Aktivist: Vi visste att Hongkong skulle dö
Pekings hårt kritiserade säkerhetslag till trots fortsätter Hongkong att skakas av protester. Men oron sprider sig bland unga demonstranter, som är rädda att myndigheterna nu kan gripa vem de vill och hänvisa till nationell säkerhet.
Läraren Francis, som är i 30-årsåldern, är helt slut efter att ha protesterat i nästan tolv timmar. Dagen efter att Pekings nya säkerhetslag för Hongkong trädde i kraft tillbringade han största delen av sin tid på Times Square, mitt i hjärtat av Hongkongön. På kvällen stod han i havet av unga när poliser avfyrade ampuller med tårgas.
– De bara flög. Vi såg hur de nästan gjorde hål i skyltfönstren.
Liknande demonstrationer har fortsatt att skaka Hongkong även efter att Kinas nya säkerhetslag blev känd, trots ett folksamlingsförbud. Inte minst den 1 juli, den dag då Francis var ute. Det är en viktig demonstrationsdag i regionen, det är årsdagen för det datum då Hongkong blev kinesiskt.
I år var förutsättningarna annorlunda – men den nya lagen hindrade inte demonstranterna.
– Vi vågar göra det här, för vi har ändå inget hopp, säger Francis.
Kan skickas till Kina
Säkerhetslagen, som klubbades av Kinas nationella folkkongress i Peking för en vecka sedan, presenterades i slutet av maj men planerna har varit kända längre än så. Ändå trodde många att Peking inte skulle genomföra en så drastisk förändring av den status som självstyrande region som Hongkong haft sedan överlämnandet från Storbritannien 1997. Många bedömare anser att lagen markerar slutet på regionens frihet.
I den ”mini-grundlag” som skrevs för Hongkong vid överlämnandet slås fast att regionen ska stifta sina egna lagar. Men med den nya säkerhetslagen rundar Peking Hongkongs parlament. Och i vissa allvarliga fall av hot mot rikets säkerhet kan personer som grips i Hongkong nu ställas inför rätta i Kinas politiserade rättssystem. Utvecklingen är en skräck för demokratiaktivisterna och i praktiken det som 2019 års protestvåg vände sig emot.
”Det är klart att det gör mig mer rädd att jag nu kan bli skickad till Kina”, skriver en 18-årig demonstrant som TT pratar med över Telegram.
”Jag är orolig”
– Jag älskar Hongkong så mycket. Jag vill inte flytta någonstans. Men jag är orolig, säger Francis, som vill hålla sitt riktiga namn hemligt.
Han är född och uppvuxen i Hongkong och har tillhört proteströrelsen i sju år parallellt med sitt arbete som lärare. Hans föräldrar, som också är födda i Hongkong, har båda länge varit Pekingvänner.
Ett tyst Pekinggodkännande är inte ovanligt i den äldre generationen. Bland de unga i Hongkong finns en växande besvikelse mot föräldrarna för att de inte satt stopp för Pekings ökande inflytande.
– Min mamma är nog lite hjärntvättad. Pappa har börjat ändra åsikt och håller mer med mig, berättar Francis.
Men de är oroliga över att han tänker fortsätta att protestera.
Godtycklig lag
Ännu är dock mycket oklart rörande vad den nya säkerhetslagen innebär i praktiken. Enligt Peking är lagen till för att skydda Hongkong och riktar bara in sig på de allra grövsta brotten – den är inte tänkt att stoppa all opposition mot den politiska ledningen, vilket aktivisterna hävdar. Och faktum är att det synts en del plakat till stöd för lagen runt om i de, visserligen små, Pekingvänliga delarna av regionen.
Aktivisterna i sin tur räds ökad digital övervakning och censur. Men framför allt är det godtyckligheten som skrämmer dem. Vad kan man göra och vad kan man inte göra?
– Det verkar som att bara man går på gatan med en skylt som förespråkar självständighet så kan polisen gripa en. Då kan de ju gripa en för vad som helst, skriver den 18-åriga demonstranten.
Lagen har redan haft en avkylande effekt. Bara timmar innan den klubbades lämnade några av Hongkongs främsta unga demokratiaktivister, bland dem Joshua Wong, sina poster i partiet Demosisto. Wong skrev på Twitter att han tänker fortsätta kampen, men det var uppenbart att han var orolig för att han och de mest kända företrädarna skulle bli de första måltavlorna för lagen. Den oron delas av andra. – Jag tror att många politiker kommer att gripas och kanske sättas i fängelse, säger Francis.
I höst väntar ett parlamentsval i Hongkong och många menar att det inte är en slump att den nya lagen infördes före valet. Det fanns nämligen undersökningar som tydde på att det prodemokratiska lägret kunde vinna majoriteten.
– Vi visste att den dag som säkerhetslagen trädde i kraft skulle Hongkong dö. Men jag hoppas fortfarande på mirakel.
De senaste månaderna har varit en märklig tidsperiod i min arbetskarriär. En diplomatisk tjänsteman stationerad utomlands ska röra på sig, skapa kontakter, och utnyttja kontakterna man skapat för att främja det nationella intresset. Jag brukade anse att man åtminstone borde ha ett möte eller uppdrag utanför kontoret varje dag.
En viktig uppgift är rapporteringen – en bra rapport är inte bara skrivbordsarbete utan baserar sig också på andra källor. Arbetsluncher och mottagningar kan visserligen vara trevliga, men de är inte ett självändamål. Information som man införskaffar mellan bollarna i en tennismatch mot sin erfarna kollega kan vara lika så viktig.
I mitten av mars förändrades allt detta, också vid ambassaden i New Delhi. Indiens nationella lockdown innebar att man helt enkelt slutade röra på sig och träffa folk. Vi satt innanför murarna och försökte följa med vad som hände. Samtidigt började kollegerna vid högkvarteret i Helsingfors jobba på distans.
Eftersom människan är en påhittig varelse och tekniken nu för tiden gör det mesta möjligt, började snart inbjudningar strömma in till webbinarier och distansmöten. EU-kollegerna pratade i munnen på varandra via skärmarna eftersom man inte visste hur man skulle be om ordet via Webex. Whatsapp blev populärare än någonsin. Dagstidningarna slutade komma, men nätversionerna uppdaterades.
Vid det här laget tror jag att de flesta är innerligt trötta på Zoom, Teams och Webex. Människan uttrycker sig med alla sina sinnen och det är det svårt att göra på distans. Jag tror att många längtar tillbaka till kontoret, att sitta i möten, att dricka kaffe med arbetskamraterna, att sköta bilaterala frågor i förtroende före eller efter det riktiga mötet.
Endel skryter med hur fint det är med distansarbete. Hur mysigt det är att sitta hemma i soffan och jobba. Ok, jag kan hålla med om att miljön skonas och att man sparar tid. Men annars tycker jag som Antti Lehmusvirta som i Kauppalehti (28.5) skrev att distansarbete är omänskligt (”etätyö ei ole ihmisen hommaa”). Resultat är svåra att mäta i den offentliga sektorn, men jag är övertygad om att effektiviteten lider i längden. Därför har jag full förståelse för regeringens beslut att slopa distansarbetsrekommendationen från och med den första augusti.
En del får säkert abstinensbesvär då det blir dags att gå tillbaka till jobbet. Med risk för att låta gammalmodig anser jag i alla fall att arbetsplatsen är det bästa stället att utföra arbetet. De flesta arbetsprestationer innehåller en kollektiv komponent, man jobbar tillsammans. Det är svårt att prestera tillsammans om man inte alls träffas.
En positiv aspekt är att den äldre generationen äntligen har lärt sig lite mera om tekniken som behövs för distansmöten. Säkert kan en del möten och kortare arbetsresor slopas i framtiden, men man kan inte helt undvika riktiga möten människor emellan.
Vi är så småningom på väg mot ”det nya normala”. Men jag hoppas att det nya normala också innehåller en hel del ingredienser från den gamla goda tiden.
SOCIAL- OCH HäLSOVåRDSREFORMEN Reformens nya produktionsperiod har börjat. I reformen måste behoven, arbetets särdrag och de krävande uppgifterna iakttas för den största personalgruppen. Man måste ta hand om branschens drag- och hållkraft. Tillräckliga resurser för ledning och chefsarbete måste säkerställas.
Personalens representanter ha en märkbar roll då reformen planeras och genomförs på arbetsplatserna.
Social- och hälsovårdsreformen måste säkerställa tjänsterna, främja hälsan och minska på hälsoskillnaderna. Fungerande specialistvård, jourverksamhet och beredskap för krislägen får inte äventyras i reformen.
Jämlik tillgång till tjänsterna tryggas genom att utvidga befolkningsbasen. Tjänsterna ska bygga på kännedom om områdets befolkning och dess behov. Smidiga vårdkedjor och klienthandledning måste säkerställas. Man måste utveckla drivfjädrarna för främjandet av hälsa och välbefinnande. Rehabilitering bör vara en del av processen.
Basservicen måste förstärkas med multiprofessionellt samarbete och genom att öka sjukskötar-, fysioterapeutoch munhygienistmottagningar. Insatsen måste riktas framför allt till grund- och förbyggande samt hälsofrämjande tjänster.
Arrangören måste kunna göra upphandlingar och konkurrensutsätta. Kvaliteten, tillgången, priserna och ändamålsenligheten måste vara transparent.
Personalen måste garanteras en möjlighet till kontinuerlig inlärning och utveckling.
Stora förändringar kräver engagemang på lång sikt över flera regeringsperioder. Reformen måste avancera, så att nödvändiga korrigeringar och slutsatser genom försök kan beaktas.
Social- och hälsovården bör i huvudsak framställas offentligt klientrelaterat, kostnadseffektivt, genom att utnyttja kunnandet och förnya arbetsfördelningen. Företag och organisationer kompletterar den offentliga tjänsten.