Hästfamiljen Kainulainen är proffs på allt
Stenbacka stall i Kyrkslätt är mer än bara ett träningscenter och inackorderingsstall som inrymmer 30 hästplatser, manege, ridbana och beten. Det är också hemmabas för hästfamiljen Kainulainen.
Färden till eller från Helsingfors tar oftast mindre än en timme. För hästvänner är läget idealiskt, här kombineras lugnet på landet med gott om svängrum, något som både hästar och ryttare uppskattar.
Stallet grundades som ett familjeföretag 1986 av ”mamma” Lilo Kainulainen, 63. Hon har själv tävlat lite i hoppning och tränat unga ryttare – det finska ryttarförbundet utnämnde henne till årets tränare 2007. Lilo rider fortfarande dagligen.
Familjens döttrar, Mia, 43, och Jenny, 40, har gått i sin mors fotspår.
Mia Kainulainen rider på FMnivå och blev sexa i fjol med Coco Paradiso. Lillasyster Jenny Heinekamp är sedan flera år bosatt i Tyskland och rider och skolar hästar samt tävlar på proffsnivå. Mia tog över stallverksamheten i februari i fjol och lever ett intensivt och hetsigt hästliv nu, då hennes döttrar redan är stora och klarar sig själva medan mannen sköter hushållet.
Mia har ridit sedan hon var i tonåren men ändå utbildat sig till civila yrken. Med både merkonomoch datanomutbildning i bagaget har hon lättare att även sköta den ekonomiska delen av företaget. Det blev en tid utan aktivt ridande, men hästflickan i henne vaknade upp på nytt för något år sedan och tack vare goda kontakter blev det dressyr.
Den tyska välskolade och rutinerade Coco Paradiso hjälpte Mia upp på FM-nivå på några år, och hans efterföljare är Laram. Laram är en 16-årig valack som med åren bara blivit bättre och i sin tur siktar på Grand Prix.
– Janne Bergh, som hjälper mig flera gånger i veckan med ridandet, tycker bra om min häst och anser att han räcker väl till på denna nivå. Både han och min andra tävlingshäst, den 8-åriga Laspark står för tillfället i Brunakärr dit jag åker dagligen för att träna, berättar Mia.
Lite hästuppfödning sysslar hon också med. Mias båda tävlingshästar har Lamicha som mor. Det har varit mamma Lilo som tagit föl och valt lämpliga hopphingstar åt sina ston, men nu är det Mias tur, och Lamichas dotter Crusidulla har inseminerats med en dressyrhingst. Det lär med andra ord bli mer dressyr i framtiden på Stenbacka.
Rekommenderade Tyskland
I Tyskland, där Jenny bor nära Bonn, är det hoppning som gäller. Hennes man Gregori Heinekamp är veterinär och specialist på hästar, så vad kan man mer vänta sig av treårssonen Emil än en blivande hästkarl – om det sedan är ryttare eller veterinär får tiden visa.
Jenny sökte sig första gången till Tyskland 2004 på rekommendation av Christine Procopé, hennes dåvarande tränare som själv tävlat på FM-nivå på 80-talet.
Några intensiva år hos Franke Sloothaak hjälpte henne i början, och sedermera som egen företagare har hon tillbringat vintrarna i Tyskland och oftast tävlat sommarsäsongen i Finland. På det litet speciella stoet Vlas, som hon fyndade tillsammans med sin mamma i Belgien, vann hon FM-guld 2006.
– Mina bästa resultat är inte de inhemska framgångarna, säger Jenny med eftertanke.
Förutom FM-guldet har hon bland annat fått silver och brons i ponny-FM och Finnderby.
– Att delta i internationella tävlingar och nå placeringar där anser jag vara viktigare.
Nivån ute i världen är en helt annan än i Finland. FM-nivån hos oss, som är 150–160 centimeter, är det som i Tyskland kan ridas under en helt vanlig weekendtävling, berättar Jenny. Deltagandet i Nations Cup i Danmark i fjol var det enda internationella uppdraget hon hade med Finland 2019. Då red hon 10-åriga Kebap.
Sedan Jenny bildat familj, har pressen på internationella framgångar minskat.
– Det är otroligt dyrt och tidskrävande att försöka få inbjudningar till internationella evenemang, och något måste man ju också leva på.
De flesta professionella ryttarna idkar också hästhandel, men det har inte Jenny gett sig in på – några unghästar skolar hon upp och visst är de till salu.
– Men det är ändå inte frågan om någon direkt handelsvara, säger hon.
Under den värsta coronavirustiden var det förbjudet att hoppa hinder i Tyskland, och när man lättade på restriktionerna var det proffsen som så smått fick börja tävla. Jenny har hunnit tävla fem gånger med goda resultat.
Några internationella framgångar drömmer hon inte längre om, skolning och hästhållning är dagens och framtidens melodi för henne.
– Hästhållning är jobbigt och krävande, men det ger så mycket. Man lär sig så mycket om djur och människor, säger Jenny.