Helsingfors har förändrats snabbt under de senaste åren, och ibland känns det som att man vill bli ett nytt Berlin men samtidigt är – i själen – ett slags Esbo.

Coronapandemin visade att Helsingfors kan vara flexibelt när det behövs. Men staden kommer inte att bli ett nytt Berlin om man mentalt fortfarande är i Esbo (förlåt, Esbobor).

Det krävdes alltså en pandemi för att de drakoniska reglerna kring Helsingfors uteserveringar skulle släppa. Förra sommaren mätte man fortfarande restaurangernas utemöbler med linjal (bokstavligen), men nu öppnar borgmästare Jan Vapaavuori upp parker, trottoarer, stränder – ja hela Senatstorget blir ett enda stort restaurangkomplex.

”Bra urval, även om jag knappast går dit”, som en krogkräsen kompis summerade restauranglistan. Jo, det är något med den byråkratiskt välsignade glädjen som är lite ... glädjelös. Men man önskar alla lycka till, inte minst efter den här våren.

Helsingfors har förändrats snabbt under de senaste åren, och ibland känns det som att man vill bli ett nytt Berlin men samtidigt är – i själen – ett slags Esbo. Jag läser till exempel nyheten om att Tölöviken ska snyggas upp. Först ville man skaffa en ”stadsaktig” stenbeläggning runt stranden och samtidigt hugga ner gamla träd och ruggig vass.

Som ett brev på posten kom då larmandet om hotet mot fågelbeståndet, och nu lovar Helsingfors fundera en gång till.

Själv var jag inte så bekymrad över den biologiska mångfalden i sig, utan mera över den metafysiska faktor x inom stadsplanering som med ett ord kunde kallas ”mys”.

Mys är vildvuxna rosor längs husfasader (vi har för lite av det), doften av tång vid Salutorget, ljudet av skateboardslamrande en sommarkväll.

Man måste inte vara fågelskådare för att förstå att fågellivet är en bidragande faktor till Tölövikens mys. Det gör området jämförbart med en av de mest urbana parkerna i världen: Central Park i New York. Den som talar om ”stadsaktig” stenbeläggning har missförstått ordet stad. Vill man ha välansade tujor och symmetriska betongplattor kan man ju flytta till – ja, ni vet vart.

Jag använder ”Esbo” i symbolisk betydelse här, lite som folk använder ”Berlin” när de vill berätta hur härligt organisk en stadsmiljö kan vara (att jag är inflyttad Helsingforsbo kanske är en bidragande orsak – dålig självkänsla).

Att någonting är ”berlinskt” betyder att det är fritt från byråkrati och regler, att det är lite hemmagjort och anarkistiskt. Rejv klockan nio på morgonen, vernissage i en gammal Stasi-bunker.

Problemet med det berlinska idealet är förstås att det inte alltid är så funktionellt. Under våren har jag undvikit att ha en stark åsikt om Lappvikens sjukhusområde, eftersom jag besökt det för sällan för att bilda mig en klar uppfattning. De två gånger jag cyklat till Lappviken på sistone har jag blivit biten av en hund (men omplåstrad av en mycket vacker kvinna, så det gick jämnt ut) och försökt hitta ingången till det påstådda kaféet i huvudbyggnaden – utan resultat. Säger man att hela stället verkar lite internt, endast för de invigda, så får man höra att man borde komma och bekanta sig.

Det må vara sant, men ett urbant vardagsrum ska också vara lockande i sig självt, inte kräva en skräddarsydd föreläsning.

Men detta sagt: givetvis borde Lappviken inte säljas. Jag föreställer mig naturbassänger, utomhusbio, levande litteraturhus, stadsträdgård. Lite som ... Köpenhamn! Eller Wien, för den delen, som två år i rad valts till världens mest boendevänliga stad.

Funktionalitet och mys är inga uteslutande kategorier. Det finns ett slags funktionalitet som föds ur att något används och brukas, gärna i kombination med lite god smak och kunnande. Och ibland kan den viktigaste funktionen hos något vara att det helt enkelt är vackert. Som de gamla, krokiga silverpilarna vid Tölöviken.

PHILIP TEIR

skribenten är författare och journalist

Man måste inte vara fågelskådare för att förstå att fågellivet är en bidragande faktor till Tölövikens mys. Det gör området jämförbart med en av de mest urbana parkerna i världen: Central Park i New York.