Finlands bästa, nej, sämsta kommun

Nyckeltalsmätning, på svenska dessvärre bättre känd som benchmarking, erövrar allt fler samhällsområden och utgör i dag en viktig del av beslutsfattarnas vardag. Följaktligen har även den globala trenden att jämföra olika kommuner, städer, landskap eller orter med varandra landstigit hos oss. Det är främst konsultbyråer som står för dessa mätningar, gissningsvis med den bakomliggande tanken att skapa publicitet för det egna företaget och därmed locka till sig nya kunder.

Oberoende av vilken specifik aspekt som råkar vara under luppen är metoderna i stort sett identiska. Man väljer ett antal indikatorer, buntar ihop dem på något sätt, och rangordnar sedan slutresultatet. Vips har man fått en fin förteckning över vinnare och förlorare. Olika medier är snara att snappa upp dessa resultat, det är ju så enkelt att få till stånd en nyhet. I de fall där resultaten pekar i önskvärd riktning brukar till exempel kommunerna inte vara sena med att basunera ut nyheten.

Sådan kommunikation har åtminstone två olika adressater. Å ena sidan vill man i syfte att locka till exempel inflyttare eller investeringar utåt visa att här gör vi väl ifrån oss. Å andra sidan kan resultatet brukas till att övertala de egna invånarna om kommunens förträfflighet. De som inte klarade sig så bra får ödmjukt ställa sig i skamvrån. Eller, om de råkar befinna sig mitt i rankningen, helt enkelt klassas som tråkiga medelmåttor.

Beklagligt sällan hör man kritik om vad som verkligen har mätts och hur det verkligen har gjorts. Ofta stöter man på mätningar där det ingår slentrianmässigt valda indikatorer utan tillstymmelse till vetenskaplig förankring. Eller vad sägs om rankningen av Finlands ”mest dragningskraftiga kommun”, som baserar sig på endast tre data: årlig befolkningsförändring; antal färdigställda lägenheter i relation till folkmängd; och andelen kommuninvånare under 55 år. Det synes mig vara en ganska snäv statistisk översättning av begreppet dragningskraft. I synnerhet har jag svårt att förstå vad den sista av de tre indikatorerna över huvud taget har med saken att göra.

Alternativt stöter man på enkätundersökningar med alltför små urval som inte beskriver befolkningen i stort.

Vad sägs om rankningen av kommunerna baserat på hur nöjda invånarna är med sin kommuns service? Trots att man i den senaste ifrågavarande mätningen frågat 14 000 personer, har man ingen som helst aning om huruvida de som bemödat sig att svara på de tre frågorna motsvarar en kommuns invånare i medeltal. Antalet svarande i vissa kommuner kan dessutom uppgå till endast några tiotal personer. På grund av de små urvalen och dålig representativitet blir de årliga variationerna i förnöjsamhet stora, trots att möjligtvis ingen verklig förändring i servicen har skett.

Vissa medier drar dessutom sin vana trogen kurvorna ännu rakare. Hur nöjd befolkningen är med sin kommuns service översätts utan betänkligheter till hur lyckliga kommuninvånarna är! Dylika mätningar kan skapa helt felaktiga bilder om hur saker och ting förhåller sig i verkligheten. Så nästa gång du får syn på att din kommun är bäst eller sämst på någonting var då vaksam, och läs det finstilta.

LIVSMEDELDIREKTIV Henrika Franck tar upp problemet med falska nyheter, lögner och propaganda (I dag-kolumnen HBL 6.7). I detta sammanhang kan jag inte låta bli att förundra mig över att EU i sina livsmedeldirektiv tvingar företagen att deklarera uppgifter som inte stämmer och dessutom att skriva rena orimligheter i förpackningarnas texter.

Det är fråga om deklarationen av natrium, där natrium i vilken form det än förekommer – natriumkarbonat, natriumfosfat eller natriumglutamat och så vidare – skall omräknas till koksaltekvivalenter och deklareras som koksalt. Sålunda står det ibland på förpackningarna att produkten innehåller salt även om så verkligen inte är fallet.

Och ännu mer horribelt är det med förklaringen att ”allt salt beror på den naturliga förekomsten av natrium i produkten”. Det är att förväxla orsak och verkan! Sådana påståenden och kemiska kunskaper skulle ge underkänt i skolan! Men det är EU:s experter och våra livsmedelsmyndigheter som har gett upphov till dessa vetenskapliga grodor.

Det här är en principfråga som inte har så stor praktisk betydelse. Men är inte principer viktiga? Skall inte sanningen komma i första rummet? EU beter sig som när kyrkan en gång i tiden bestämde att jorden var platt, fastän den i själva verket var och är rund. JAN-ERIK INGVALL Helsingfors