Finland är inte Mumindalen, där vissa får rollen som Mårran

EU är Afrikas största handelspartner – men har en historia av att vara en kritiserande moralpolis.

INTEGRATION Som svenskspråkig invandrare från Sverige i Finland har landets tvåspråkighet gett mig möjligheten att använda det svenska språket i myndighetssammanhang, och samtidigt lära mig finska under min treåriga integrationsplan. Men i min första hemstad Joensuu har tvåspråkigheten inte stort fäste. Tjänstemän vägrade prata svenska och besvarade mina samtal på engelska. Dessutom var det jättekonstigt att jag talade svenska.

Språkkurserna i finska för nyanlända är en annan katastrof: undervisningen är dåligt planerad och grupperna består av såväl gamla som unga personer med goda och dåliga kunskaper i finska blandade huller om buller. Än i dag – efter tio år i Finland – syns följderna av detta i mina bristfälliga kunskaper i det finska språket.

Idén om Finlands tvåspråkighet som något så unikt har enligt mig gått förlorad, då myndigheterna verkar avgränsa tvåspråkigheten till begränsade delar av landet. Vart tog det moderna landets mogna 100-åriga demokrati och mänskliga rättigheter vägen, och vad hände egentligen med det tvåspråkiga Finland och rättsväsendet som skyddar lag och ordning?

Just nu studerar jag vid en svenskspråkig yrkeshögskola. Ifall jag skulle studera på finska, skulle min studietid vara tidsmässigt tre gånger mer krävande. Jag inser vilket värde de svenskspråkiga utbildningarna har för det svenska språkets ställning och användningen av svenska i professionella sammanhang.

Men hur kommer det sig att mina utmärkta kunskaper i svenska och tre andra språk inte räckte till för ett arbete i Finland? Hur ser det finlandssvenska samhället på mig egentligen? Tycker de också att mina språkliga färdigheter inte är tillräckliga för ett arbete?

Integrationen av nyanlända utgår ifrån att man har ett arbete, allt annat planeras kring det. I arbetsansökningarna bedöms ens språkfärdigheter av yrkesverksamma personer som har språket som modersmål och förväntar sig liknande färdigheter som de själva föddes med. Detta är en utmaning för nyanlända att hantera – det finska språket är svårt och kräver tid att lära sig. Det finns ett behov för att använda svenska som ett alternativt integrationsspråk, eftersom det för många kan vara lättare att lära sig svenska än finska. Svenskan kan för många invandrare möjliggöra en snabbare integration i samhället och motverka negativa känslor av isolering, ensamhet och otrygghet i invandrarens vardag.

Jag kan ha en viss förståelse för människornas inställningar till olikheter. Det som jag har svårt att förstå är hur man kan låta inställningarna påverka det professionella i oviljan att betjäna vissa medborgare. Detta skadar tillförlitligheten för hela det grundläggande system som vi stolta står för och värdesätter. Finland är inte Mumindalen, där vissa invånare kan förpassas till rollen som Mårran. De värderingar som samhället bygger på bör gälla alla samhällsmedborgare oavsett en enskild tjänstemans egna personliga åsikter eller föreställningar. Vi är inte ett samhälle fullt med orättvisor utan ett samhälle med respekt för mänskliga rättigheter som behöver ta hänsyn till alla medborgare.

Jag har verkligen svårt att förstå de finlandssvenska kommuner som endast har finska som integrationsspråk. Man utnyttjar inte möjligheten att få fler svenskspråkiga invånare, trots att möjligheterna att erbjuda svenskspråkiga tjänster direkt beror på antalet svenskspråkiga. Det ligger nog i Svenskfinlands intresse att öka antalet svenskspråkiga för att säkerställa de språkliga ställningarna och vara med som en huvudaktör i Finlands demokratiska utveckling. Språkbruket behöver utvidgas för överlevnad, inte isoleras för att förklingas i framtiden.

Bevarandet av det svenska språkets ställning i Finland är en demokratisk rättighet för det finlandssvenska samhället, men jag tror också att Svenskfinland behöver vara mer öppet till nyanlända och stödja en integration på svenska, för att förstärka det svenska språkets ställning.

Ien intervju med Yle för ett par veckor sedan fick Finlands EU-kommissionär Jutta Urpilainen (SDP) en fråga om kolonialismens arv och strukturer tagits i beaktande när EU:s Afrikastrategi sammanställdes. Hon svarade att strategin bygger på partnerskap, och att erfarenheter från kolonialismen kan komma fram i enstaka diskussioner med afrikaner, men att hon än så länge inte har erfarenhet av att någon skulle ha velat prata om det.

Att EU inte funderat på hur de koloniala strukturerna påverkar partnerskapet i sin strategi är oroväckande, speciellt i ljuset av den senaste tidens Black Lives Matter-protester.

Allt i Afrika handlar förstås inte om kolonialism, och allt ansvar för att bryta strukturerna ligger självklart inte på EU, men att inte inse att det borde vara en del av strategin är en stor miss. Det handlar inte om att EU bör diskutera med afrikaner om deras erfarenheter om kolonialismen. Det handlar om att inse sitt eget ansvar i att det ser ut som det gör, och att erbjuda rätt sorts stöd.

Urpilainen sade i intervjun att hon önskar en öppen diskussion om Europas koloniala historia. Samtidigt verkar inte EU riktigt redo för den diskussionen.

Urpilainen har som kommissionär ansvar för internationella partnerskap, och var en av huvudarkitekterna för EU:s Afrikastrategi som publicerades tidigare i vår.

Den kom i grevens tid, i sista sekunden, eller kanske till och med lite för sent. Den nya kapplöpningen till Afrika är i full gång, och nya spelare på kontinenten drar friskt nytta av de koloniala strukturer europeiska länder lämnade efter sig på kontinenten.

EU tycker om att påminna världen om att vi är Afrikas viktigaste handelspartner och största bidragsgivare, men det betyder inte att så kommer att förbli.

Urpilainens och EU:s mantra om partnerskap kom på skam i en kommentar hon gav när hon följde med EU:s hjälpinsatsflyg till Burkina Faso i juni. EU-delegationen tillbringade fyra timmar i huvudstaden Ouagadougou, och Urpilainen berättade att hon för presidenten betonat vikten av både internflyktingarnas och de ungas möjlighet att delta i det kommande valet i Burkina Faso. Kommentaren rimmar illa med partnerskap och låter mera förmyndaraktig.

I världen är Afrika fortfarande på botten av hackordningen, konstaterar den kenyanska journalisten Patrick Gathara i en text i Financial Times gällande Black Lives Matter-rörelsen. Rörelsen är ett utmärkt tillfälle att inse och ompröva attityderna till Afrika, skriver han. Fokuset i BLM-rörelsen har varit på svarta minoriteter i länder med vit majoritet, men mindre har skrivits och sagts om rasismen i det internationella systemet och de problem länder med svart majoritet har där.

Gathara jämför situationen för svarta i USA med Afrika i världsordningen – de delar en historia av politisk marginalisering och ekonomiskt utnyttjande.

Att det här utnyttjandet av Afrika fortfarande pågår trots EU:s prat om partnerskap är tydligt. EU:s höga utrikespolitiska representant Josep Borrell, som var med och utarbetade Afrikastrategin, konstaterade nyligen att EU varit ”lite” naivt när det gäller Kina generellt, inte bara i Afrika. Han säger att Kina och EU står på samma sida eftersom båda framhäver multilateralism, men att ”vi européer stöder effektiv multilateralism med FN i centrum”.

EU:s prat om partnerskap med Afrika urholkas också i den kommentaren. Afrika är marginaliserat i de stora globala institutionerna som FN. Med 54 länder står Afrika för mer än en fjärdedel av FN:s 193 medlemsstater, men har inte ens en permanent plats i FN:s säkerhetsråd.

Mellan flosklerna skiner det igenom att EU fortfarande ser ner på Afrika som en kontinent som behöver hjälp och bör räddas.

Samtidigt drar nya makter hämningslöst nytta av det arv som kolonisatörerna lämnade efter sig. EU må vara största handelspartner, men har för länge sedan förlorat imagekriget i Afrika.

EU:s hjälpflyg till Burkina Faso fick föga uppmärksamhet i afrikanska medier, men när den kinesiska miljardären Jack Ma skickade coronahjälp toppade det de stora nyhetssajterna. De nya makterna, som Kina, Turkiet, Indien och Gulfstaterna, har god kontakt med ledarna i Afrika och till de viktiga företagen, och vet vilka knappar de ska trycka på för att få igenom sin vilja. De kommer inte med pekpinnar.

Ett av de koloniala arven i Afrika är de korrupta politiska systemen, som stärkt ledarnas, de så kallade ”stora männens”, roll och makt.

I boken Authoritarian Africa: Repression, Resistance, and the Power of Ideas påminner Nic Cheeseman och Jonathan Fisher om att de första riggade valen i Afrika orkestrerades av Storbritannien och Frankrike för att se till att deras män satt kvar vid makten. De europeiska imperierna undergrävde de demokratiska strukturer som fanns och det spökar än i dag.

De ledare som tog över efter kolonialismens slut hade extremt svårt att bygga upp fungerande stater på de ruiner som européerna lämnade efter sig. Dels fanns hotet från rivaliserande ”stora män”, dels det faktum att staterna de tog över inte hade effektiv ändamålsenlig infrastruktur eller offentlig service. De ekonomiska systemen byggde på att göra så stor vinst som möjligt åt några få, inte på att skapa jobb för massorna. Därför är de ekonomiska klyftorna i Afrika så enorma än i dag, argumenterar Cheeseman och Fisher.

Det tar lång tid att bryta sådana system, även om viljan skulle finnas. Många lagar från kolonialtiden spökar fortfarande i till exempel Kenya. Som arv från britterna är homosexualitet ett brott. En annan lag som hänger kvar är lagen om allmän ordning. Den ger polisen befogenheter att gripa folk för de mest vaga förseelser, som enligt den kenyanska politiska kommentatorn Nanjala Nyabola i praktiken kriminaliserar fattigdom.

I Kenya har 13 personer dödats i polisbrutalitet för att ha brutit mot utegångsförbudet som trädde i kraft på grund av coronapandemin. Kenya är fortfarande ett klassamhälle, där eliten i landet hyllar George Floyd men ser ner på hemlösa i slummen som dödas av polisen.

Urpilainen poängterar i intervjun med Yle att EU:s strategi i Afrika inte tar ställning till det förgångna utan ser framåt och funderar på hur samarbetet mellan EU och Afrika kan bli mer jämställt.

Genom att erkänna att våra globala system är rasistiska och exploaterande kan vi ändra attityderna till Afrika från välgörenhet och beroende till respekt och partnerskap.

Genom att erkänna att våra

globala system är rasistiska och exploaterande kan vi ändra attityderna till Afrika – från välgörenhet och beroende till respekt och partnerskap.

LISELOTT LINDSTRöM

är journalist i Afrika.