Jaktplansdebatten spårade ur
De bemannade stridsflygplanens tid är definitivt inte förbi. Försvarets operativa koncept bygger på försvarsgrenarnas totala integration till en helhet. Om flygvapnet läggs ned eller reduceras betänkligt, faller hela systemet samman, skriver professor Stefan Forss och noterar att utan flygvapen skulle Finlands förmåga att upprätthålla lägesbilden i ett skarpt läge vara starkt ifrågasatt.
Jaktplansanskaffningen, det så kallade HXprojektet är igen föremål för debatt. Pandemins astronomiska kostnader har bidragit till att kritiker med olika motiv vill stoppa upp projektet. Därför är det allt skäl att framhålla att ett trovärdigt försvar är själva grundplattan för vår säkerhet, vår nordiska demokrati och vår välfärd. Olika röster förklarar tvärsäkert hur försvaret väl kan skäras ned då generalerna som bekant planerar för krig från en sedan länge förgången tid. Detta är skamlöst ärekränkande, men avslöjar samtidigt en djup okunskap om försvarets grunder, om hur det är avsett att fungera nu och långt in i framtiden.
Rysslands krig i Georgien 2008 borde ha varit en väckarklocka. Osäkerheten i Europa ökade än mer, då president Dmitrij Medvedev i Helsingfors den 20 april 2009 tog avstånd från OSSE:s centrala dokument. Det var en signal om att Ryssland de facto inte längre accepterade nationernas suveränitet, förbudet om hot och bruk av våld och gränsernas okränkbarhet. Rysslands annektering av Krim 2014 och det pågående kriget i Ukraina definierade ett nytt läge. Den eviga freden kan inte tas för given.
Förre statsministern Paavo Lipponen (SDP) röt till om stridsflygplanen (HBL Debatt 8.5): ”Lek inte med säkerhetspolitiken. ”Om Finland skulle avstå från köpet eller betydligt förskjuta det skulle det innebära stora säkerhetspolitiska och finansiella risker. … Det militära hotet kan även bli större om till exempel det västliga försvarssamarbetet minskar. … Alliansfriheten behöver ett självständigt försvar, som måste vara trovärdigt, det vill säga relativt starkt.”
Statsministern (SDP) har offentligt uttryckt samma uppfattning som sin tidigare kollega, stödd av försvarsministern (C) och justitieministern (SFP). Högljudd kritik hörs från Vänsterförbundet som försöker sitta på två stolar. Även bland De gröna bubblar det under ytan men inrikesministern har valt att tiga. Regeringsprogrammet står fast. Anmärkningsvärt är att hela riksdagsoppositionen stöder anskaffningen kraftfullt. Sammantaget är det svårt att föreställa sig en större demokratisk uppslutning i en så viktig politisk fråga.
Försvarsmaktens kommendör, general Timo Kivinen förklarade anskaffningens logik i Yles intervju Morgonettan (16.5). Det som ska ersättas är en central del av hela vårt försvarssystem och de nya planen ska fylla en operativ roll ända in på 2060-talet. Det rör sig om en för hela Försvarsmakten omistlig resurs vars operativa verksamhet sköts av flygvapnet. Försvarets operativa koncept bygger på försvarsgrenarnas totala integration till en helhet. Om flygvapnet läggs ned eller reduceras betänkligt, faller hela systemet samman. Frågan är alltså om Finland ska ha ett försvar eller avstå från det.
Vissa pensionerade arméofficerare ser inte anskaffningen som motiverad. De vill hellre se Finland köpa avancerat luftvärn. Luftvärn är nödvändigt för försvar av punktmål, men kommer dessvärre till korta då stora ytor ska försvaras. En utländsk luftvärns- och missilförsvarsexpert i världsklass skisserade privat för mig en prislapp. ”För tio miljarder euro får ni ett effektivt luftvärn som täcker en yta av Nylands storlek”, skrev han.
Även Hornet-anskaffningen kritiserades hårt av arméofficerarna för 30 år sedan. Försvarsmaktens kommendör, amiral Jan Klenberg ordnade därför diskussionstillfällen med stampersonalen i garnisonerna runt om i landet. Han ställde dem en enkel fråga. ”Tror ni att vi skulle klara en mobilisering utan att behärska luftrummet?” Kritiken dämpades och försvann då vi för en spottstyver lyckades få stora mängder östtysk materiel av samma typ som armén redan använde och även ammunition i väldiga kvantiteter.
Att utrusta landstridskrafterna är otroligt kostsamt, men man har lyckats att skaffa betydande mängder modern materiel och också utbildat beväringarna i dess användning. Utländska yrkesofficerare har haft svårt att förstå hur man i Finland klarar det. Nästa årtionde ska landstridskrafterna moderniseras och planeringen pågår redan. Den bygger på en övergripande omvärldsanalys, militärteknisk forskning – och givetvis internationellt samarbete. Vår uppfattning om stridsmiljön måste stå på stabil grund.
De bemannade stridsflygplanens tid är definitivt inte förbi. Den uppfattningen delas i de många länder som just nu håller på att köpa nya plan eller nyligen gjort det. Även nästa generations stridsflygplan kommer att vara bemannade, men kan få stöd av obemannade flygplan.
Vill någon sätta sig i ett obemannat passagerarplan som flyger från punkt A till punkt B? Att konstruera ett sådant vore väldigt mycket lättare än ett avancerat stridsflygplan.
Finlands krigstida numerär är nu en tredjedel av vad den var på 1970-talet, men ytan som ska försvaras är oförändrad. Det ställer höga krav på dagens försvarsmakt och kräver en mycket bra lägesbild och beredskap att reagera snabbt redan i fredstid och i successivt mer spända lägen. Flygvapnets och även marinens uppgift är att alltmer kunna stödja landstridskrafternas strid på marken med precisionseld med lång räckvidd.
Ryska medier rapporterade den 29 april om en till synes allvarlig incident över Östersjön. Enligt dessa skulle två strategiska bombplan av typ Tu-160 Blackjack ha åkt omkring i över åtta timmar, dock hela tiden i internationellt luftrum. Eftersom den civila flygtrafiken ligger nere förelåg ingen fara för utomstående, påpekade de ryska källorna. Bombplanen kan bära tolv konventionella eller kärnladdade långräckviddiga kryssningsmissiler.
Stridsflygplan från Finland, Sverige, Danmark och Polen turades om att hålla koll på de ryska bombplanen. Incidenten kan ses som en provokation vars avsikt också var att testa Natoländernas och deras partners beredskap. I en så kallad skarp situation skulle de ryska bombplanen hålla sig inom eget luftrum utanför motståndarnas aktionsradier. Kryssningsmissilernas långa räckvidd garanterar vapenverkan även därifrån. Ifall de försökte penetrera västligt luftrum skulle de dock snabbt skjutas ned.
Utan finskt stridsflyg förmår motståndarnas flygvapen penetrera vårt luftrum mer eller mindre fritt och också fälla förhållandevis billiga bomber obehindrat. Exemplet Syrien förskräcker. Utan flygvapen skulle även vår förmåga att upprätthålla lägesbilden i ett skarpt läge vara starkt ifrågasatt. Våra fasta radaranläggningar är nära slutet på sin livscykel och kan inte förväntas fungera länge under en väpnad konflikt.
Hur det stod till i republiken innan vi fick ett fungerande radarsystem, berättade min granne, en pensionerad flygöverste för mig för mer än trettio år sedan. Någon gång hände det att våra stridsflygare uppe i luften observerade solreflexer högt ovanför dem. Det var en svärm objudna gäster som efter att ha blivit upptäckta styrde kosan tillbaka österut.
Det är väl inte så vi vill ha det igen?
”Utan finskt stridsflyg förmår motståndarnas flygvapen penetrera vårt luftrum mer eller mindre fritt och också fälla förhållandevis billiga bomber obehindrat. Exemplet Syrien förskräcker.”
STEFAN FORSS är docent vid försvarshögskolan och forskade som projektledare vid Teknologiska forskningscentralen VTT bland annat i militärteknologisk utveckling.