Dramatiskt och politiskt laddade musikaliska förhör
Med Magnus Lindbergs som åklagare får solisten agera både förhörsledare och anklagad.
Vokalmusiken har en marginell position i Magnus Lindbergs produktion och hans första betydande verk för soloröst såg dagens ljus så sent som 2014. Typiskt nog valde Lindberg att inte skriva en traditionell sångcykel och nyttjade i Accused i stället för en poetisk eller dramatiskt skräddarsydd text tre förhörsprotokoll från skilda tider och sociala sammanhang.
Ett i sig originellt grepp, som tycks ha förbryllat en del förståsigpåare som har haft problem med att stycket inte snällt låter sig infogas i en genre samt att solisten fungerar både som förhörsledare och förhörsobjekt. Verkets egentliga uppsåt har för vissa bedömare inte öppnat sig och tonspråket har kritiserats för att vara bland annat kitschigt, filmmusikmässigt och sentimentalt – kort sagt inte intrikat nog.
Åtminstone beträffande det sistnämnda skjuts det med besked bredvid målet. Hur lätt hade det inte varit för Lindberg att ånyo frammana 80-talets hard core-modernism – som förvisso kunde ha suttit bra i vissa passager – men det hade varit lika långsökt som om Sibelius i sjätte symfonin skulle ha återknutit till Lemminkäinens tonspråk.
Kafka-aktiga absurditeter
Att samma solist gör bägge rollerna är en central del av konceptet – på sätt och vis mer spännande än om det hela förverkligats i dialogform – och Lindberg har inte sällan förlänat opponenten och respondenten divergerande tonfall. Kontrasterna förhörstonfallen emellan kunde däremot ha varit tydligare, men Lindberg har av allt att döma prioriterat en enhetlig estetisk båge framom att skapa klangligt och uttrycksmässigt klart differentierade förhörsrum.
Vi finner dock även väsensskiljaktigheter. I vilken mån språket spelar in och i vilken mån det skett på ett medvetet eller intuitivt plan må vara osagt, men i det inledande korta förhöret – med en viss Mademoiselle de Méricourt mot fonden av franska revolutionen – tycker jag mig höra ekon av en Dutilleux, medan den andra utfrågningen – ett Kafka-aktigt absurt Stasiförhör från tidigt 70-tal – i sin partiellt expressionistiskt färgade talsångsestetik osökt för tanken till, säg, en Berg.
I det tredje förhöret, med hackern Adrian Lamo i samband med Wikileaks-rättegången mot Chelsea (Bradley) Manning, är det förhörsledaren som för talan och Lamo får nöja sig med att jaka eller neka. Klangen är här utmejslad med större skärpa, uttrycket är mer mångfasetterat dramatiskt än tidigare och slutvokalisen ristar ett välgörande frågetecken i lyssnarens medvetande.
Vad som med all önskvärd tydlighet står klart är att verket är en personligt formulerad partsinlaga för åsikts- och yttrandefrihet och mot godtycklig politisk och moralisk maktutövning. Genren kan sedan diskuteras. Själv skulle jag benämna den dramatisk scen i tre delar, som utan desto större besvär kunde ha utvidgats till en monologopera, och något säger mig att den är en viktig etapp på vägen mot den helaftonsopera Lindberg sannolikt ännu kommer att komponera.
Orkesterdiptyken Two Episodes (2016) tillkom åter som en prequel till Beethovens nionde symfoni, men står självfallet stadigt även på egna ben.
Tonspråket är – några förbiilande Beethovencitat till trots – äktlindbergskt så det förslår. Mästerinstrumentatörens orkester sjuder, glöder och skimrar så det står härliga till och den dramatiska udd som utmärker det mesta Lindberg skriver, oavsett om det gäller instrumentaleller vokalmusik, gör sig gällande även här.
Accused uruppfördes av Barbara Hannigan, men därefter har Anu Komsi tagit över stafettpinnen och hon bemästrar det krävande vokalpartiet med sanslös virtuositet. De tre språken bereder henne inga som helst problem, inte heller trestrukna ess, och även om det inte alltid låter vackert låter det undantagslöst tufft.
Detta är trygga och trevliga farvatten för Lindbergspecialisten Hannu Lintu och hans radiosymfoniker och musicerandet är genomgående alert, precist och engagerat.