Skönsjungande näktergalar
Till midsommar är Turholmsparken vacker som om skönheten inget annat ändamål hade än att bara finnas där. Jag går genom den skuggiga skogen som för till parken och lyssnar på näktergalens förföriska sång.
Aldrig har vår nordliga näktergal (Luscinia luscinia) som erövrat terräng hos oss under de senaste decennierna sjungit såsom i år. Sången inleds med några mjuka flöjttoner, fortsätter med skarpa visslingar och smackande ljud och avslutas med en smattrande tonkaskad. Ställer mig under träden och ser upp mot ljuset som blänker genom trädens lövverk. Och jag väntar och lyssnar och har tur. På en grön kvist som svänger för vinden ser jag en liten fågel med en mycket oansenlig dräkt. Den enda färggranna detaljen är den rödbruna stjärten. Den sjunger med uppspärrad näbb och den lilla strupen arbetar. Den högljudda sångarens effektfulla näktergalsslag hörs ända till Turholms herrgårdspark, planterad enligt engelsk förebild. En trädgårdsstil med dalsänkor och kullar och öppna vyer för folk att beundra i ett landskap som förädlats av människan.
En svag vind går igenom de ädla lövträdens kronor och talar om en annan tid än den jag själv lever i. Invid vår första internationellt kända operasångerskas Aino Acktés randiga sommarvilla lyser de vita midsommarrosorna. Här bodde den finländska näktergalen som tjusade en hel värld. Redan som sjuåring höll hon sin första konsert. När den blivande stjärnan som sjuttonåring debuterade i Universitetets festsal 1893, förstummade den skönt sjungande flickan publiken, som efter konserten hänförd följde henne ända till hemdörren. Hon blev en superkändis som erövrade operascener i Europa. Den stjärnformade blomstergruppen framför ingången till villan minner om hennes berömmelse.
Sångerskors röster brukar liknas vid näktergalens läte. Den skönsjungande sydliga näktergalen (Luscinia megarhynchos) har inspirerat poeter. Den poetiska näktergalen, som inte sjunger hos oss, har ett vekare och mer melodiskt läte än den nordliga och den sången är väl beskriven i engelsk romantisk poesi. Speciellt berömd är Ode till en näktergal skriven av romantikens mest centrala gestalter John Keats. Han besjunger den lilla grå fågelns passionerade, nästan överjordiskt klingande sång som ger en skönhetsupplevelse så intensiv att den gränsar till dödslängtan.
När jag kommer till Turholm nästa gång hörs näktergalen inte längre, också midsommarrosorna har vissnat. Försommarens överdådiga skönhet försvinner så fort att man just den stunden då det är som vackrast inte förmår att ta ut allt som upplevelsen rymmer.
Var det en syn, var det en vaken dröm? (John Keats)