Återseendets eviga glädje

”Ju djupare kris en (medelålders) man befinner sig i, desto större är hans intresse för fotboll.” ”Flick- och damspelare och kvinnliga anhängare glömde besserwissern helt sonika bort.”

En dansk debattör skrev på våren i Politiken att fotboll är något av det mest onödiga som finns och att coronatiden till all lycka besparat honom (och andra fotbollsallergiker) för den i danska samhället ständigt närvarande sporten. I sin analys slog han fast att ju djupare kris en (medelålders) man befinner sig i, desto större är hans intresse för fotboll. Tack för diagnosen!

Flick- och damspelare och kvinnliga anhängare glömde besserwissern helt sonika bort.

Men för den vars ”livskris” började under anspråkslösa former i mitten på 1960-talet på gårdar och i parker på Drumsö och i dag odlas på Boldklubben 1893:s gräsplaner i mondäna Østerbro i København, finns det uppenbarligen inget hopp.

Under dessa märkvärdiga tider av isolation har frånvaron av den gemenskap som denna form av galenskap skänker sina utövare och vänner varit påtaglig. Det var ingen fotboll på 10 veckor – vare sig på planerna eller i tv – och ingen grabbig gemenskap (som enligt dagens norm är något av det mest förkastliga som finns).

Därför är återseendets glädje desto större när gubbspelarna i B.93 samlas till sin tisdagsträning en vacker sommarkväll på Svanemøllens anläggning. Knattarna rusar runt på planerna invid påhejade av föräldrar med den obligatoriska kaffemuggen i handen, medan vi mer rutinerade delar upp vår spelplan i två, ungdomarna under 50 år förfogar över ena halvan och vi som överlevt första halvlek delar på den andra halvan.

Snacket går när lagen delas upp och västarna

KOLUMNEN delas ut. Alla är friska och raska (som danskarna säger), någon har haft symtom och någon känner någon som varit allvarligt sjuk. Någon har varit i karantän, någon blev fast på en semesterort på sydligare breddgrader och någon har flytt norrut till Helsingfors

(eller Helsinki, som Stadin heter på danska). Någon är permitterad, någons firma är fem före konkurs och någon planerar att pensionera sig. En och annan har lagt på några extra kilogram, medan andra kommit åt att kurera skador och skavanker.

Glädjen går inte ta miste på även om vi undviker att klappa om varandra. Skämten är som vanligt råa, men hjärtliga. Och som vanligt är det långt avstånd mellan anfall och försvar så Mor Mette (statsminister Frederiksen) borde vara nöjd. Vi håller ihop, genom att hålla avstånd.

Mest har vi kanske oroat oss för lagets kedjerökande nestor som fyllt 68, men han låter sig inte bekomma utan dribblar som vanligt elegant bort en trind ytterback innan han slänger i väg ett skruvat inlägg mot mål. Om inlägget inte förvaltas väl skakar han som vanligt på huvudet och muttrar. Takterna sitter i sedan ett halvt sekel tillbaka även om tempot är långsammare. Alla vet att han spelat några landskamper och förutom moderklubben B.93 representerat Brøndby i danska ligan och gjort några säsonger som proffs i holländska RC Roda i mitten på 1970-talet.

Efteråt blir det ingen dusch i klubbhuset och den nyrenoverade bastun (med max 60 graders värme och förbud att kasta bad ...) får stå oanvänd. Ölen intas inte i klubbrestaurangen, utan vid sidan av planen. Det har passerat flera födelsedagar under karantänsmånaderna och följaktligen vankas det gratis öl de närmaste veckorna. Rutinen är densamma som förr i världen på dagis när födelsedagsbarnet bjöd kompisarna på godis, men med den skillnaden att det står Tuborg eller Carlsberg på etiketten.

Efter träningen handlar snacket om allt från förestående tv-matcher från de europeiska ligor som återupptar spelet till dansk ekonomi och sysselsättningsläget.

Någon frågar om coronaläget i Finland, en annan har läst Kjell Westös två senaste romaner och undrar om hela produktionen översatts till danska.

Besvikelsen över inställda EM i allmänhet och Danmarks matcher i Parken i synnerhet är stor. De flesta hade lyckats skaffa biljetter till någon av Danmarks tre hemmamatcher och alla, utom en, är övertygade om att de rödvita skulle ha sopat (gräs)mattan med de blåvita.

Respekten för Pukki är dock stor och många minns att Lukas Hradecky vaktat både Esbjergs och Brøndbys mål och att Tim Sparv representerar blivande (?) mästarlaget FCM. Den diskussionen får vi återuppta om ett år.

Vi grämer oss kollektivt över att vinterserien i 60+ avbröts inför sista omgången där vi skulle ha kunnat säkra seriesegern före favoriterna B.1903 och KB (som i 1992 på seniornivå fusionerades till FCK). Vi tröstar oss med att sommarserien kanske kommer i gång i augusti. Skillnaden är inte stor. Lagen är desamma och i fotbollslandet Danmark spelas matcherna utomhus året om oberoende av väder och vind.

På lördag är det dags igen. Ett förmiddagspass med ”drenge” gör susen, även om det inte lindrar krisen. Snarare tvärtom.