”De vita vill inte lyssna” – brännande aktuell debattbok om rasism

”Hon har oändliga gånger försökt diskutera frågan öppet, men erkänner att hon inte just kommit någon vart. Därför medger hon att hon inte längre pratar med vita om ras. Det blev för slitsamt, för tröttsamt.”

Alltsedan afroamerikanen George Floyds död och demonstrationerna Black lives matter runtom i världen har Reni Eddo-Lodges debattbok Why I’m No Longer Talking to White People About Race (Bloomsbury London, 2017 och 2018) plötsligt väckt ett nytt och livligt intresse. Den toppar också kategorin fackböcker i Storbritannien. Eddo-Lodge kunde knappast tro att hon nu hör till ”giganterna” bland svarta författare. ”Det känns verkligt häftigt!” (The Guardian 17.6). Boken finns också på svenska med titeln Varför jag inte längre pratar med vita om ras i översättning av Karin Lindeqvist (Modernista, 2018).

Ursprungligen var boken ett blogginlägg där Eddo-Lodge ville utforska hur kön, klass och ras introducerades och presenterades, och upptäcka om den svarta brittiska befolkningen hade möjlighet att läsa om sin egen historia i landet. Hennes upptäckter gjorde henne inte förvånad.

Storbritannien har ju många kända författare med svart ursprung. De mest lästa i olika åldersgrupper och mest sålda, också på den internationella bokmarknaden, är troligen Andrea Levy, Zadie Smith, Linton K. Johnson, Bernardine Evaristo och Afua Hirsch.

Black lives matter har resulterat i att ett stort antal författare nu har startat författarförbundet Black writers’ guild som har som mål att få brittiska förlag att intressera sig för svart litteratur och övertala dem att ge ut författarnas böcker. Man säger att det finns så få marknadsförare, illustratörer och redaktörer på förlagen som kommer från svarta befolkningsgrupper, och att det måste ske en förändring – speciellt som Storbritannien i dag har de flesta blandäktenskapen i Europa.

Här är vi alltså, några veckor efter de antirasistiska demonstrationerna som väckte enorm uppmärksamhet överallt, inte bara ute på gatorna. Också statyer över kända personer har vandaliserats och tagits bort för att de haft historisk anknytning till slaveriet.

Reni Eddo-Lodge skriver att hon själv, då hon studerade, heller inte visste mycket om rasism och slavhandel, bara att européer och amerikaner bytte varor mot människor som såldes som slavar. Men då hon började skriva förstod hon också att rasism handlade om mycket mera. Hon ville att folk skulle läsa och lära sig hur det verkligen var. ”Vi har inte råd att vara tysta”. I företalet säger hon att de flesta med vit hudfärg inte tänker mycket på sin egen ras innan frågan blir aktuell för dem av någon anledning. Majoriteten av dem hon hade kontakt med vägrade acceptera att rasismen över huvud taget existerade i deras land.

Eddo-Lodge har lagt märke till ett viktigt karaktärsdrag som hon kallat ”känslomässig slutenhet”. Det kännetecknar vita då svarta berättar om sina upplevelser. Det finns många exempel i boken. De vita vill inte lyssna, menar hon, vill inte lära sig något utan att visa att svarta har fel. ”Vi närmar oss ämnet från olika håll helt enkelt”. Hon har oändliga gånger försökt diskutera frågan öppet, men erkänner att hon inte just kommit någon vart. Därför medger hon att hon inte längre pratar med vita om ras. Det blev för slitsamt, för tröttsamt.

”Men ni vita måste tala med andra vita om rasism.”

”När jag var fem år gammal frågade jag min mamma när jag skulle bli vit för alla fina människor på tv var vita, och alla skurkar var svarta eller bruna. Jag ansåg att jag var bra och därför borde jag småningom bli vit. Min mor kommer ännu ihåg hur modfälld jag blev då hon sade hur det verkligen var …”

Ja, hur beskriva vad det är att vara privilegierad och vit?

Eddo-Lodge förklarar att då hon skriver om samhällets privilegierade vita så menar hon inte att de aldrig haft det svårt i livet, aldrig varit fattiga. Men vita britter har oftast mera möjligheter att ta sig ut ur svårigheter. Det gäller också polisbrutalitet.

1984 infördes ”Stop and Search” i landet. Det gav polisen rätt att gripa alla som misstänktes för att ha begått ett brott, eller som planerade ett brott. Polisen måste i alla fall ha rimliga grunder för sina misstankar, men svarta medborgare stoppades mycket oftare än vita. Så är det också nu. Och vi vet att svarta oftare dör i polisarrest än vita.

Eddo-Lodge förklarade att hon inte ville provocera då hon skrev, men det är klart att boken 2017 kändes som en provokation, hur realistiska beskrivningarna än kändes och känns ännu i dag. Om Black lives matter får till stånd en ändring i relationerna som kunde ge Eddo-Lodge hopp och mod att diskutera med vita människor igen får vi se.

Det skall ses som ett positivt tecken att Oxfords universitet nyligen lanserade en policy som riktar sig till svarta studenter och mot diskriminering. Den innehåller diskussioner om rasistiska attityder och collegestuderandes behov, jämte stipendier för svarta minoriteter. Författaren Afua Hirsch skrev också nyligen att hon aldrig upplevt så mycket intresse för den svarta minoriteten hos den vita befolkningen som just nu (The Guardian 18.6). Kanske har EddoLodge skäl att vara mera optimistisk. ”Jag ser förändring, jag ser talang ... jag är full av hopp”, medger hon.