Borta med vinden och mina privilegier

Jag hade just inlett min första termin på Columbia University i stekheta New York och flyttat in i mångkulturella studenthemmet International House bredvid campus. Det hade regnat något förskräckligt och vätan i samverkan med den envisa luftkonditioneringen i lokalerna orsakade en febrig sommarförkylning.

Jag kände mig ynklig och behövde omvårdnad, men var just så ensam som man är då man ännu ingen känner i en ny och stor stad. Ömklig och skör stapplade jag ner till studenthemmets kantin för att köpa en portion soppa. Kvinnan bakom kassan förstod omedelbart min situation. Hon intervjuade mig om hur flytten gått, om Finland och om snuvan. Hon förmanade mig att dricka varmt, beskärmade sig över vädret och försäkrade att allting ordnar sig. Sedan gav hon mig en uppmuntrande klapp på axeln och skickade mig vidare med den ångande soppskålen. Lättare om foten gick jag upp till mitt rum och tänkte på hur vänliga och tillgängliga amerikanerna är.

Några dagar senare berättade jag för mina nya klasskamrater hur väl jag blivit bemött på International House. Jag beskrev hur fint damen i kassan tagit sig tid för att få mig att må bättre. Jag berättade hur vi i Finland sällan talar med främlingar. Och så gjorde jag misstaget att jämföra denna människa och hennes uppmuntrande gester med Mammy från filmen Borta med vinden.

Följande dag berättade en av mina klasskamrater hur otroligt kränkande denna kommentar varit för henne. Hon ansåg att jag med min enfaldiga liknelse sällade mig till de många tittare som godkänner hur slavkulturen romantiseras och underbyggs i filmen; att jag var just så privilegierad som Scarlett & co är i Margaret Mitchells roman.

Jag förklarade att jag inte velat såra och att jag tvärtom beundrade Mammy för hennes sätt att dominera i hushållet. Jag förklarade att Hattie McDaniel som den första svarta Oscarvinnaren i historien, inte varit ett offer för rasism utan tvärtom bara porträtterat detta historiska fenomen i filmen, och att det inte fanns någon orsak att beskylla mig, en välmenande finländare, för rasistiska tolkningar. Som ny studerande visste jag ju precis hur hundratals år av förtryck inte hade något med mig att göra.

Senast nu, inser jag att jag klampade fram tämligen burdust just då. Som vit finländare, välkommen nästan världen över, kan jag inte utan stor ansträngning försöka leva mig in i hur det är att ständigt bli placerad i ett fack, som synbarligen automatiskt gör en till måltavla för fördomar, våld och diskriminering. Att i en ny bekantskap obekymrat dra paralleller mellan människor man träffat och människor som förslavats var inte ett briljant tilltag.

De senaste veckornas skeenden har lämnat mig bestört och rasande. Tack vare den världsomfattande rörelsen Black lives matter har jag ännu tydligare fått upp ögonen för mitt eget privilegium, och kan nu åtminstone medge att jag själv är ignorant i många frågor. Femton år senare och lite klokare skulle jag inte längre uppmana någon att ”vara stolt” över ”sin” första Oscarsvinnare.

Och Borta med vinden? Den har tillfälligt tagits ur distribution av HBO och ska i fortsättningen förses med tilläggsinformation om dess historiska kontext.