Gustafsson och Haapoja granskar rätten att räknas som människa
Konstnärsduon Gustafsson och Haapoja problematiserar hur musei- och utställningsformatet reproducerar en kolonialistisk ideologi och en världsordning av och för den vita, heterosexuella mannen. Tyvärr når budskapet inte alltid hela vägen fram, skriver HBL
Den inledande installationenmed den osmidiga översättningen Museet för icke-mänsklighet (2016) visar genom olika exempel hur bland annat språket har spelat en roll i att dra upp en fiktiv gräns mellan människa och djur.
KONSTUTSTäLLNING
Mueseum of Becoming
Konstnärer: Gustafsson&Haapoja, konstmuseum Ham, till 17.1.2021
Enligt en holistisk världssyn har allting i universum sin bestämda plats och funktion, det ena existerar i växelverkan med det andra och helheten är större än delarna den görs upp av. Oavsett ens filosofiska läggning kan det tyckas tacksamt att det är just duon Gustafsson&Haapojas Museum of Becoming som visas då Helsingfors Konstmuseum öppnar igen efter vårens pandemipaus. Utställningen består av tre helheter – en installation, en samling och ett videoverk – som tillsammans skapar ett större ramverk av empatiska frågor om vad det innebär att vara mänsklig och vem som har rätten att vara det.
Ord och världssyn
Trots att utställningen är uppbyggd av separata helheter är resultatet inte fragmentariskt, utan en naturlig dramaturgisk kurva kan identifieras då betraktaren lotsas runt i museets annars lite svåra lokaler. Den inledande installationen med den osmidiga översättningen Museet för ickemänsklighet (2016) visar genom olika exempel hur bland annat språket har spelat en roll i att dra upp en fiktiv gräns mellan människa och djur och därmed skapat möjlighet för olika diskurser av förtryck. Bilder och texter såsom utdrag ur ordböcker och nyheter projiceras på tio skärmar av varierande storlek som hålls upp av byggnadsställningar. Bakom skärmarna skymtar skuggor av uppstoppade djur och skelett staplade på lådor för att illustrera den realitet som försiggår bakom orden.
Makten som språket och dess förvaltare har över oss är slående. Hur människor av olika etnicitet och kön har diskriminerats genom att beskrivas som djur för mina tankar till de otaliga ordspråk och fabler jag hört sedan barnsben och hur dessa troligen etsat sig fast i mitt tankesätt. Då ordboksdefinitioner av samma ord visas på finska och engelska synliggör det, för dem som behärskar båda språken, hur modersmålet påverkar inte bara ordens betydelse utan hela ens världssyn. Där engelskans tender kan syfta på ömhet associeras finskans mehevä med exempelvis en köttbits saftighet.
Institutionell kritik
Fortsättningen Kvarlevor (2020), uppbyggd av verk ur både Hams och Helsingfors Stadsmuseums samlingar, känns inte så forcerad som det kan bli då konstnärer ska välja ut verk. I stället åskådliggörs den tidigare helhetens lärdomar om hur hela musei- och utställningsformatet fungerar som kvarleva av en västerländsk nationalistisk ideologi och kolonialism som byggt upp en världsordning av och för den vita, heterosexuella mannen. Tyvärr når detta inte riktigt fram i sammanställningen av verken där alla de 33 utställda konstnärerna är vita finländare, även om både manliga och kvinnliga konstnärer är representerade.
I det nyproducerade videoverket Becoming (2020) reflekterar olika intervjupersoner över en alternativ mänsklighet och erbjuder ett slags svar på frågan ”Vad gör vi åt det här?” som väckts under utställningens gång. Det sammanlagt 180 minuter långa verket kompletteras av en publikation där små inblickar ges i hur alla delar av samhället borde tänkas om för att skapa en mera inkluderande tillvaro. I den avskalade trekanaliga videon, vars skärmar fyller största delen av den annars tomma salen, ryms detaljer och nyanser som exempelvis frihetsgudinnan i bakgrunden då icke-binära Waqia Abdul-Kareem talar om rätten att räknas som människa.
Museum of Becoming beskrivs som ett utopiskt museum men visar framför allt att gränsen mellan dikotomierna utopi/dystopi inte alltid är helt tydlig och att det tål att tänkas på vem som gynnas av ett visst perspektiv. Resultatet är snyggt, välpaketerat och lättillgängligt – om än lite enkelt då mycket av den verkliga kritiken som riktas mot institutioner och samhällsordningen kräver att besökaren bekantar sig med de böcker som finns tillhanda.
Utställningen lämnar ändå en känsla av hopp inför framtiden och förser besökaren med ögonöppnare och tankeställare för att aktivt kunna arbeta för en konkret förändring i både egna och allmänna attityder. Hur dessa teman tas upp i nästa sommars Helsingforsbiennal återstår att se.