Fånge i eget hem

Regeringen behöver ta lärdom av att rörelsefriheten för samhällets mest utsatta begränsades på olaglig grund.

❞för Rörelsefriheten

samhällets mest utsatta grupper har begränsats på olaglig grund. På många boendeenheter med vård dygnet runt är det dags för bykdag.

Tio veckor i sträck. Så lång tid tog det innan jag fick se min syster igen efter att besöksrestriktionerna infördes i mars på det gruppboende i Esbo där hon lever sitt liv.

Precis som för tusentals andra finländare ändrades vardagen över en natt – för henne och för mig. Dörrarna stängdes både för dem som var på insidan och för dem som regelbundet kom på besök utifrån.

Tio veckor passerade, sedan äntligen en träff med en glasruta emellan och en mobil i varderas hand. Hur förklarar man att de uteblivna kramarna under flera månader varit för allas bästa, att de antagligen sparat liv, för en syster som har en funktionsnedsättning och inte förstår begrepp som corona och besöksförbud?

Nu har besöksförbudet luckrats upp på många vårdhem och de som bor där tillåts också korta permissioner hos sina anhöriga. Terapeuter och assistenter kan hjälpa till igen. Personer med funktionshinder som bor i egen stödbostad får börja ta emot gäster i sitt hem. Men förfarandet varierar fortfarande beroende på kommun och enhet.

Det börjar vara dags för en grundlig utredning, för allt gick inte rätt till när regeringen släckte ned Finland i våras. Sorgliga scener har utspelats på vårdhem, äldreboenden och sjukhus i hela landet, familjer och relationer har påverkats negativt. Ensamheten har varit enorm för många.

Förra veckan medgav Socialoch hälsovårdsministeriet att det besöksförbud som utfärdades på äldreboenden i början av coronaepidemin var misslyckat. Enligt ministeriet borde man ha betonat att var och en ska använda sitt omdöme. I stället tolkades rekommendationen kategoriskt och ledde till att många serviceproducenter och föreståndare drev på en strängare linje än vad lagen ger rum för.

Medgivandet från ministeriet kommer efter att biträdande justititieombudsman Maija Sakslin konstaterat att besök på äldreboenden förbjudits eller begränsats på ett olagligt sätt.

Regeringens och våra myndigheters strategi har varit att spara liv. Den strategin är hedervärd. Överdriven försiktighet är att föredra framför dumdristig risktagning i kampen mot ett okänt virus.

Men ett juridiskt faktum är att regeringen i mars gav en anvisning, inte en lag.

Med tanke på rättsstatsprincipen är det problematiskt. I Finland ska all utövning av den offentliga makten bygga på lag, vilket ministeriets förfarande inte gjorde. Smittskyddslagen ger inte utrymme för att utfärda ett allmänt och obligatoriskt besöksförbud på alla boenden i Finland.

Likaså är det oroväckande att vi här ser samma tendenser som då statsmakten gick in för att begränsa nylänningarnas rörelsefrihet eller finländarnas resande överlag: regeringen ger en anvisning och folket lyder blint, utan att ifrågasätta lagligheten.

Omsorgen om medborgarna kan inte basera sig på godtyckliga beslut eller vitt skilda tolkningar om ett myndighetsdirektiv. Nu har reglerna varierat från ett vårdhem till ett annat motsvarande, och i värsta fall från en boende till en annan.

Kraven på personalens skyddsutrustning har också varierat: på vissa enheter går vårdarna med plastskärm framför ansiktet, på andra gäller ansiktsmasker av tyg.

Man borde också fråga sig om det var rätt att införa samma kategoriska besöksförbud överallt, till exempel på gruppboenden för personer med funktionshinder, som varken hör till någon riskgrupp eller varit exponerade för viruset. Att inte på månader få ta emot besök av nära anhöriga i sitt eget hem är ett intrång i självbestämmanderätten, att inte få åka till sitt föräldrahem på ett snabbt besök är en begränsning av rörelsefriheten.

Det behöver beslutsfattarna ta lärdom av, för att i fortsättningen kunna handla lagenligt och rättvist.

För ett gott liv krävs inte mer än så här: På söndag firar vi min systers födelsedag med ett tårtkalas för den närmaste familjen i parken intill boendet.

Huvudsaken är att vi får träffas. Och att kramarna – och paketen! – är många.