Vår jakt på emotionell tillfredsställelse gör att vi rusar fram som Stalin, som Storebror i George Orwells 1984, som al-Qaida eller IS.

Vik hädan, alla misshagliga åsikter och personer! Då en staty puttas ner från piedestalen i affekt – då angriper vi vårt eget minne.

Damnatio memoriae, fördömande av minnet, innebär att utplåna en person ur det kollektiva medvetandet genom angrepp av bilder, monument och inskriptioner. Mången farao och romersk kejsare utsattes för denna stalinistiska reflex: att retuschera historiebilden och skapa samstämmighet med senare politisk uppfattning.

Inspirerat av Black Lives Matter river aktivister nu ner statyer förknippade med ett rasistiskt och kolonialt förflutet. Samtidigt riskerar vi självförvållad amnesi. Suddar vi ut laddade eller ideologiska symboler duckar vi för dialog – och raderar dimensioner ur vårt eget minne. Kräver vi ödmjukhet av dem som innehar maktpositioner måste vi också finkalibrera rannsakan av makten.

Sedan mitten av 2010-talet har man talat om cancel culture, utraderingskulturen. Ursprungligen handlade det om kampanjer för att sluta följa och därmed tysta ner kontroversiella personer på sociala medier. Därtill förekommer bojkotter av företag som man anser har gjort fel. Via grupptryck har influencers pressats till att distansera sig från sponsorer och be om ursäkt för tidigare reklaminslag. I grunden är detta inget mer än simpel mobbning: social avvisning. Utfrysning plus exkommunikation – rädsla för äkta dialog – används också som maktmedel inom toxiska religiösa rörelser.

Den som frestas att riva ner skandalösa statyer eller byta obekväma gatunamn är feg. Vi kan inte bedöma historiska händelser, deras innebörd, aktörers avsikter och motiv utifrån en politisk agenda som konstruerats i efterhand. Ja: historiska orättvisor och förtryck är fullt reella. Men vi bör passa oss noga för att landa i politisk historierevisionism eller ideologisk omskrivning. Precis alla berättelser innehåller element av propaganda, vare sig i pastöriserad form eller i skummjölksformat.

Vi har en kulturell tendens att dra förhastade slutsatser och kräva definitiva utsagor, då vi i stället kunde stanna upp vid de grundliga resonemangen, fotnoterna, det finstilta. Vår jakt på emotionell tillfredsställelse gör att vi rusar fram som Stalin, som Storebror i George Orwells 1984, som al-Qaida eller IS. Historietolkning bör vara dynamisk, i ständig rörelse, aldrig statisk eller svartvit. Tvingas vi brottas med historien uppstår djupare insikter. Våra reaktioner på historien, även på oförrätter, säger något intressant om vår samtid och vårt ursprung. Hur hantera ett avlägset förflutet som tyckte annorlunda: via monolog eller dialog?

Speciellt bilder är en krävande projektionsyta. Vad avslöjar denna spegel om oss: vilken berättelse vi väljer att tro på, angripa eller ingå i dialog med? Öppnar vi ögonen för historiens mångfald och rikedom, olika infallsvinklar och tolkningar, eller möter vi skavande argument med kort stubin? Kontext, pålästhet och tålamod är förutsättningar för insikter och självförståelse.

Det går inte att skapa social förändring eller ökad förståelse via cancel culture, som vägrar skilja på sak och person, på beteende och fenomen. Stämplar och fiendebilder skapar låsning, erbjuder ingen värdig utväg för avbön, bot och bättring. Den som demoniserar dömer också sig själv.

I det forna Grekland förekom ostracism, där samhällsfarliga personer landsförvisades. I dag hetsar den digitala mobben fram drev mot personer, levande och döda, med några klick – likt medeltidens behandling av spetälska, gaypaniken vid aidsutbrottet på 1980-talet eller dagens rädsla för covid-19. Vid övertramp förbigås rättsstaten och individens rättsskydd. Ett enkelt utpekande kan urarta i en skenrättegång där massan utfärdar sociala och spirituella dödsdomar, följda av vanära och egendomsförlust.

För att bli socialt relevanta måste politiska rörelser våga ifrågasätta sina egna metoder och idéer, fördjupa sina analyser. Reformkrav kan förblindas för sitt eget, interna förtryck. Vi måste prata om strukturer, inte gå åt personer eller felaktigt språkbruk. Äkta samtal är inte blodtörstiga. Aktivism som utkämpas i affekt blir regressiv, inte progressiv.