Med varje språk öppnas en dörr till ett annat perspektiv på världen. Dessa vidgade vyer är något som vår tid desperat behöver.
på sidan 15
”Kom gubben, nu far vi ut!” Hunden rusar till ytterdörren. Jag ber honom att lugna ner sig, vilket är lönlöst, eftersom jag har yttrat de magiska orden ”vi” och ”ut”.
Jag talar svenska med vår golden retriever. Det finns en naturlig förklaring till det märkliga språkvalet. Vår tvåspråkiga familj bestämde en gång i tiden att hundens kommandospråk ska vara svenska. Därmed kommunicerar jag med honom på svenska, fast finskan är mitt känslospråk. Med barnen talar jag finska, med deras far svenska och vid middagsbordet väljs språket utgående från en logik som inte är lätt att återge.
Mina språkvanor är något som jag sällan reflekterar över. Byten från finska till svenska sker nästan intuitivt. Så har det inte alltid varit. Mina kunskaper i svenska är ett resultat av tämligen hårt arbete. Skolsvenskan gav en bra grund som studierna vid Åbo Akademi kunde bygga på. Därtill har jag pluggat svenska en hel del på egen hand. Jag har studerat grammatik, läst ordlistor och slukat i mig svenskspråkig litteratur.
Ibland avundas jag människor som har fått två starka språk hemifrån. De kan bara ana hur svårt det är att uttala ordet ”Mumin” så att ingen märker att du inte talar ditt modersmål. (Jag kunde hitta på otaliga andra exempel, men låt oss nöja oss med Mumintrollet.) Samtidigt är jag tacksam över den medvetenhet om språkliga uttryck som ofta kännetecknar oss som har varit tvungna att kämpa för att lära oss ett språk.
Intresset för språk är något som jag delar med min generation: vi läste många språk i skolan. Utöver modersmålet studerade vi naturligtvis det andra inhemska och engelska, men det var vanligt att läsa ännu fler språk. Själv har jag pluggat såväl franska som tyska samt grunderna i spanska. Dessvärre är mångsidiga språkstudier inte så vanliga längre. Den yngre generationen verkar anse att de klarar sig med engelskan. Inget ont om engelskan som sådan, men det bristande intresset för andra språk är sorgligt.
Språkkunskaper kräver ständig träning. Skamset måste jag erkänna att min tyska, franska och spanska har rostat så att jag knappt kan formulera vettiga meningar på något av dem. Särskilt irriterande är det att jag har låtit franskan försvagas. Antalet timmar som jag har använt för att knäcka dess koder är minsann många. Dessutom är franskan ett så oerhört vackert språk.
Räddningen i nöden är den franska agentserien Le Bureau. Dialogerna i den här beroendeframkallande serien har uppmuntrat mig så pass mycket att jag har börjat lyssna på podcasts på franska. Min franska må ha blivit dålig, men grunderna finns kvar. Vem vet, kanske jag ännu dammar av grammatikboken och börjar fräscha upp kunskaperna systematiskt.
Språkkunskaper är viktiga för individer, men lika viktigt är det för ett samhälle att värna om den språkliga mångfalden. Med varje språk öppnas en dörr till ett annat perspektiv på världen. Dessa vidgade vyer är något som vår tid desperat behöver. Ambitionen behöver inte vara fullständiga kunskaper. Några få ord på den andres språk signalerar respekt och en vilja att förstå. Kommunikationen blir lättare efter det, vilket språk man än väljer.