En rofylld musikalisk flört
Det finns ett skrå av musiker, ofta med klassisk bakgrund, som influerats påtagligt av filmmusik och tidiga minimalister. Måns Strömberg alias Dj Bunuel presenterar aktörerna som flörtat flitigt med elektroniken.
Tänk dig musik som en lugnande hand på din axel. Försök framkalla känslan av att simma i en spegelblank sjö en varm sommarnatt. Föreställ dig tonerna som hämtar lugn och tröst, som för dig bort från det som är tungt eller skrämmande, som en oas i en skränig storstad.
På 2000-talet har det getts ut mycket musik där klassiska instrument, ofta piano, men också stråkar eller harpa samverkar i symbios med elektroniska element. Den ofta cinematiska stämningen med minimalistiska arrangemang kan ge ett meditativt intryck, som ett soundtrack till tankarna, men också energi. Det är absolut inte frågan om muzak eller hissmusik.
Det starkt kategoriserande sättet att gestalta och förstå musik har luckrats upp och lett till att musikstilar i allt högre grad blandas i takt med att musiker hämtar inspiration från allt mer varierade källor. Detsamma gäller lyssnarna. Förr var det mera regel än undantag att man lyssnade bara på en viss stil, medan det inte längre är fallet. Och det gäller inte bara inom popmusiken; muren mellan klassisk musik och det som förr kallades “lätt musik” har vittrat sönder.
Influerade av minimalister
Många musiker inom den nya stilen har klassisk bakgrund men har även influerats av filmmusik och tidiga minimalister som Moondog (Louis Thomas Hardin), Steve Reich, La Monte Young, Teddy Riley, Michael Nyman, John Cage, Brian Eno och Philip Glass.
En annan viktig influens är ambientmusiken, med rötter i 1960-talet men som utvecklades starkt på 1980- och framför allt 90-talet då den fick en stor roll på techno- och house ravepartyn där den ofta passande kallades chill out. Ambient betyder omgivande eller bakgrund.
Chopin och hårdrock
Ólafur Arnalds från Island är ett av de stora namnen i genren. Han växte upp med Chopin som farmor brukade spela för honom. I tonåren spelade han trummor som medlem i flera hårdrockband. Hårdrocken öppnade sedermera dörren för honom till den nya världen.
Hans hardcoregrupp var förband till tyska metallgruppen Heaven Shall Burn som han gav en demo med dramatisk proggrock med en del med datorproducerade stråk- och pianostämmor. Några månader senare blev han tillfrågad om han var intresserad att komponera outrot och introt till gruppens Antigone-album, men bara med stråk- och pianoelement.
Skivan blev en succé och några månader senare frågade ett skivbolag om han var intresserad att göra en hel skiva i samma stil. Hans första album Eulogy for Evolution kom 2007. Han har gjort musik till bland annat filmerna Hunger Games och Life is a fishbowl samt tv-serien Broadchurch. 2009 skrev han musiken till baletten Dyad 1909, med koreografi av Wayne McGregor.
Ólafur Arnalds spelar också i duon Kiasmus med Janus Rasmussen från Färöarna vars musik rör mera sig i techno- och houselandskap. Arnalds gav också ut ett hyllat album med den tysk-japanska pianisten Alice Sara Ott 2015 med namnet The Chopin Project.
Influerad av en fotograf
En annat stort namn är tysken Nils Frahm. Han studerade klassiskt piano och fick starka influenser via sin pappa, fotografen Klas Frahm som bland annat gjorde skivkonvolut för skivbolaget ECM. Men i stället för att satsa på en karriär som klassisk musiker flyttade han till Berlin för att jobba som tekniker. Han gjorde några pianoverk, men det var hans första album Felt som gavs ut 2009 av Londonbolaget Erased Tapes som väckte kritikernas uppmärksamhet.
Hans tionde album Empty kom ut våren 2020. Sedermera har han gjort musik till filmerna Victoria (2015) och Ellis (2016). Nils Frahm har också gett ut två musikböcker, Sheets Eins (2013) och Sheets Zwe (2016).
Ólafur Arnalds och Nils Frahm har också samarbetat. De har gett ur flera album tillsammans och Frahm gav vintern 2020 ut en remixad version av Ólafur Arnalds singel For Now I Am Winter.
Globala aktörer
En annan islänning värd att lyssna på är Valgeir Sigurðsson, som jobbat med större ensembler och också skrivit musiken till filmer som Being John Malkovich och isländska Dramarama.
Andra artister värda att kolla
Det starkt kategoriserande sättet att gestalta och förstå musik har luckrats upp och lett till att musikstilar i allt högre grad blandas i takt med att musiker hämtar inspiration från allt mer varierade källor. Detsamma gäller lyssnarna. Förr var det mera regel än undantag att man lyssnade bara på en viss stil.
är åtminstone den brittiska duon Avawaves, violinisten Anna Phoebe och pianisten Aisling Brouwer, som gav ut skivan Waves 2019. Amerikanen Peter Broderick, som även turnerat med danska Efterklang, har gett ut närmare tjugo album, det första 2007.
Polska Hania Rani är också intressant. Som en del andra i denna artikel har hon också gett ut helakustiska skivor. Hon pendlar mellan Berlin och Warszawa och hennes skivbolag ligger i Manchester. På samma bolag, Gondwana Records, hittar vi de brittiska bröderna Nick och Jordan Smart som har två grupper, akustiska Mammal Hands och Sunda Arc, där den senare blandar elektronik i sina ganska minimalistiska instrumentala resor. John Ellis är en annan engelsman som jobbat med till exempel Cinematic Orchestra och som gav ut sin första skiva 2016.
Philip Glass på harpa
Finländska Kepa Lehtinen har komponerat musiken till en lång rad tv-serier och filmer, och gav i vintras ut en mycket lovande singel, It is ok to be sad and dark.
Den kanadensiske duon High Plains består av producenten Scott Morgan, som även jobbat under namnet Loscil, och cellisten Mark Bridges. Deras första skiva Cinderland kom 2017.
En annan skiva värd att bekanta sig med är den sydkoreanska harpisten Lavinia Meijer och den franska dj:n och musikern Maud GeffreysStill Life från 2019.
Meijer gav 2016 ut skivan The Glass Effect(The Music of Philip Glass & Others) där kompositören som antagligen har influerat alla artister i denna artikel får ett fint hommage.
Musiken på dubbelalbumets ena skiva är komponerad av Glass och framförs solo av virtuosen Meijer medan den andra består av duetter med till exempel Olafur Arnalds och Nils Frahm, men även National-gitarristen Bryce Dessner.