Peter al Fakir
Det känns som ett stort misslyckande när jag inte besitter de rätta kunskaperna. Jag krymper som pappa och människa. Inte minst sedan jag hänvisar honom från en skärmtyp till en annan.
Det känns som ett stort misslyckande när jag inte besitter de rätta kunskaperna. Jag krymper som pappa och människa. Inte minst sedan jag hänvisar honom från en skärmtyp till en annan.
Vissa pappor har bara inte det rätta virket. Varken som moralisk förebild eller som den där trygga handen som ska leda en in i vuxenvärlden. Man kan älska dem ändå, och söka kunskap och vägledning annorstädes. Typ på nätet.
Min son är inne i en svår Minecraft-period. Allt är block och ”moddar”. Gång på gång kommer han med förtvivlan i rösten och vill att jag ska hjälp honom att klura ut nya sätt att bygga grejer på. Och fort ska det gå innan tårarna kommer. Varje gång står jag perplex med skärmplattan i handen och pannan i djupa veck. ”Pappa, hur kan jag fånga in en gris till min undervattensgrotta? Hur kan jag få min gubbe att flyga i den här ökenvärlden? Hur bygger jag en portal till helvetet av lavasten?”
Jag har gett upp. För hur fan vet jag hur man bygger en portal till helvetet i Minecraft? Separationen från din mor är det närmaste jag kommit en helvetesportal av lavasten, vill jag säga. Men i stället blir det som vanligt – kolla vad de gör på Youtube!
Det känns som ett stort misslyckande när jag inte besitter de rätta kunskaperna. Jag krymper som pappa och människa. Inte minst eftersom jag hänvisar honom från en skärmtyp till en annan.
Min bror pedagogen brukar trösta mig med att det finns bra och dålig skärmtid. Spel som Minecraft övar kreativiteten och att söka kunskap själv från olika videor fördjupar hans intresse och förmåga att hålla koncentrationen uppe kring ett ämne.
Det är bara så torftigt att lämnas i kölvattnet av ett klipp med en fjunig ”youtuber” som skriker i ett headset samtidigt som han gör pruttljud med klossarna i spelet. Min son kluckar av skratt. Han lär sig nya användbara tricks. Själv minns jag när kreativitet innebar att göra batiktryck på t-skjortor och bygga höga torn av Kaplastavar.
Egentligen ska jag inte klaga. Jag gör samma sak. Om jag vill veta hur man bäst fäller en björk på tomten så sitter jag och söker på nätet. Kollar på videor, jämför vinklar och tekniker. Dags att byta olja på Citroënen, ja ta mig tusan, om det inte finns en polack som har spelat in en video på knagglig engelska. Och så fortsätter det, har jag ett problem så finns där en video. Ibland har jag inte ens några problem utan sitter och kollar videor som löser andra människors problem. Det är nästan ännu mer tillfredsställande.
På samma gång återuppfinner jag mig själv som man. Mycket av det jag lär mig har andra män i min ålder redan med sig i bagaget. De har växt upp med en far som de har kunnat ta mall och präglas av. Åtminstone inbillar jag mig att alla karlar vet hur man gör en fullständig service på sin motorsåg eller bygger en walk-in closet åt sin fru. För moralisk vägledning och andlig spis finns videor med Jordan Peterson och Tony Robbins. Jag lär mig att vakna tidigt och jobba hårt. Eller vad sägs om Robbins-citat som: ”Folk är inte lata. De har helt enkelt satt fel mål för sig själva”, eller, ”Din livskvalitet står i direkt proportion till kvaliteten på dina relationer”. Eller: ”Ditt förflutna är inte detsamma som din framtid”.
Men samtidigt är det något som skaver. Kanske går det inte att söka sig fram till en fadersfigur digitalt? Insikten slår mig när jag försöker bygga en bromsfälla på torpet. Eftersom den mest består av ett nät och en stor svart boll som hänger under så tänker jag att jag kan bygga en själv. Men tyvärr har jag ingen stor boll, så det blir två mindre badbollar som jag färgar svarta och hänger under lite myggnät. När jag nästa dag stolt dricker mitt morgonkaffe och tittar ut mot bromsfällan ser jag vad som liknar två svarta testiklar som dinglar under en kalsongkant. Det blev inte så mycket en insektsfälla utan mer som en portal till helvetet. Kulorna är precis lika uppblåsta och tomma som min idé om manlighet.
Det är dags att dra ner på skärmtiden för mig och min son, kanske främst för mig. Vi är inte lata, vi har bara satt fel mål åt oss själva.
Egentligen ska jag inte klaga. Jag gör samma sak. Om jag vill veta hur man bäst fäller en björk på tomten så sitter jag och söker på nätet. Kollar på videor, jämför vinklar och tekniker. Dags att byta olja på Citroënen, ja ta mig tusan, om det inte finns en polack som har spelat in en video på knagglig engelska.