En skogsägare som vägrar att anpassa sig
Axel Lindéns roman är en riktig arbetsplatsskildring, där detaljrikedomen och konkretionen blir litterära trumfkort. Också om berättarjaget är motvillig och emotionellt splittrad, sliter och svettas och fryser han ute bland sina träd.
För några år sedan debuterade Axel Lindén med dagboksromanen Fårdagbok, där han utgick från sin egen tillvaro som nybliven fårbonde.
Då fanns också ett självhushållningskollektiv med i bilden, men när han i aktuella Tillstånd återvänder till samma miljö har det sällskapet upplösts. Kvar finns berättarjagets familj med tre biologiska barn, samt ett familjehemsbarn och en utvisningshotad ung man som bägge kommit från Afghanistan.
Berättaren har nu tagit över faderns skog, men arbetet med den blir ekonomiskt ineffektivt i och med att han i stället för affärsmässigt skogsbruk med kalhuggning, plantering och gallring valt en ekologisk modell. I och med det avverkar han bara enstaka, utvalda träd i skogsbeståndet.
Han är medveten om att metoden inte bara är tidskrävande och olönsam, utan att den också gör honom impopulär och ställer honom utanför de vanliga skogsbrukssammanhangen. Dessutom tvivlar han själv på att det alternativ han offrar så mycket för egentligen har någon reell betydelse.
”Jag tänker på att Arktis snart är isfritt. (...) Alla idéer om framtida skog kanske är helt meningslösa. Kanske alla idéer är helt meningslösa.”
I arbetet använder han sig emellanåt också av sin gamla häst, mest för att den ska få motion. När han då tycker sig märka att den ”på ett sätt tycks vilja dra” men på ett annat ”enbart vill tillbaka till stallet” är det en motsättning som speglar hans egen dubbelhet.
Det är som om en liten, gnagande del av honom ville sluta kämpa motströms och i stället anpassa sig till de allmänt accepterade villkoren. Den rösten går inte att tysta ner, men så länge arbetet åtminstone fungerar terapeutiskt – så att det för ett tag tränger undan tankarna på klimatförändringar, skogsbolag och migrationsverk – tänker han fortsätta.
Undviker politisk korrekthet
Lindéns prosa är strikt saklig, närmast dokumenterande. Stilistiskt måhända försiktig, utan egentliga tempoväxlingar eller överraskningar, men å andra sidan ger den gott om utrymme för fortgående resonemang kring vad som är mer och vad mindre viktigt i livet.
Till en början kan berättandet ändå rentav förefalla lite småtråkigt, men tar man sig bara tid att komma in i jagpersonens tillvaro med skogen och familjen blir läsningen efterhand stillsamt tankeväckande. Under de allra första sidorna känner jag en viss oro för att bli serverad en överdriven och svårsmält dos politisk korrekthet, men de farhågorna besannas inte alls.
Berättaren ifrågasätter inte bara de kretsar som enbart kan se skogen som ekonomisk resurs, utan också sig själv och sin oförmåga att göra någonting fullt ut – antingen tjäna pengar på sin skog, eller helt gå in för att leva ekologiskt. I själva verket är han nästan som mest skarpsynt just i sina reflektioner kring den politiska korrekthetens ihålighet.
Den knappa, aningen torra stilen känns direkt befriande då stora luftvisioner och ouppnåeliga ideal granskas som mest kritiskt. Då är det ingen nymornad romantiker som talar utan en garvad skogsarbetare.
Arbetsplatsskildring
För sist och slutligen är Lindéns roman också något alltid så välkommet som en riktig arbetsplatsskildring, där detaljrikedomen och konkretionen blir litterära trumfkort. Också om berättarjaget är motvillig och emotionellt splittrad i sin roll – ”skogen själv kunde göra det bättre” – sliter och svettas och fryser han ute bland sina träd. Och kommer utmattad och tyst hem till den familj som inte alltid har så lätt att stå ut med hans trötthet och grubblerier.
Tonårsdottern är den som mest rakt på sak uttrycker sitt missnöje, men hon är också den som däremellan kommer med vackra, försonande ord som hjälper honom att fortsätta.
”Det är som om hennes omdöme och ställningstagande är viktigare än alla auktoriteter som har varit emot mig på sistone, som Migrationsverket, domstolen eller ordföranden i skogsföreningen.”
Som läsare kan man bara önska att han också skulle uttrycka den tanken högt, låta henne höra den.
Men det gör han inte.