Institutioner och gräsrötter behövs

NORDEN Johan Strang granskar det nordiska samarbetet (HBL Debatt 27.6) med anledning av gnisslet som uppstått i och med att länderna skött coronapandemin på olika sätt. Han konstaterar att ”regering efter regering har missförstått det officiella nordiska samarbetets uppdrag och styrka”. Han skriver att Nordiska ministerrådets (NMR) främsta uppgift ligger i att garantera de institutionella ramarna för det nordiska vardagssamarbetet. Dessa ramar har försvagats enligt Strang på grund av minskande budget för NMR och en ökande satsning på projektverksamhet i stället för att upprätthålla fungerande institutioner.

Jag är helt enig i Strangs kritik, men vill samtidigt komma med några reflektioner om civilsamhällets och folkrörelsernas roll i det nordiska samarbetet.

Det är helt klart som Strang skriver att det institutionella samarbetet skall utgöra grunden, men om samarbetet tynar bort på civilsamhällets område står vi i en situation där en ny generation av politiker, tjänstemän och beslutsfattare inom näringslivet inte har förståelse, intresse eller kunskaper för detta samarbete.

Även på civilsamhällets område har NMR i sin finansiella styrning alltmer övergått till projektbudgetering vilket inneburit att småskaligt samarbete, till exempel (små) organisationers årliga nordiska sammankomster inte får stöd från NMR. Projekt skall ju alltid vara något nytt, rutin duger inte. Men vi som är aktiva i organisationslivet vet att behovet att träffas årligen är något som binder ihop vår nordiska krets. Det är också dessa träffar som öppnar möjligheten att introducera nya deltagare i den nordiska gemenskapen, Många organisationer har lärt sig att träffas virtuellt (detta också före coronaepidemin), men det här ersätter inte social samvaro.

I tillägg till detta finns det många ”nya” organisationer som har intresse av att få bilda nordiska nätverk. Jag tänker speciellt på invandrarorganisationerna, som säkert skulle ha nytta av ett intensifierat nordiskt samarbete.

Vänortsverksamheten borde även återupplivas. Här kunde NMR inspirera kommunerna bland annat till att påbörja utbytesverksamhet mellan daghem och skolor.

Kontakterna mellan politiker och civilsamhället fungerar bra i alla våra länder, men kontakterna över landsgränserna är minimala. Här kunde Nordiska rådet möjligen lära sig någonting av EU. Parlamentarikerna kunde bjuda in medborgargrupper från olika länder för att bekanta sig med rådets verksamhet i de olika utskotten.

Enligt min uppfattning finns det mycket att göra för att underlätta och förbättra det nordiska umgänget och samarbetet även på civilsamhällets sida.

Jag föreslår att vår nordiska samarbetsminister Thomas Blomqvist tillsätter en arbetsgrupp vars uppdrag är att granska utmaningarna i det nordiska samarbetet efter coronakrisen och hoppas att åsikterna som Strang och jag kommit fram med även kunde tas i beaktande. När vi nu, glädjande nog, har en nordisk samarbetsminister som har tid att sköta sitt jobb vore det ju utmärkt om Finland tog initiativ till att återskapa en förtroendefull nordisk samarbetsmiljö.