■ Vad antiken lär om epidemier
Pengar förlorade sitt värde och folket förlorade respekten för såväl gudars som människors lagar. Den antika historikern Thukydides berättelse om den atenska pesten (430 f. Kr.) utgör den tidigaste bevarade litterära källan, där de sociala konsekvenserna
Det är nu tio år sedan svininfluensan svepte över världen och gav upphov till ett globalt beredskapstillstånd som i viss må kan jämföras med covid-19 2020. Skillnaden mellan nu och då är ändå att ett vaccin redan hade utvecklats när svininfluensavågen for fram över Europa. Myndigheterna såg sedan till att de första lagren uteslutande reserverades för riskgrupper, och ovärderliga människoliv kunde sparas.
Få minns i dag de reaktioner som svininfluensans framfart framkallade hos allmänheten. Likheten mellan de som då försökte tvinga till sig en vaccineringsnål trots att de inte tillhörde någon riskgrupp, och de som i mars i år roffade åt sig fler pastapåsar från butikshyllorna än de kunde bära, är ändå slående (en del lyckligt lottade rika kunde till och med hamstra respiratorer, med tillhörande hemkliniker). I samtliga fall handlar det om personer som för sin egen säkerhets skull är beredda att bortse från allt vad solidaritet och medmänsklighet anbelangar.
Frågan är dock på vilka grunder ett dylikt agerande egentligen kan anses klandervärt. Den västerländska liberala traditionen, med sitt ursprung i Thomas Hobbes 1600-talsidéer om den rådande politisk-ekonomiska ordningen som ett kontrakt, har befäst uppfattningen att samhällets normer enbart kan gälla så länge dess medborgares liv är tryggade. Försvinner denna förvissning måste – i konsekvensens namn – också den gängse moralens giltighet upphöra. En kris skulle alltså – om den innebär livsfara för stora delar av befolkningen – implicera ett tillstånd av ”berättigad själviskhet”. Så alltså ur ett modernt liberalt perspektiv.
För upprätthållandet av den samhälleliga ordningen – som ju är en nödvändig förutsättning för den politiska och ekonomiska maktens fortbestånd – förblir det dock av högsta vikt att den liberala tanken inte förs till sin logiska konsekvens, särskilt inte i tider av akut kris. När det hettar till ordentligt måste makthavarna i stället fortlöpande låta förstå att det finns åtgärder att ta till. Det man till varje pris bör motverka är att känslan av vanmakt breder ut sig bland medborgarna så till den grad att de fullständigt ger upp tilltron till sina ledare och sitt samhällssystem. Det har 2020-talets makthavare hittills också lyckats förhindra.
Men vad händer när en kris når ett djup där denna slags förvissning inte längre går att bevara? Hur reagerar ett samhälle där levnadsbetingelserna plötsligt så drastiskt förändras till det sämre, att själva den ordningsupprätthållande makten med ens tycks förlora sin giltighet? Är vi i sådana fall dömda att återgå till det ”allas krig mot alla” som
Hobbes menade skulle följa om samhällskontrakten inte längre gällde? Eller är en annan utgång möjlig?
Den tidigaste bevarade litterära källan, där de socialt destruktiva konsekvenserna av en extremt smittosam och dödlig farsot beskrivs och analyseras, kommer från den klassiska epokens Grekland (480–323 f. Kr.). Det är i den atenska historikerns Thukydides skrift Kriget mellan Sparta och Aten (431–404 f. Kr.), som berättelsen om ”den atenska pesten” (ho loimos tôn Athenaiôn) förekommer.
Den antika grekiska pesten, som slog till mot atenarna under krigets andra år (430 f. Kr.), fick sitt mest kända offer i politikern och generalen Perikles. Thukydides själv insjuknade, men överlevde. I dag är epidemiforskarna i stort sett överens om att den av Thukydides skildrade sjukdomen förorsakades av en slags tyfoidfeber – vars extrema dödlighet i sin tur förklaras av att den slog till mot en befolkning, som helt saknade immunitet. Mycket riktigt understryker Thukydides också att pesten var av ett slag som inte tidigare hade skådats – eller vars like ingen åtminstone kunde minnas. Därför fanns det heller ingen kunskap (technê) om hur den skulle bekämpas.
Thukydides återger också en teori enligt vilken sjukdomen skulle ha startat i Etiopien, sedan tagit vägen via Egypten, Libyen och Persien, för att slutligen nå Aten via hamnstaden Pireus. Själv vill Thukydides dock inte ge sig in på spekulationer om pestens ursprung. I stället ämnar han skriva om vilka uttryck den tog. Det är nämligen denna kunskap han tror kan vara till nytta för kommande generationer.
Själva sjukdomsförloppet beskriver Thukydides som följer. Den insjuknade angreps först av hög feber, fick blodsprängda ögon, infekterad tunga och dålig andedräkt. Därpå följde nysningar och halsont, varefter sjukdomen nedsteg till bröstet. Väl där följdes den av tung hosta, hicka och spasmer. Utvärtes syntes sjukdomen också i att kroppen drog över sig en rodnad, samt betäcktes med små svullnader och sår. Invärtes led de insjuknade så svårt av feberhettan, att de inget hellre ville än att slita av sig alla sina kläder och kasta sig i iskallt vatten.
De flesta av dem vars liv togs av pesten avled mellan den sjunde och nionde dagen av hög feber. Å andra sidan var det många av dem som klarade sig genom feberperioden som omkom först något senare – nämligen i sviterna av den våldsamma diarré som följde på att sjukdomen slutligen nått ända ner till bukregionen. Även de som överlevde pesten fick i många fall bestående men: infektionerna som ackompanjerade sjukdomen ledde till att man kunde bli av med fingrar och tår – eller till och med könsorgan och ögon. De som strök med i sjukdomen var i sin tur så många, att en stor del av dem inte kunde tilldelas någon begravning. Pestens obegravda offer lämnades dock i fred av de asätande djuren; inte ens rovfåglarna flög i deras närhet.
Då som nu var läkare och annan vårdpersonal bland de första att dra på sig den nya smittan, och dessa var också de som mestadels avled av sjukdomen. Till slut visade det sig ändå att också de mest motståndskraftiga kropparna kunde duka under av den hiskeliga åkomman. Att isolera sig hjälpte heller inte, eftersom det enda som då skedde var att man dog i avskildhet. Enligt Thukydides var det mest fruktans
värda också att bevittna de reaktioner människor uppvisade när de insåg att de dragit på sig sjukdomen: ”de tappade då direkt allt sitt hopp”.
Hur påverkades då atenarnas samhällsliv av denna förskräckliga epidemi? I korthet är svaret att det fullständigt vändes om ända. Att så var fallet understryks alldeles i början av Thukydides skildring av pesten. Här vittnar nämligen Thukydides om hur fort man kom att upphöra med den typ av böner och spådomar som var brukliga i nödsituationer. Det gjorde man så fort man insåg att riterna inte hjälpte det minsta mot pestens härjning.
I sin historiska kontext var en dylik försummelse av vedertagna religiösa bruk inget mindre än enastående. I gängse antikt tänkande var det nämligen den gudomliga sfären som till syvende och sist alltid tillskrevs värnet om samhällets välgång. Thukydides förklarar denna omstörtande underlåtenhet med att atenarna – på grund av olyckans omfång – fullständigt resignerat från allt hopp om undsättning: de hade kommit att totalt ge upp såväl ”skräcken inför gudarna” som respekten för ”människors lagar”. Som de själva uppfattade sin belägenhet, hade de ju redan utsatts för det värsta tänkbara onda – och då fanns heller inga ytterligare straff att frukta.
I efterföljden av pestens skoningslösa skövling uppkom således bland atenarna ett fenomen, som kunde betecknas som en moralisk omvärdering av allmänt rådande samhälleliga normer. Detta tillstånd tog sig bland annat uttryck i en hämningslöshet, som innebar att det slags kroppsliga njutningar som man vanligtvis hängav sig åt ”i det fördolda”, nu öppet började idkas i det offentliga rummet. Härvid skedde det också att pengar så gott som helt miste sitt värde då den akuta nöden gjorde att man kom till insikt om hur ytterst förgänglig den egna kroppen egentligen var – liksom allt man kunde förskansa sig av materiella tillgångar.
Men vilka är då de lärdomar som Thukydides historia skulle kunna erbjuda dagens värld i tider av kris? Min uppfattning är att berättelsen om den atenska pesten bör förstås som återgivande ett slags värsta tänkbara scenario. Det är historian om hur ett samhälle av en ödesnyck kan komma att kastas in i ett moraliskt undantagstillstånd, där en slags generell laglöshet (anomiê) tar över från de normer och bruk som tidigare tagits för givna. På denna punkt befinner sig alltså Thukydides i samförstånd med den moderna liberala traditionens förgrundsgestalt, Thomas Hobbes: kontrakt kan alltid brytas, till och med då de involverar ett helt samhälle. (Noterbart är att Hobbes översatte Thukydides verk till engelska).
En lärdom man kan dra ur historian om den atenska pesten, är således att de skydd mot inre och yttre hot ett samhälle ställt upp, alltid löper risk att vara otillräckliga – alternativt missinriktade. Så trodde atenarna felaktigt, när de först drabbades av pesten, att sjukdomen förorsakats av spartanerna – man antog att de ha hade förgiftat atenarnas brunnnar. Och när epidemin sedan äntligen var över, började man leta efter skyldiga bland sina egna orakeluttolkare. Kanske var det så, resonerade man nu, att gudarna kallat fram pesten för att atenarna inte förstått att vara tillräckligt aggressiva i sin krigsföring mot spartanerna? På så sätt hade alltså atenarna – när faran inte längre var påtaglig – åter kommit att förfalla i oförmågan att inse sin maktlöshet inför ödets nycker.
Ytterligare en lärdom man kan dra ur historian om den atenska pesten, är att tillräckligt allvarliga krissituationer även medför en möjlighet för nya normer och värderingar att blomstra, åtminstone tillfälligt. Att dessa värderingar sedan inte nödvändigtvis – ens mitt i den värsta kris – behöver vara av det mest hobbesianskt själviska slag, lägger Thukydides själv fingret på:
Det var de som själva överlevt pesten som visade störst medkänsla med dem som var sjuka och låg för döden. De hade nämligen erfarenhet av sjukdomen, och var inte heller längre rädda för egen del. För två gånger insjuknade ingen i denna pest, åtminstone inte dödligt. Och de som överlevde skattades lyckliga av de övriga, och de lyckönskade också sig själva samt närde ett lätt hopp att de inte heller i framtiden skulle förgås av någon annan sjukdom.
För att ett samhälle på bästa sätt ska ta sig ur en kris, krävs det att den individuella tillfriskningsprocessen, och den nyvunna individuella motståndskraften, överförs till det kollektiva planet. Men för att så skall ske krävs det också att samhället lär sig av sina misstag, och inte går in i framtiden utan den beredskap som historien visat är av nöden. För det att acceptera sin sårbarhet, och det att helt blotta sig själv för de fortsatta ödesslag som alltid är att vänta, är två olika saker.
Otto Linderborg är universitetslektor i antik grekiska på Göteborgs universitet. En kortare version av texten publicerades i Göteborgs-Posten i april.
I efterföljden av pestens skoningslösa skövling uppkom således bland atenarna ett fenomen, som kunde betecknas som en moralisk omvärdering av allmänt rådande samhälleliga normer. Detta tillstånd tog sig bland annat uttryck i en hämningslöshet, som innebar att det slags kroppsliga njutningar som man vanligtvis hängav sig åt ”i det fördolda”, nu öppet började idkas i det offentliga rummet.