Det finns faror med EU:s återhämtningspaket

EKONOMI Många åsikter har lags fram om återhämtningspaketet. Senast en ledare (HBL 17.6). Två argument dominerar; med gemensamma satsningar blir återhämtningen bättre för alla, och vi skall visa solidaritet.

Det har väckt förvåning att Tyskland nu brutit den traditionella fronten där nordiska länder tillsammans med Nederländerna, Tyskland och Österrike talar för en konservativare ekonomisk politik. Där har man sett ned på länder som inte kunnat hålla låntagningen och offentliga finanser i styr. Det borde inte väcka förvåning. Jag tror Tyskland bara ger uttryck för det första argumentet för återhämtningspaketet. Ju större återhämtning desto bättre för just Tyskland. Vi skall inte förvänta oss att om vi stöder Italien köper de sedan en massa exportvaror av oss. Den nyttan går nog främst till Tyskland.

Tyskland har varit lokomotivet i EU:s ekonomi. Det är bra att ha ett lokomotiv, men Tyskland har också dragit den överlägset största ekonomiska nyttan av EU. De länder som lämnat sig utanför euron ser vi att har dragit egen nytta av detta faktum.

Om de pengar vi eventuellt bidrar med inte kan förväntas ge just oss särskilt stor nytta återstår solidariteten som argument. Det är nätt med solidaritet om man har råd till det. I motsats till många andra länder återhämtade vi oss aldrig helt från krisen 2008. Nu är faran att vi igen har ett förlorat decennium framför oss. De många miljarder som staten nu lånar upp utgör egentligen ännu inte ett återhämtningspaket. I värsta fall kommer en återhämtningsbudget med nya miljardlån på hösten.

President Niinistö påpekade för pressen (HBL 17.6) att mängden pengar i omlopp vuxit oerhört snabbt, samt att inflation och produktion ligger långt efter i tillväxt. Det är en utveckling som inte länge kan fortsätta. Centralbankernas stimulans är som en drog, allt större kvantitet behövs. Stimulanspaketens

storlek har ju också varit mångdubbelt större än vid krisen 2008.

Vi har år av skärpta skatter och minskade offentliga tjänster framför oss. Det skulle absolut kräva strukturella reformer som både Internationella valutafonden IMF och helt neutrala ekonomiska experter som till exempel Nobelpristagaren Bengt Holmström efterlyst. De är experter helt utan anknytning till vare sig arbetsgivareller arbetstagarorganisationer. Bara då kan vi vänta oss en ekonomisk utveckling som inte fortsätter att sacka efter de flesta länder i EU.