SFP:s repertoar borde breddas

Hur tänker SFP och partiordförande reagera på att alltfler blir tvåspråkiga?

Ilördags meddelade SFP:s ordförande Anna-Maja Henriksson att hon vill fortsätta leda partiet. Det var verkligen ingen överraskning. Hon har redan tidigare sagt att hon känner sig motiverad och trivs med jobbet.

Det är ytterst sällsynt att en sittande SFP-ordförande som ställer upp för omval utmanas. Det finns inte heller nu några som helst tecken på att det skulle ske, Henriksson omväljs enhälligt på partidagen i Vanda i slutet av september.

Hon kommer att leda SFP i kommunalvalet i vår. Till följd av en del kritik efter riksdagsvalet i fjol har Henriksson lovat fokusera på Helsingfors och Nyland inför kommunalvalet. Det blir en stor förändring jämfört med hennes tidigare arbete. Valresultatet i april visar hur hon och de lokala partiaktiva lyckas.

Nästa prövning för partiet kommer i alla fall väl före kommunalvalet, närmare bestämt redan om några månader då regeringen ska fatta stora ekonomiska och sysselsättningspolitiska beslut. För många i SFP:s väljarkår är det viktigt att det ingår också borgerliga inslag i den SDP-ledda regeringens ekonomiska politik.

SFP:s traditionellt viktigaste uppgift har varit att bevaka svenska frågor och finlandssvenskarnas intressen. Förra veckan presenterades resultaten från den finlandssvenska medborgarpanelen Barometern. Den bekräftar att finlandssvenskarna i dag inte är en homogen samling människor, Svenskfinland ser ut att bli alltmer heterogent. Svenska språket är fortfarande det viktigaste kulturella särdraget, men utgör en mindre identifikationsfaktor för de allt fler tvåspråkiga. Barometern visar att det har skett en stor förändring på tio år. 2009 såg sig 22 procent som tvåspråkiga, medan hela 51 procent upplever sig som tvåspråkiga i dag. Skillnaderna är fortfarande stora mellan de svenskspråkiga regionerna, men de tvåspråkiga har överallt ökat markant.

Ju färre som ser sig som endast svenskspråkiga, desto svårare är det för ett parti som SFP att locka väljare genom att koncentrera sin politik i huvudsak på en sak, försvaret av det svenska.

Det borde ha varit upplagt för ett kanonval för SFP i riksdagsvalet i fjol, efter Sipiläregeringens njugga inställning till svenska frågor och en allmän försämring av språkklimatet. Trots en utmärkt mobiliseringsfaktor för SFP gick det som helhet inte så bra.

Var det ett resultat av den ökade tvåspråkigheten som Barometern nu ger bevis på? Har partiet under Henriksson för ensidigt bara betonat det svenska och hållit en alltför låg profil i andra, för människor viktiga frågor, inte minst i Nyland och Helsingfors där valet gick dåligt?

Som jurist har Anna-Maja Henriksson passat bra i justitieministerns roll, men hon har varit försiktig med att profilera sig i mer allmänpolitiska frågor. Henriksson har inte blivit en stor rikspolitiker trots att hon nu redan har tillräcklig erfarenhet för det. Det har varit frågor som gäller Svenskfinland och framför allt Österbotten som har engagerat och drivit henne.

Ordförande är ett partis ansikte utåt och hen har en stor roll speciellt för ett litet parti. Därför är ordförandens engagemang och tyngdpunkter i det synliga politiska arbetet oerhört avgörande för bilden av hela partiet.

Anders Adlercreutz ställde upp i ordförandevalet 2016 då Henriksson valdes med klar marginal. Efter riksdagsvalet i fjol blev han gruppordförande och han har under sin relativt korta tid i politiken skapat en helt annan profil än Henriksson. Adlercreutz engagerar sig mycket i stora icke-svenska frågor. Det ger en bredare allmänpolitisk bild av honom som politiker. Han ser inte SFP som ett språkparti utan snarare som ett liberalt parti. Eventuellt är det en överenskommen arbetsfördelning inom partitoppen, men partiordförande kunde visa bredare engagemang.

Det är inte uteslutet att vi får uppleva en ny ordförandekamp mellan Henriksson och Adlercreutz, kanske om ett år. SFP:s framtida linje kan då bestämmas.