – ett där etnicitet inte skulle spela någon roll längre. Enigt Jawar var det ett sätt för Abiy att cementera sin makt och se till att han skulle vinna det kommande valet. De forna vännerna blev snabbt bittra fiender.

Abiys stöd krackelerar inte bara i den egna etniska gruppen. Tigrayprovinsen, med landets tredjestörsta etniska grupp tigrinerna, hotar nu hålla val oberoende av coronan och trots att valet skjutits upp.

I Amharaprovinsen vinner självständighetsivrarna mark och minoritetsgrupper förtrycks, och flera mindre etniska grupper vill ha sina egna regioner med självbestämmanderätt.

Parlamentet, som fortfarande i praktiken styrs av den forna partikoalitionen, röstade nyligen för att låta Abiy och regeringen sitta kvar också när mandatperioden tar slut i oktober. Det har fått en del oppositionspolitiker att tala om en kupp.

I samma tider kom människorättsorganisationen Amnesty International med en rapport som kastar en skugga över Abiys styre. Regeringssoldater har bränt byar och gjort sig skyldiga till utomrättsliga avrättningar. Också hans beslut att begränsa tillgången till internet i en del områden får kritik i rapporten.

Det här ger dem som inte är förtjusta i Nobelpristagaren ytterligare ammunition.

Den stora frågan är vilka krafter uppskjutningen av valet kan släppa loss. Ett värsta scenario är att Etiopien splittras och faller sönder i inbördeskrig. Det skulle vara en enorm katastrof inte bara för Etiopien, utan för stabiliteten i hela Afrikas horn.

Det är knappast troligt i det här skedet, men Abiy Ahmed har ingen avundsvärd uppgift just nu. Orsaken till att han varit väldigt sparsam med att ge intervjuer handlar sannolikt om en vilja att kontrollera budskapet han skickar ut. Inget han säger ska kunna misstolkas.

De små nyanserna är av största vikt i ett så känsligt läge som det vi ser i Etiopien just nu. Avsaknaden och bristen på förståelse av de små nyanserna är symptomatiskt när det gäller den västerländska synen på Afrika. Oftast finns ögon bara för det verkligt onda eller det riktigt goda, och Nobelkommittén placerade Abiy Ahmed i det senare facket.

Frågan är om han hade fått Nobelpriset om nyanserna varit tydligare för kommittén.

Ett värsta scenario är att Etiopien splittras och faller sönder i inbördeskrig. Det skulle vara en enorm katastrof inte bara för Etiopien, utan för stabiliteten i hela Afrikas horn.

LISELOTT LINDSTRöM

är journalist i Afrika.