Fortfarande i polemik
Åldern har av allt att döma inte förtagit den vrede mot hyckleri och förljugenhet som gav bränsle åt ett av Svenskfinlands framstående moderna författarskap.
Den venerable ärkeprovokatören Christer Kihlmans radiopjäs Svaret är nej är på många sätt en paradoxal upplevelse. Där finns det självklara: att det som från början var ett avböjande brev riktat till Lilla Teaterns chef Asko Sarkola där Kihlman inte bara meddelar att han vägrar skriva en pjäs på beställning utan också, i ett eko av Platon, tar avstånd från hela teaterkonsten som en ”lögn” har nu förvandlats till teaterpjäs, med Dan Henriksson som inlevelsefull tolkare av Kihlman själv. Det finns också det faktum att Kihlman, i texten som skrevs för över tjugo år sedan, upprepade gånger refererar till sin egen nära förestående död, men att pjäsen uppförs hela två decennier senare för att fira hans 90-årsdag.
Den sista ironin i Svaret är nej är dock den intressantaste. Kihlman ber i sin bittra, av sarkasm drypande monolog inte om ursäkt för sin roll som ”arg gubbe” utan snarast omfamnar den. Med den flyhänta vana som ett liv vigt åt provokation mot Svenskfinlands borgerliga artighetskonventioner gett honom släpar han fram elefanten i mitten av rummet och lutar sig in i en yngre lyssnares fördomar om gnällande baby boomers på ett sätt som nästan känns entusiastiskt. Ändå finns det mycket i hans iakttagelser som känns rent förunderligt relevanta och aktuella ännu nästan ett kvartssekel efter att han först iklätt sig rollen som gamlingen ingen längre orkar lyssna på.
Mycket gammalmodigt också
Det finns också mycket i hans svada som känns gammalmodigt, rentav arkaiskt. När han trotsigt slänger sig med n-ordet för att förkunna att han minsann gjort sitt bästa för att älska alla människor under sitt liv, och sedan drar till med det en gång till bara för att ge en liten pikant krydda åt en klyschig kritik av den västerländska konsumtionslivsstilen, är det omöjligt att inte himla med ögonen. Om Kihlmans livshållning och hur den reflekterat hans egna personliga och politiska val i livet har redan skrivits och debatterats i så många omgångar att jag har svårt att tro att jag kan lägga något originellt till den debatten. Jag nöjer mig med att påpeka att mina invändningar mot just n-ordet inte enbart har att göra med Kihlmans favorit-hatobjekt ”borgerlig politisk korrekthet” utan också har en rent praktisk aspekt: såna barnsliga slängar är också på ett rent stilistiskt plan ett lätt sätt att få en stor del av publiken att (vare sig de håller med en eller inte) tappa en stor del av intresset för ens mer intrikata poänger.
Konsumtionskapitalism och moralisk häxjakt
Men det finns också mycket värdefullt att ta vara på i Kihlmans monolog, vare sig lyssnaren håller med honom fullt ut eller inte. Hans sätt att knyta samman tanken om ”historiens slut”, marknadsstyrningen och konsumtionskapitalismens framfart över världen, och erosionen av de bildnings- och samhällsideal som utgör fundamenten för den västerländska demokratin för tankarna till två av mina egna nuvarande favoritreferensobjekt för att förstå världen: den brittiske kulturteoretikern Mark Fisher och den amerikanske historikern Christopher Lasch. Dessa två har från var sitt håll, såsom Kihlman också gör, analyserat hur olika former av kollektiv moral och dubbelmoral används som självrättfärdigande vapen och förskönande fernissa av personer eller samhällsklasser som främst är intresserade av att öka sin egen makt över andra.
Det är onekligen intressant att reflektera över hur Kihlman använder begreppet ”politisk korrekthet”, inte för att beskriva den ytligt antirasistiska, feministiska eller könsmaktskritiska jargong som är populär främst bland delar av den utbildade västerländska medelklassen i dag, utan för den ytligt Bibelinspirerade homofobi som samma utbildade medelklass propagerade för och institutionaliserade under 1800-talet. Då Kihlman talar om hur Bibelns tolerans- och kärleksbud med hjälp av selektivt och ur kontext tolkade brottstycken förvanskas till ett medel för att tvärtom hunsa och undertrycka medmänniskor för att skaffa uttolkaren fördelar väcker det omedelbart associationer till Fishers
avståndstagande från delar av den brittiska vänstern i essän Exiting the Vampires Castle. Men också till det svidande genmäle som Lidija Praizovic publicerade i Aftonbladet den 25 maj som svar på Athena Farrokzhads dödsruna över den bortgångne poeten Yahya Hassan, där hon beskyller Farrokzhad för att utnyttja en postkolonialt inspirerad offerretorik för att dölja sitt hänsynslösa machiavelliska maktspel i den svenska kulturvärlden.
I relation till dessa samtida debatter känns Svaret är nej ibland som ett riktigt uppfriskande aktuellt inlägg, men tyvärr riskerar de intressantare partierna ibland att drunkna i upprepningar och frossande i invektiv, riktade antingen mot den värld som Kihlman rasar mot eller, med överdriven (eller kanske överspelad?) ironi, mot berättaren själv. Att pjäsen är publicerad på Youtube, i korta femton till tjugo minuters klipp, gör att det är frustrerande svårt att lyssna på den oavbruten under en tankestimulerande promenad, vilket annars skulle ha varit mitt föredragna sätt att smälta den komplexa, innehållsspäckade helheten. Om Klockriketeatern därför skulle publicera Svaret är nej också som en oavbruten ljudfil på teaterns hemsida eller någon poddplattform skulle detta bli mer lyssnarvänligt. Även om de partier i pjäsen där Kihlman ger utlopp för sin teknikfientlighet och sitt bekvämlighetsförakt får mig att anta att han själv skulle bli ytterst irriterad av detta förslag.
Med den flyhänta vana som ett liv vigt åt provokation mot Svenskfinlands borgerliga artighetskonventioner gett honom släpar han fram elefanten i mitten av rummet och lutar sig in i en yngre lyssnares fördomar om gnällande baby boomers på ett sätt som nästan känns entusiastiskt.
Otto Ekman