Marie Aubert vill lirka in det oacceptabla
Relationer, relationer, relationer – mellan syskon, partners, vänner och till egna eller andras barn. Den norska författaren Marie Aubert skildrar relationer på bristningsgränsen. Nu kommer hennes novellsamling ”Får jag följa med dig hem” på svenska.
– Jag är väldigt upptagen av relationspsykologi, hur vi uppför oss och påverkar varandra, och förstärker varandras bra eller dåliga sidor, säger Marie Aubert på telefon en stekhet sommardag i Oslo.
Marie Aubert debuterade 2016 med ”Får jag följa med dig hem”, som nu alltså ges ut på svenska. Tidigare i år kom hennes roman ”Vuxna människor” i svensk utgåva. En roman som möttes av fin kritik, och som när den gavs ut i Norge förra året bidrog till diskussioner kring barnlöshet, frivillig eller ofrivillig. Räknas man som vuxen om man inte skaffar barn? Det är en central fråga i handlingen.
– Det är något väldigt existentiellt att få eller inte få barn. I åldern kring 30, 40 år är det något av det som upptar människor allra mest. Om man väljer att inte skaffa barn uppfattas det som ett starkt ställningstagande, även om det inte alls är lika tabubelagt längre, säger Marie Aubert och fortsätter:
– Jag hade inte tänkt att huvudpersonen Idas barnlöshet skulle vara så central utan den blev det efterhand. Men jag ville att mycket skulle stå på spel för henne och att det skulle vara en avgörande tidpunkt i de båda systrarnas liv.
Fula känslor
”Vuxna människor” har av många lästs som en bok som handlar om att skaffa barn eller inte, men den är lika mycket en berättelse om en syskonrelation och om familjeband. Det är en kort och koncentrerad roman, effektivt berättad, på många sätt lik en novell.
– Novellformen är på något vis disciplinerande och sätter en tydlig ram för kreativiteten. Du behöver prioritera och gå snabbt in på det som är viktigt, välja tidigt vilken historia det är du vill berätta.
Även ”Får jag följa med dig hem” handlar mycket om barn och olika familjekonstellationer. Om adoptivbarn, bonusbarn och biologiska barn. Om skam, skuldkänslor och rädslor. Marie Aubert intresserar sig för relationer som är på väg att spricka. Människor som vet att de är på väg att förlora någon eller något, och som drivs till det som kan uppfattas som fula känslor och handlingar.
– När man blir inträngd i ett hörn så kommer ofta sådant som desperation, svartsjuka, missunnsamhet och annat som inte är vackert att se på – som rädslan för att inte längre vara den som är mest älskad. Det triggas för det är så mycket som står på spel när en relation är hotad.
Inga psykopater
Marie Auberts karaktärer är många gånger lätta att relatera till, det går att förstå deras tankar och känslor, men när det gäller deras handlingar så går de ofta steget längre än vad de flesta kanske skulle göra.
– Jag vill lirka in de oacceptabla handlingarna, men jag vill inte skriva om psykopater utan om ganska vanliga människor. Jag vill att läsaren ska kunna relatera till huvudpersonerna så mycket som möjligt.
Kärnfamiljen lyser med sin frånvaro i Marie Auberts texter, men det är inget medvetet val förklarar hon.
– Det är inget jag bestämde att jag inte skulle skriva om, men jag har varit upptagen av vilken typ av konflikter som uppstår i vår tids sätt att bilda familjer.
Vilken typ av relationer tar du dig an i nästa bok? – Jag har börjat tänka på idéer, men jag har inte klart för mig vilken nästa berättelse ska bli. Jag tänker mer kring möjliga berättarröster och sådana saker nu.