Beethoven och hans husgud
Beethoven och Händel fanns på repertoaren när Helsingfors kammarmusikfestival inleddes på torsdagen.
Strömmad konsert från Balders sal 2.7. Trio Teos (Kreeta-Julia Heikkilä, violin, Jaani Helander, cello, Jaan Ots, piano). Repertoar: Halvorsen, Händel, Beethoven.
Olika musikfestivaler har stannat för olika lösningar i coronatider. Storlek, helhetsupplägg, andelen utländska musiker och tidpunkt har för många avgjort om man ställer in eller satsar på någon form av modifierad upplaga för en begränsad livepublik och nätlyssnare i hemmafåtöljerna.
Helsingfors kammarmusikfestival hör till evenemangen som satsat på enbart strömmade konserter. Det ursprungliga programmet har skjutits på till nästa sommar och i stället har konstnärliga ledarna Kreeta-Julia Heikkilä och Jaani Helander specialkomponerat en tre dagar och tre korta konserter lång minifestival, som inleddes i torsdags med en konsert tillägnad Beethoven och Händel.
En programidé, som hade sina uppenbara poänger. Till skillnad från Mozart, som placerade Bach högst, hette Beethovens stora husgud Händel och det kändes med andra ord helt logiskt att i skärningspunkten dem emellan placera Beethovens 12 variationer för cello och piano över ett tema av Händel (Dotter Sion, fröjda dig ur oratoriet JudasMaccabaeus).
Kreativt elaborerat
Johan Halvorsens inledande Passacaglia för violin och cello (alternativt altviolin) är åter baserad på den avslutande satsen ur Händels cembalosvit g-moll. Det handlar om ett veritabelt virtuosnummer, som gav de konstnärliga ledarna ett tacksamt tillfälle att visa sig på styva linan och man redde problemfritt ut de talrika tekniska utmaningarna.
I Händels schvungfulla D-dursonat för violin och cembalo hade en instrumentmässigt mer tidstrogen version självfallet suttit bra, men Heikkiläs och Jaan Ots musicerande var så smakfullt nyanserat och kreativt elaborerat att man gärna förlät dem den detaljen.
Segerstamadepten Ots har en lovande dirigentkarriär på gång och är därtill en mäkta lyhörd kammarmusiker. Hans pianospel var den emotionellt drivande motorn i Beethovens suggestiva, så kallade Spöktrio (op. 70 nr 1), som fick en överlag gedigen, klangligt välbalanserad tolkning av Trio Teos. Helanders och Ots spel i Beethovenvariationerna var, föga överraskande, friktionsfritt.