Det sjunde inseglet
”Vad kan vara mer balsam för en fritidsseglares själ än momentet då en motor slås av till förmån för segel som hissats och tyst börjar dra?”
Nej, olikt sin son och namnet lär filmskaparen Ingmar Bergman inte ha varit begiven på segling. Vet inte hur förtrogen mästerregissören var med seglandets konst över huvud taget, så Fåröbo han var.
Men så här i coronans virrvarr gav han mig infallet till rubriken. Det sjunde inseglet, Bergmans filmklassiker från 1957, anknyter inte till segling utan pestens härjningar under 1300-talet. Titeln alluderar på Uppenbarelseboken: ”Och när lammet bröt det sjunde inseglet, uppstod i himmelen en tystnad som varade vidpass en halv timme”. Om man så vill en subtil anspelning på seglingens diskreta charm. För vad kan vara mer balsam för en fritidsseglares själ än momentet då en motor slås av till förmån för segel som hissats och tyst börjar dra? Sublimiteten av stillhet är en obetalbar känsla folket på motorbåt inte får uppleva. Å andra sidan hinner motorbåtsfararna, såvida farten inte förblindar, räkna till fler fagra kobbar och skär i flykten. Och i hamn kan man släppa loss på lika villkor.
Själv är jag inte en så inbiten seglare. Mina behagfullaste upplevelser härrör från långfärds- och slängseglande. En av dem kolliderade med fotbolls-VM 1974. Hade sett fram emot spektaklet i fyra år, alltsedan Pelé gett mig kalla kårar 1970. Och nu hade jag laddat upp kopiöst för Beckenbauer, Overath och Cruyff.
Vad händer? Seglarprofilen Sven Grönblom (femma i Berlin-OS 1936 i 8mR-klassen och havskappseglare av rang) ringer. Han ska besöka sin vän (min far) i Barösund och vill ha mig ombord för att navigera in i kringelkrokarna. Vad? Mitt under VM. I princip omöjligt. Kollar schemat, krockar med prestigedrabbningen mellan Väst- och Östtyskland (Sparwasser kommer se till att öst vinner 1-0), men poängmässigt saknar matchen betydelse. Tackar ja. Missar Kaiser Franz, Overath och Netzer. Men inte ynnesten, som motvikt till toktittandet, att som kläpp stå vid rodret till stolta ”Circe” och styra den stilfulla Sparkman & Stephens-ritade yachten förbi grynnorna till hemviken.
Att jag inte blev kappseglare kan jag skylla på ett flygfä. Hände sig nämligen på 60-talet att en av mina bröder styrde vår fräsigt länsande göteborgseka mot en efterlängtad spik i ett race i Barösund. Mitt under defileringen mot mål angrep en broms mig så oförlåtligt giftigt att jag tappade skotet, ekan farten – och båtlaget segern. Min bror, som senare skulle ta spikar i bland annat snipe, var arg som ett bi och har sällan inbjudit mig till igen.
Så kan det gå. Segling är de små men vältajmade, ibland resoluta rörelsernas och beslutens sport. Utöver smidighet och robusthet tarvas känsla för skvalp, pustar och skiften, öga för taktik, trim och lagspel samt tålamod.
Nöjesseglaren går fri från alla krav. Hen sitter i sitt flytetyg, spejar efter nästa prick i farleden (eller stirrar på sin plotter) och låter meditationen gjuta olja över vardagsslitna grå celler. Mellan verserna umgås och käbblar man. Känslan av att sitta i samma båt är aldrig så närvarande som där.
Men är segling nödvändigt? I coronans virvlar låter navigare necesse est, vivere non est necesse bakvänt. Eller kanske inte. Hur som helst: Att låta sig förföras av segling är ingen konst. Det tror jag faktiskt Bergman kunnat skriva under.