Artificiell skog får sinnena på helspänn
Upplevelsekonstverket Mechanit 2.0 imiterar stämningen av skog så effektfullt i en mörk betongsal att åskådaren känner sig som ett hjälplöst bytesdjur i natten.
Mechanit 2.0 Demo
Arbetsgrupp: Atte Olsonen, Teo lanerva, Ukko-Pekka Itäpelto, Ville Metsätalo. Kabelfabriken 23.7.
En skog har vuxit upp på det mörka stengolvet i Puristamosalen i Kabefabriken. En tung dimma sänker sig över de mörka, spretiga grenarna som sträcker sig från stengolvet upp mot taket. Små knäppningar, surr och andra mystiska ljud ekar genom grenverket då publiken strömmar in och sätter sig i salen.
Men även om stämningen som sänker sig verkligen påminner om en verklig skogsskymning är detta ingen organisk miljö. Grenarna är stålbalkar, dimman har den torra smaken av teaterrök, och de som skapar de mystiska, oregelbundna knäppningarna är inte hackspettar utan små, insektliknande konstruktioner som sitter fastskruvade på stålbalkarna. Det är en syntetisk skog, ett artificiellt kretslopp skapat av maskiner.
Mechanit 2.0 (ett arbetsnamn snarare än projektets officiella namn) är ett upplevelsekonstverk, en ljud- och ljuskonstinstallation där mekaniska växter och djur skapar ett interaktivt kretslopp som såväl publiken som konstnärerna deltar i.
Den första inkarnationen, maskinljudkonstverket Mechanit 1.0 hade premiär på arbetarmuseet Werstas 2015. Nu handlar det om en expanderad, mera ambitiös fortsättning som innefattar nya visuella element. Under en dryg timmes tid (något utspädd med pauser orsakade av tekniska störningar) får åskådarna besöka denna helhet, och bli främmande organiska inslag i det mekaniska ekosystemet.
Mekaniska hackspettar
Det är lätt att komma i stämning, särskilt inledningen hör till min favoritdel av verket. Belysningen påminner om skymning, eller kanske gryning, ett stillsamt men inte alls dött mellantillstånd där en myriad av mystiska små ljud från okända källor skvallrar om osedd aktivitet.
Den första metalliska knäppningen får mig att rycka till. Det låter nästan som om något skulle gå sönder. Är det jag, eller någon annan, som av misstag stött till verket, rört sig för ovarsamt i den främmande miljön?
Precis som då man rör sig i en verklig skogsmiljö och försöker få syn på en hackspett, är det möjligt att med lite tålamod spåra källan till det mystiska ljudet. Så småningom vänjer sig hjärnan och skapar en mental bild av platsen.
Öronen spårar det underliga, oregelbundet återkommande ljudet tills jag kan följa det med ögonen och placera det. Hackspettarna i Mechanitskogen tycks vara konstruerade av skruvar och fjärrstyrda elektromagneter, men att utforska deras unika verksamhet är ändå sällsamt fascinerande.
Naturliga störningsmoment
Eftersom inledningen fungerar så bra och försätter mig i en så speciell stämning är det lätt att tolerera att den blir lite lång, detta när all teknik i den komplicerade helheten inte fungerar direkt. Faktum är att de diskreta viskningarna om hur fjärrkontrollerna fungerar, och tassandet genom rummet för att kontrollera kopplingar, nästan blir en del av helheten.
En verklig naturlig miljö är organisk och kaotisk. De organismer som utgör den lever i en ständig, oplanerad, ibland även våldsam växelverkan, där de skadas och repareras eller läker eller dör för att ge näring åt nya organismer.
På samma sätt så får jag också lov att förhålla mig till min egen irritation då en av mina medbesökare tar upp telefonen för att instagramma sin upplevelse. Är den lysande displayen en störning i helheten? Eller placerar sig detta teknologiska föremål, telefonen, i själva verket in sig på ett naturligt sätt bland de övriga elementen i kretsloppet av mekaniska interaktioner?
Uråldrig känsla
Så småningom dämpas belysningen. Till sist är det så kolmörkt att det inte går att se någonting alls. Återigen infinner sig känslan av verklig natur: denna gång den uråldriga, hjälplösa känslan av att vara ett ensamt bytesdjur i en mörk skog om natten. De oregelbundna ljuden blir ännu mer påtagliga då avsaknaden av synen skärper de övriga sinnena.
Paradoxalt nog är showens klimax den kanske minst tankeväckande och intressanta delen, även om den är visuellt imponerande. Belysningen blinkar, pulserar, skiftar mellan isblått och djuprött, medan aggressiv industritechno studsar mellan salens stenväggar. Det påminner om ljuskonstperformancen The Color Out of Space på Forsthusets gård under Lux Helsinki 2020: en snygg och effektfull show med mörka undertoner som ändå inte inspirerar till några djupare tankar.
Efter föreställningen hade publiken möjlighet att diskutera sina intryck med verkets skapare. Torsdagskvällens show karaktäriserades som en demoversion, vilket tyder på att det kommer fler tillfällen att se Mechanit 2.0 i framtiden.