Förförisk filmmusik
På diktens och sommarens dag nås vi av ett sorgebud. En av de största tonsättarna till odödlig filmmusik Ennio Morricone har gått ur tiden. Filmmusikens mästare klädde många av landsmannen Sergio Leones klassiska spagettivästernfilmer i musik och komponerade stämningsfulla och färgstarka teman till otaliga andra filmer.
På 1970-talet gick jag till biografen längs Taorminas populära turiststråk, den smala Corson kantad med palats och bodars broderier. Gatan mynnade ut i en liten piazza som beboddes av vanligt folk. Här bakom en vacker portal fanns en enkel välbesökt biograf för vardagsflykt. Samma film visades om och om igen så repertoaren var inte speciellt varierande. Man visste aldrig riktigt när en film började och inte sällan såg man slutet av filmen, innan filmrullen kom i gång på nytt. Filmen projicerades mot en kal duk och biostolarna knarrade. Folk kom och gick, kommenterade, visslade och rökte hela tiden utan respekt för sina egna och andras lungor. Man släckte cigaretterna i mycket små askfat som placerats på baksidan av stolarna. När de blev fyllda krossades fimparna direkt på golvet, där de bildade en stinkande matta.
I en sådan siciliansk biolokal lärde jag känna Ennio Morricones musik i en ödslig visslande spaghettivästern. Clint Eastwoods skoningslösa blick i filmen Den gode, den onde, den fule nådde min medan cigarettrökens slöja virvlade kring projektorns ljusstråle. Den då i mitt tycke asketiska filmen blev ändå en oförglömlig upplevelse eftersom den härliga musiken, så överlägsen själva filmen, talade rakt och tydligt till hjärtat. Prärievargens klassiska ylande i Sergio Leones spaghettivästernsuccé blev så populär bland tonårspojkar att de nedanför min balkong utstötte vilda ai-ai-aaa-tjut vid fontänen som pryddes av ett fabeldjur.
Jag låter mig än en gång förföras av musiken på Youtube. Il Maestro, som Morricone lät sig kallas, hade en förmåga att skapa ett universellt musikspråk. Melodilinjerna är tydliga, samtidigt som kompositören bröt ny musikalisk mark genom att blanda in ovanliga instrumentljud, skrik, piskrapp och munspelstoner för att höja effekten och skapa stämning. Och hur gör man något så vackert som ledmotivet Deborah i filmen Harmonica – en hämnare rättvisa i ord?
Allt stort skapande är evigt. Il Maestro må vara borta, men han lär ha gillat tanken på att återförenas med universums musik. Han trodde att människan ursprungligen bestod av toner och verken han skapade vandrar för alltid vid vår sida.