Borgmästaren, makten och härligheten
Helsingfors borgmästare Jan Vapaavuoris ledarskap har fått hård kritik, men också beröm. Att arbetsklimatet inom stadens ledning behöver förbättras står ändå klart.
En förändringsledare som varken sparar på egna eller andras krafter. Men också en detaljfokuserad ångvält med kort stubin. Bilden som målats upp i offentligheten av Jan Vapaavuoris ledarskap rymmer både klander, lovord och motstridiga uppgifter.
Stormen kring Helsingfors borgmästare fick fart via en artikel i Helsingin Sanomat (29.6) där höga tjänstemän riktade kritik mot Vapaavuoris starka roll i stadens nya förvaltningsmodell, och mot hans sätt att leda sin organisation.
En del av de intervjuade ser Vapaavuori som en passionerad förnyare vars största akilleshäl är otålighet. Andra anser att han skapar ett arbetsklimat av rädsla och osäkerhet. Ledarskapet beskrivs som stundvis aggressivt, impulsivt och nedlåtande. Borgmästaren anklagas för att snabbt lägga sig i detaljer, och förbigå ansvariga chefer.
Friktionen mellan borgmästaren och de fyra biträdande borgmästarna som ingår i den operativa ledningen påtalas också. Samlingspartiets Vapaavuori har kommit ihop sig med framför allt Anni Sinnemäki (De gröna) och Nasima Razmyar (SDP) om allt från den planerade centrumtunneln och gemensamma spelregler till nu senast striden om Lappvikens sjukhusområde. Konflikterna handlar inte bara om partipolitik, sägs det, utan om en maktkamp i toppen av stadens näringskedja.
Vapaavuori har tillbakavisat det mesta av kritiken, och säger att han kräver mycket av sig själv och andra.
På Twitter efterlyste han konkreta exempel av ”tjänstemännen som ropar från läktaren” för att ha lättare att försvara sig. Tonen i tweeten uppfattades av många som rätt frän.
I onsdags satt Vapaavuori i Yles tevestudio med en lite mer ödmjuk inställning och medgav att informationsgången borde bli smidigare och att han kunde bli bättre på att ge konstruktiv kritik.
Att det finns problem inom borgmästarkollegiet är inget han förnekar, men säger att fler än en borde se sig i spegeln.
För tre år sedan genomfördes en stor organisationsförändring i Helsingfors då stadens många ämbetsverk blev fyra stora sektorer under varsin biträdande borgmästare. Borgmästaren fick ansvar för stadens förvaltning, ekonomi och all verksamhet under stadsstyrelsen, medan fullmäktige bestämmer om de stora linjedragningarna.
Jan Vapaavuori har utnyttjat sitt starka mandat. Han beskrivs som effektiv, smart och ambitiös. Han är en politisk tungviktare; mångårig riksdagsledamot, minister i flera omgångar, över 20 års erfarenhet av Helsingfors fullmäktige och stadsstyrelse.
När Vapaavuori valdes till huvudstadens första borgmästare enligt den nya modellen fick han nästan 30 000 röster, fler än någon annan före det i ett kommunalval.
Hans rike är landets dynamo, med över 640 000 invånare och över 38 000 anställda. Han har makt och handlingskraft. Det visade han tydligt då han tillsammans med de andra stora städerna sköt ned Juha Sipiläs planerade social- och hälsovårdsreform.
Under hela sitt borgmästerskap har Vapaavuori talat om urbaniseringen som en global megatrend och understrukit städernas växande inflytande. ”Städerna är de nya nationalstaterna”, enligt Vapaavuori. Målet är att göra Helsingfors till världens bäst fungerande stad.
Men för att kunna driva igenom förnyelse behöver borgmästaren de anställda med sig. I en stor och stel organisation finns alltid de som vill fortsätta som förr, de som inte reagerar tillräckligt snabbt och de som kommer med kritik, men tillräckligt många måste vara med på noterna för att lyckas.
De fyra biträdande borgmästarna måste också helhjärtat stöda ambitionerna, även om de kommer från olika politiska håll.
Den utomstående utredning av arbetsklimatet som föreslagits av flera fullmäktigeledamöter är säkert av nöden för att hitta sätt att gå vidare och stärka samarbetet. Det förtjänar Helsingfors och helsingforsarna. Det skulle också gagna Vapaavuori, i synnerhet om borgmästerskapet är, som många anser, hans språngbräde till ämbetet som Finlands president.