Produktiviteten är allt

Reaktionerna till premiärminister Sanna Marins förhandlingsresultat i toppmötet i Bryssel, där EU kom överens om en historisk budget, förvånar. Förutom den publika debatten om huruvida Finland ”vann” förhandlingarna verkar det som att många sakkunniga snöat in sig på detaljerna.

Lepomäki däremot efterlyser en mer holistisk diskussion kring förhandlingsresultatet, där EU:s mer vidare syfte beaktas. Tar överenskommelsen oss ett steg närmare en meningsfull gemenskap där den enskilda EU-individen på sikt får mer egenmakt att rå över sin framtid?

Till denna förtjänstfulla synpunkt skulle jag dock ännu lägga till en aspekt av mer brådskande natur. Vi har en hel del konkursfärdiga företag inom EU. Att nu fixa finansiering som möjliggör en förlängning av nuläget förändrar ingenting. Snarare sparkar vi bara burken längre ner längs gatan.

Innan corona handlade det om att vi skulle investera för att skapa tillväxt. Den europeiska gröna given (”European green deal”) hette den ambitiösa kampanjen vars syfte var att skapa en 1 000 miljarders investeringssatsning i hållbara lösningar och stigande produktivitet, det vill säga att vi skapar allt mer ekonomiskt värde med allt mindre resurser. Innan corona var det trots allt miljön som var het.

När man nu tvingats överge den tidigare kampanjen till förmån för hanteringen av coronakrisen, har fokus skiftat till att rädda arbetstillfällen. Som en beklaglig följd av detta kommer en mängd dåliga företag att få tillläggsfinansiering på den absolut nödvändiga ekonomiska förnyelsens bekostnad.

EU:s produktivitet kommer med andra ord att sjunka ytterligare. I de lösa pengarnas och sjunkande produktivitetens tidevarv kommer allt mindre produktiva bolag att hållas vid liv med hjälp av allt mer stödpaket, centralbanksåtgärder och lån. Med tynande nyinvesteringar och än sämre produktivitet som följd.

Vi vänder inte på den stagnerande ekonomiska utvecklingen med centralbankens kvantitativa lättnadsåtgärder. Det har centralbanken konsekvent tjatat om sedan finanskrisens början. Inte heller skapas tillväxt med massiva monetära stödåtgärder. Tvärtom.

Vad vi behövt redan länge är strukturella förändringar. Investeringar i nya, effektivare metoder. I ett Europa med överkapacitet var formuleringen av den gröna given därför genialisk. Motivera nyinvesteringar genom ett uttalat fokus på hållbara lösningar. För högre produktivitet går hand i hand med allt hållbarare lösningar. Mer med mindre.

Att tilltagande produktivitet är det enda som i längden kan rädda oss torde vara gällande konsensus bland ekonomer från erfarenheterna kring de förlorade seklen i Japan. Motsatsen är att uppehålla allt mer resurser för att skapa allt mindre ekonomiskt värde. Något stödpaketen resulterar i.

Hanteringen av coronakrisen blir i ”stödandets” anda ett svepskäl till att inte heller nu ta itu med de konkursfärdiga bolagen. För vem saknar en bankkris i dessa tider? Då är det bättre att förlänga lånen och låtsas att allt är bra, ”extend and pretend”, som det heter på fackspråk.

För varje dag som den ekonomiska förnyelsen är satt ur spel sväller problemen ytterligare. Då nyheten från Bryssel om en historisk återhämtningsfond på 750 miljarder nådde oss, borde vårt kollektiva fokus handla om hur vi försäkrar att pengarna går till att skapa ökad produktivitet.

För lyckas vi inte med det, spelar det ingen roll vem som vann förhandlingarna förra veckan.

”Hanteringen av coronakrisen blir i ’stödandets’ anda ett svepskäl till att inte heller nu ta itu med de konkursfärdiga bolagen.”

MARTIN PAASI

är sparekonom på bank.