Surfare blåser liv i kalla Hawaii
Klitmøller har gått från vindpinat fiskeläge till hippt surfparadis på den danska västkusten. Möt Alexander Bengtsen, Vahine Itchner och Paula Ahlers som blåser liv i det som kunde ha varit en utflyttningsort men nu går under smeknamnet Cold Hawaii.
Det påminner om vilken landsortskommun som helst i Finland. Ett litet centrum med en skola i ett plan, byggd någon gång på 80-talet. På and ra sidan vägen en matbutik i en likaledes lådliknande byggnad.
Skolbarnen är borta, de har blivit för få, och går nu för tiden i en större skola femton kilometer bort.
Men det är inte Finland utan byn Vorupør i kommunen Thy på nordvästra Jylland. Ett sömnigt ställe om det inte vore för hamnen och den övergivna skolan som fyllts med nytt liv. På väggen hänger en skylt där det står Silicon Vorupør – en småkaxig anspelning på Silicon Valley i Kalifornien. Vi stiger in och skymtar forna klassrum som förvandlats till öppna kontorslandskap med surfbrädor och färggranna aloha-hälsningar på väggarna. – Där är ni ju, vill ni ha kaffe? Alexander Bengtsen, 31, dyker upp i solblekt hår och flippfloppande badtofflor.
Han är köpenhamnaren som efter avslutad examen i marknadsföring och sälj hade ett liv och en lägenhet på trendiga Nørrebro.
Men också en gnagande oro. En längtan efter något mer.
– Som yngre skidade jag och tänkte att det var livet. Men så fann jag surfingen, säger han och ler brett.
Alla hans jobb har haft anknytning till sporten. En period bodde han i Portugal där han jobbade inom surfturismen.
Det kunde han ha fortsatt med, men valde att lyssna på rösten inom sig som uppmanade honom att hoppa av ekorrhjulet och flytta närmare familjen.
– Jag hatar jakten på karriär, pengar, status. Jag hatar det verkligen! Ändå var jag en del av det, och fortfarande får jag påminna mig själv om varför jag valde bort det. Ju äldre jag blir, och ju mer involverad jag är i mina tre företag, desto oftare får jag anstränga mig för att lägga saker åt sidan och ge mig ut i vågorna. ”Kom ihåg varför du flyttade hit”, säger jag till mig själv. För att arbeta mindre och göra mer av det som gör mig glad och lycklig.
Drömmar och tavelsvamp
Alexander Bengtsen är en av två grundare av uppstartföretaget som driver Silicon Vorupør.
– Allt började med att jag själv behövde ett bord för min dator och kaffemugg när jag inte surfade. Det visade sig att jag inte var ensam om det behovet.
Drygt 20 personer har kontrakt med Silicon Vø om en plats i den kreativa miljön. En egen plats kostar 900 danska kronor, en flexplats 500 kronor och en tillfällig plats 100 kronor.
– Vi får det att gå runt. Vi har ansökt om bidrag och även fått privata pengar, säger Bengtsen och talar om en budget på cirka en halv miljon danska kronor.
Den gamla skolan hyrs även ut till lokala föreningar för möten, konferenser och konserter på innergården.
– Det har hänt otroligt mycket på de två år som gått sedan vi hyrde skolan och började renovera. Det enda som fanns här då var en lukt av sur tavelsvamp.
Samtidigt blir konceptet aldrig färdigt, fortsätter Bengtsen.
– Drömmen är ett nätverk av surf-and-work-miljöer i olika länder. Den som blir medlem ska kunna resa runt och alltid ha ett lokalt ställe att komma till där man kan sitta och jobba.
Kreativa klassen
Det är inte bara surfare som hittat Silicon Vø. Vi träffar också smyckesdesignern Karen Marie Schnedler och frilansjournalisten Hanne Munk. De representerar det ortsborna kallar “den kreativa klassen från Köpenhamn”.
Båda har flyttat till kalla Hawaii efter många år i storstaden, och de ångrar sig inte.
– I Köpenhamn satt vi 12 frilansjournalister i samma lokal och skrev på samma typ av artiklar för samma arbetsgivare. Här är jag ensam journalist – det är många medieföretag som inte längre har eget folk på små ställen. Brist på jobb har jag inte haft, säger Hanne Munk.
I dag bor 100–200 surfare längs den kustremsa som kallas Cold Hawaii. Och fler blir det. Vorupør är en av de byar som nu börjat locka de surfare som upplever att själva hjärtat i surfinggemenskapen, Klitmøller, blivit för dyrt och kommersialiserat.
– Från mars till oktober håller vi surfskola för ortens barn. Det är ett sätt att integrera surfkulturen i det lokala. Men för att bli surfare måste man bli ordentligen biten och ärligt talat är det inte många av barnen som blir det, säger Bengtsen.
Styr sin tid själva
När vi besöker Surf and work är de flesta av Bengtsens kolleger ”någon annanstans”. Han skrattar och påminner om ordföljden:
– Det är ingen slump att ”surf” kommer före ”work”. Alla vi som är knutna till Silicon Vø är privatföretagare som bestämmer arbetstiden själva. Är det bra vågor går det före allt annat.
Vi lär oss snabbt att surfarna har sina brädor och våtdräkter redo i bilarna. När telefonen plingar till för att tala om var de rätta vågorna finns kastar de sig i bilarna och gasar i väg. Allt annat får vänta.
– Det är den ultimata friheten, säger Alexander Bengtsen och beskriver känslan av ett totalt uppgående i elementet.
Han får något saligt i ögonen när han beskriver adrenalinet som strömmar till, den totala koncentrationen i nuet och det heliga i att däremellan ligga och guppa på brädan, i bästa fall med sälar eller delfiner som sällskap.
– Det är episkt. En landkrabba som inte är annat än ett djur själv. Man förstår hur liten man är.
På frågan varför kustremsan kalllas Cold Hawaii skrattar Bengtsen gott – och förläget.
– Det är en överdrift. Vågorna kan inte jämföras med Hawaii och inte med sydligare länder som Portugal heller. Där byggs vågorna underifrån, med kraft. Vågorna längs den danska västkusten är vindvågor, som beter sig annorlunda. Men också det har sin charm. Och vintertid kan vågorna bli verkligt höga. Många av oss reser ändå till varmare länder någon gång under vintern.
Det som gör den danska kustremsan speciell är mängden av rev och uddar som tillsammans med nordvästanvinden från Atlanten ger vågorna deras säregna karaktär.
– För skandinaviska förhållanden är det ett bra ställe.
Vi klämmer in oss i Bengtsens bil som till merparten upptas av hans surfbräda. Vid det gamla fiskeläget
i Vorupør samsas uppdragna fiskebåtar med nyligen anlända turister som äter lunch på någon av uteserveringarna.
Bengtsen byter snabbt om till våtdräkt och bär ner brädan till vattnet. Det är inte mycket bevänt med vågorna men han ger sig ut för att posera för fotografen. Det märks att han är proffs – medan nybörjarna ligger och kämpar i vattnet kliver Bengtsen upp och surfar mot land gång på gång. Det ser hur enkelt ut som helst.
Tyska surfare upptäckte kusten
En bit därifrån ligger det omtalade Klitmøller som är det bultande hjärtat i Cold Hawaii. Det var hit de tyska surfarna kom för 40 år sedan. På den tiden fanns knappast dagens strandpromenad som är snarlik dem man finner i södern, med kaféer och surfshopar som säljer allt från brädor till T-tröjor och krimskrams.
Solen gassar och grupper av nybörjarsurfare samlas vid surfskolorna. Danmark har nyligen lyft coronarestriktionerna. Utanför en av surfskolorna hörs taktfasta hammarslag. Vahine Itchner dyker upp inifrån bygget i shorts och keps.
– Coronahotet gör att vi måste utvidga, vi får inte ha folk att trängas i för små lokaler, säger hon.
Den bästa dagen är en dag fylld med surfing och vattenmelon. Paula Ahlers Surfare, 21.
Började med tre surbrädor
Den färgstarka kvinnan är något av en kändis. Alla som åker förbi hälsar på henne, från gamla farbröder på mopeder till medelålders damer som rastar sina hundar. För att inte tala om alla de som ingår i surfgemenskapen – hon är drottningen, samlingspunkten, som kastar slängkyssar och har ett vänligt ord till alla.
– Kändis och kändis, jag tycker det är viktigt att vi tar vara på varandra, säger hon.
Vahine Itchner är född och uppvuxen på Tahiti med en pappa som var fridykare och marinbiolog. Vahines bästa vänner fanns redan då under ytan, i havet.
– Jag flyttade därifrån som 10-åring. Min mamma hade mött en dansk man.
Minnet av Tahiti fick Vahine Itchner att som vuxen flytta tillbaka med man och barn – bara för att komma fram till att Danmark trots allt är hemma.
Både hon och hennes israeliska man, Mor Meluka, är mångdubbla Danmarksmästare i surfing men också entreprenörer som vill se sporten växa på våra breddgrader.
– Det finns de som undrar om vi är i färd med att bygga ett imperium. Vi startade för tio år sedan med tre surfbrädor och tre elever per vecka. I dag kan vi ta emot 150 elever per dag.
Klitmøller får ändå inte bli för stort eller ändra karaktär, fortsätter hon.
– Om det blir för kommersialiserat försvinner själen i det som gjort byn till det den är i dag.
Två världar som möts
Mötet mellan ortsborna och de inflyttade surfarna har inte alltid varit friktionsfritt. Klitmøller och de omkringliggande byarna är gamla fiskelägen – eller landningsplatser som det kallas – och livet för fiskarna är hårt arbete under tuffa förhållanden. Surfare, med en livsfilosofi om att jobba så lite som möjligt och njuta så mycket som möjligt, kan för dem som sliter hårt för brödfödan stundtals vara provocerande.
Synen på hur kustremsan ska utvecklas kan också variera. Vahine Itchner berättar om surfararnas motstånd mot kommunens planer på en upphottad strandpromenad med allt vad det innebär av asfalt, palmer och raka led.
– Det är tokigheter! Strandmiljön behöver bevaras så genuin som möjligt, säger hon.
Redan 2004 skissade kommunen på en plan för hela kustremsan, en plan som enligt surfarna skulle ha ödelagt flera av de bästa surfplatserna. En motståndsgrupp bildades, Safe Middles, som snabbt fick över 1 000 medlemmar. Kraften i den lever kvar än i dag.
År 2004 lyssnade kommunen på inflyttarna och planen skrotades. I stället tog man steg mot ett samarbete där kommunen och surfarna med gemensamma krafter jobbade fram en ny vägkarta.
Den lade tillrätta för en utveckling som låter kommunen dra nytta av surfingen i sin näringslivspolitik samtidigt som surfkulturen får fortsätta i enlighet med surfarnas egen filosofi.
Trepunktsprogrammet för Cold Hawaii slår fast att kommunen ska stå värd för minst en internationell tävling per år, i stil med World Cup i surfing.
Det handlar också om att se surfingen som ett led i kommunens bosättningsstrategi; de surfare och andra kreativa själar som hittar till Cold Hawaii ska inte bara festa på stranden utan helst bosätta sig och skapa sig ett liv här.
Det har lyckats åtminstone i det avseendet att Klitmøller är en av få i kommunen Thy i dag som inte är en utflyttningsbygd.
Den tredje punkten handlar om utbildning: kommunen har gjort det möjligt att studera på distans och avlägga examen vid sidan av surfingen.
Andra generationens surfare
En som valt att stanna kvar när många andra jämnåriga flyttat bort för att studera är 20-åriga Paula Ahlers. Hon är andra generationens surfare, med tyska föräldrar som hörde till dem som upptäckte kustremsan på 80-talet.
– Jag kan inte tänka mig att bo någon annanstans, säger hon med eftertryck.
Hon surfar året om, vinter som sommar, och vilken tid på dygnet som helst.
– Det är något speciellt med att surfa i snöfall, ler hon.
Hon har ändå valt att flytta från Klitmøller till den pyttelilla byn Stenbjerg med drygt 150 hushåll. Det är en pärla till fiskeläge med vitrappade fiskehus med blåa fönsterkarmar. Lite som i Grekland, men ändå inte.
– Det här är min homespot nu. Jag är den klart yngsta i byn men trivs otroligt bra. Här är så lugnt och tyst. Och när jag paddlar ut på min bräda klockan fyra på morgonen är det bara jag och fiskarna som ger sig ut med sina båtar. Jag skulle knappast tala med dem annars men nu hälsar vi på varandra. Vi är ute i olika ärenden, men havet förenar oss.
Hon och hennes pojkvän hyr huset i Stenbjerg och livnär sig på att hyra ut rum. Paula Ahlers tävlar också en del, hon deltog bland annat i världsmästerskapen i Frankrike
i fjol, och gör en del modelljobb. Men mest av allt surfar hon.
– Surfkulturen har förändrats mycket bara under min tid. När jag började var jag ofta den enda flickan. Det skrämde mig i början, jag undrade vad som skulle hända när killarna upptäckte att jag var tjej. Men det var en onödig rädsla, de har välkomnat mig fint in i gemenskapen. Och nu är vi många fler kvinnor som surfar.
Paula Ahlers tycker att hon på många sätt lever sin dröm.
– Jag vill inte leva ett nio-till-femliv. Det är fullt möjligt att jag senare vill läsa någonting, vi får se. Men just nu vill jag ingenting annat än det här. Den bästa dagen är en dag fylld med surfing och vattenmelon.
Havets terapi
Tillbaka till strandvägen i Klitmøller. Surfeleverna har vandrat i väg ner till vattnet medan hamrandet på den nya undervisningsannexet fortsätter på andra sidan vägen. En kille i rastahår bromsar in en vit skåpvagn och levererar en tunna kompost till Surfcamp Cold Hawaii.
Vahine Itchner och hennes man är som så många andra här: mångsysslare.
De driver en surfbutik, kafé, hyr ut rum och håller surfskola. Vahine Itchner är också utbildad yogainstruktör, sexolog och på väg att starta det hon kallar ocean therapy.
– Havet är helande. Havet är som livet självt. Det är höga vågor och djupa dalar. När man surfar lär man sig det man behöver veta om livet. Ska du ge upp eller ska du lära dig behärska vågorna? Surfa på dem, och undvika kallsuparna.
Vahine Itchner rättar till kepsen som skyddar hennes ansikte mot solen:
– Ingenting är perfekt, inte heller livet. Men du kan lära dig bemästra det.