Här gökas det så det står härliga till, det vill säga när man inte sitter på muggen, en annan uppenbart europeisk färdighet.”
Krister Uggeldahl, om tv-serien Por H o Por b,
Ifall One Way or Another, Por H o por B på spanska, vore en amerikansk serie skulle Rebel Wilson göra en av huvudrollerna. Ni vet, hon som lätt faller in i mallen enligt vilken de rundnättas främsta funktion är att vara roliga.
Fast nu är ju detta ingen amerikansk serie, vilket i klartext innebär att Wilsons stand-in, Saida Benzal, inte är fullt lika stereotyp. Men festlig är hon, en ångvält och naturkatastrof som tar för sig och inte har en blekblå aning om hur man ber om ursäkt för sig.
Efter att ha växt upp i bonniga stadsdelen Parla i Madrid bor Hache nu i hipsterfästet Malasaña. Inte för att hon direkt passar in där, eventuellt med undantag för deltidsjobbet i en bokhandel som specialiserat sig på serietidningar. Annars livnär sig Hache som maskot för ett basketlag som aldrig vinner en match, vad nu det kan bero på.
Fest och fyrverkeri
Nåväl, precis som i kortfilmen och urkällan Pipas, även den av Manuela Burló Moreno, får Saida Benzals naturkraft sällskap av Marta Martín som lystrar till namnet Belén. Ett är säkert: de två väninnorna kunde inte vara mer annorlunda.
Där Hache är Hache är Belén rena rama modellmaterialet. De facto jobbar hon som modell, föga framgångsrikt. I stället för drömjobbet på Victoria’s Secret blev det ett gig som pyjamasmodell för Carrefour och nu gör hon reklam för hemorrojder.
Hache och Belén har inte sett varandra på si så där fem år, en karl, eller rättare sagt flera, kom emellan. Men när de nu träffas är det tuta och köra, fest och fyrverkeri.
Och eftersom detta alltså inte är en amerikansk serie snackar man bara inte om sex. Här gökas det så det står härliga till, det vill säga när man inte sitter på muggen, en annan uppenbart europeisk färdighet.
Och så denna dialog, lika fräck som finurlig. Hache om sina levnadsvanor: ”Om allt ändå vore lika lätt som att gå upp i vikt.” Om snubbarna i hipsterstasdelen: ”Försök hitta en kille som inte har skägg.”
Ha ha hipster
Och här kommer vi till pudelns kärna: driften med den omgivande hipsterförsamlingen, en satirisk giv som då inte sätter punkt vid de sedvanliga studiomiljöerna utan stortrivs på stadens gator (det blir mera levande på det viset).
Här möter vi tomtar som är redo att betala sig sjuka för gårdskarlsgummans gamla morgonrock. Och av utslitna blåställ finns det så mycket att det är hart när omöjligt att urskilja tv-montören.
Bostadsmarknaden i Berghäll, förlåt Malisaña, är en annan öm punkt, avhandlad i det andra avsnittet av serien.
Bäst är ändå Saida Benzal och Marta Martín som ständigt utmanar sig själva och sina tittare. Här handlar det om att ta ut svängarna, tänja på gränserna, leva loppan. Snacka om la vida loca.
Hans början var på inget sätt lysande. Nicolae Ceausescu föddes år 1918 som det tredje barnet av tio i den fattiga jordbrukarfamiljen i södra Rumänien. Mamman var analfabet och pappan alkoholiserad. Han lämnade skolan när han var elva år gammal för att bli skomakarlärling i Bukarest. Han ansågs inte speciellt begåvad, var kortväxt och hämmades av sin besvärande stamning. Han satt två år i fängelse för politisk agitation 1936. Han var impopulär bland medfångarna och ratades för sin brist på utbildning, men visade en viss slughet.
Denna slughet kom att räcka långt. Vem kunde ha trott att det var samma man som fyrtio år senare kallades ”Titanernas titan” eller ”Geniet från Karpaterna”.
Ceausescu är en av gestalterna i historikern Frank Dikötters nya bok How To Be A Dictator. I den exponeras Mussolini, Hitler, Stalin, Mao Zedong, Kim Il- Sung, Duvalier, Mengistu och slutligen Ceausescu. Jag har valt att fokusera på Ceausescu för att han tillhör de mindre kända.
Presentationerna är av varierande nivå. Man finner välskrivna kapitel om Mao, Mussolini och Stalin, men också mindre intressant gjorda, exempelvis om Hitler. Skildringen av Ceausescu tillhör de lyckade. Vi får följa den unga mannen från hans fängelsevistelse till maktens absoluta topp.
Träffade alla
Efter kriget hörde han till kommunistledaren Gheorghieu -Dejs inre krets och blev efter dennes död 1954 ansvarig för centralkommitténs sekretariat. Från 1965 var han generalsekreterare och delade makten i ett kollektivt ledarskap. Han försökte försiktigt lösgöra Rumänien från Sovjet genom att bjuda in Tito och Zhou Enlai 1966 samt Nixon 1967. Nixon kommenterade sin relation till Ceausescu med orden: ”Han må vara en kommare, men han är vår kommare.”
I maj 1968 var det de Gaulles tur att besöka Rumänien. Då Warszawapaktens länder invaderade Tjeckoslovakien i augusti samma år, ställde sig Rumänien utanför. Ceausescu började nu aktivt bedriva en politik som periodvis var kritisk mot Sovjets politik. Han ställde sig positivt till västliga regimer i hopp om lån och pengar, men tittade österut för metoderna.
De västliga regenterna svarade han med besked: Gerald Ford, Jimmy Carter, George H. Bush har alla träffat Ceausescu. Hedersbetygelserna haglade över honom. År 1978 bjöd drottning Elisabeth II in honom till Buckingham Palace där han hedrades med den förnämliga Bathorden och två år senare hedrades han under sitt besök i Sverige med Serafimerorden.
Dikötter skildrar väl hur Ceauscencus diktatoriska aptit ökar för varje politisk munsbit av demokratisk kontroll han förtär. Besöken i Kina och speciellt i Nordkorea i början av sjuttiotalet imponerade stort på honom. De tog emot honom med alla hyllningar och grandiosa gymnastikuppvisningar. Ceaucescu prisade redan på hemvägen den enkelhet, disciplin och det självbestämmande och oberoende han upplevt.
Han hade inte förstått att det han sett enbart varit en show för världen. Nu ville han själv starta en kulturrevolution. Det började med förbud mot att män har långt hår och att kvinnor bär jeans och fortsatte sedan med censur, arresteringar och dödsdomar av oliktänkande.
Den kommunistiska tidningen Scinteia jämförde honom redan 1974 med Julius Caesar, Alexander av Makedonien, Perikles, Cromwell, Napoleon, Peter den store och Lincoln. Han låter utnämna sig till conductator, ledaren, och blir nu likt Mussolini och Hitler nationens högsta ledare. Han är generalsekreterare, president och överbefälhavare, men vill nu också få erkänsla för sin insats som ideolog.
1968 hade två skrifter kommit ut. Nu ökas utgivningen så att den 1985 kommer att ha vuxit till 28 digra luntor. Dikötter bedömer innehållet av hans produktion som ett sammelsurium av motstridiga idéer, men i ett nötskal är det fråga om en kommunism i nationell dräkt.
Ceausescu valdes till president med furstlig pompa 1974. Han använde sig av spira som till och med imponerade på surrealisten Salvador Dali som gratulerade honom till tingesten.
När han fyllde 60 firades detta i tre veckor med dikter, sånger och skådespel. Man skildrade honom med lovord som flaggan, flaggbäraren, januaristjärnan och den högsta granen. Han var måttet för alla varelser och ting, en kristusliknande kropp ur folkets kropp, en själ ur folkets själ.
Sista akten
Det skulle bli ännu mera svulstiga ord då man firade tjugoårsminnet av Ceausescus era, den så kallade ceauismen. Men vanligt folk hade allt mindre positiva känslor för de tomma löftena och kostsamma ceremonierna. Butikshyllorna stod nästan tomma och köerna ringlade sig längs gatorna. De stora utlandslånen hade krävt att jordbruksprodukterna gick på export och satsningen på den tunga industrin hade gått snett. Ceausescus gigantiska självförhärligande byggprojekten slukade pengar.
1979 kritiserade han Sovjets invasion av Afghanistan. Moskva tolererade hans olika utfall därför att han aldrig utgjorde något verkligt hot. Han kvarstod som en stel, doktrinär kommunist. Det var något som först skulle problematiseras då Gorbatjov kommit till makten. Ceausescu framstod då som en försvarare av ideologisk renhet av gammalt slag. Han manade till återgång till den rätta vägen till kommunism.
Då väst omfattade Gorbatjov, åsidosattes Ceausescu. Både utländska och inhemska journalister kom med alltmer kritiska rapporter. Ceausescu och hans lika makthungriga hustru Elena hade alltför länge avskärmat sig från verkligheten och varit omgivna av smickrare för att kunna svara an på de politiska utmaningarna. Nu kvarstod bara den sista akten med dramatiska bilder av paret på en balkong och en vredgad folkmassa. Efter en kort krigsrättegång sköts paret.
Presentationen av de enskilda diktatorerna är ett lovvärt initiativ. Utifrån bokens titel förväntar man sig dock en sammanfattande analys av de politiska faktorer och personlighetsstrukturer som drivit dem till deras självcentrerade sätt att utöva makt. Detta saknas tyvärr och lämnar läsaren lite besviken. En bred analys hade kunnat ha en bättre preventiv funktion.