Uppsalas store katt i snäll nyfilmatisering
ANIMATION/BARN
Pelle Svanslös
Regi: Christian Ryltenius. Manus: Johan Bogaeus. Röster, originalversionen: Adam Pålsson, Christopher Wagelin, Li Hagman. Även på finska.
Gösta Knutsson visste vad han gjorde när han skrev om Pelle Svanslös, katten som värnar om rättvisan och vågar vara snäll. I egenskap av dedikerad antinazist hade Knutsson i 30-talets Sverige gott om fiender, bland dessa den blågula säkerhetspolisen.
Den första boken om Pelle Svanslös kom redan 1939 och bortsett från Julkalendern har Pelle Svanslös figurerat även i filmformatet. Därav Stig Lassebys och Jan Gissbergs helaftonsanimation från början av 80-talet.
När Bamse-regissören Christian Ryltenius nu dammar av Uppsalas store katt är det fråga om en lätt förklädd musikal men de berättarmässiga koordinaterna är vad de alltid varit: snäll ställs mot dum och schysst mot oschysst - i den barnvänliga 67-minuterstappningen.
Det bär av till en röd liten stuga på landet, stadsbon Birgittas hemvist under sommarmånaderna. Snart får flickebarnet sällskap av bondkatten Pelle Svanslös och inget kan skilja dem åt.
Ja, det vill säga tills Pelle (med en röst lånad av Adam Pålsson) i samband med ett ofrivilligt skogsäventyr trillar i ett vattendrag som utmynnar i Fyrisån. Det kunde ha slutat riktigt illa ifall vår hjälte i Uppsala inte blivit räddad av några andra katter.
Sött och snällt
Det är så Pelle kommer i kontakt med Maja Gräddnos, en vänlig själ. Det kan man inte nödvändigtvis säga om (elake) Måns och hans hejdukar, krutuppfinnarna Bill och Bull.
Så mycket annat finns det väl inte att vittna om själva handlingen, förutom att det finns gott om musik på programmet. De facto basar Måns för en klubb som riktar sig till ”fina katter”, FISK heter den.
Gräver i minnesbanken och får en bestämd känsla av att Stig Lassebys och Jan Gissbergs 80-talsfilm hade mera karaktär, inte minst när det gäller personteckningen (Måns gestaltades av Ernst-Hugo Järegård, bara en sån sak).
I den meningen känns nya Pelle Svanslös något mera anonym, nog för att det ska mycket till för att sänka den närmast klassiska tematiken.
Söt och snäll är den åtminstone, den färska upplagan. Och även om det ibland blir lite grann läskigt är det knappast för spännande, snarare lagom.
Vad beträffar bildspråket tyr man sig glädjande nog till det handtecknade – ett välkommet avbrott från den till synes så hippa datoranimationen.