Viborgsarkitektur levandegjord
Arkitekturmuseets utställning om Uno Ullberg är liten, kompakt och innehållsrik.
● Uno Ullberg – Finlands mest viborgska arkitekt (egen övers.) Till den 23 augusti på Finlands arkitekturmuseum, Kaserngatan 24, Helsingfors.
● Netta Böök & Kari Immonen: Uno Ullberg, Viipurin arkkitehti (Uno Ullberg-Seura & Arkktiehtuurimuseo 2020)
Helsingfors arkitekturmuseum har, där det ligger lite i skymundan bakom Designmuséets mer ståtliga fasad, alltid lite passerat under radarn för mig. Trots att jag ser mig själv som en rätt ivrig museibesökare har jag aldrig före denna sommar ens stigit in i den jämfört med sina grannhus rätt diskreta men sympatiska gräddgula nyrenässansbyggnaden.
Kanske jag haft en fördom om arkitekturen som konstform, att den skulle vara ett nördigt intresse som kräver nischkunskap och udda prioriteringar för att man ska kunna uppskatta den fullt ut. Men utställningen om Viborgsarkitekten Uno Ullberg (1879-1944) slår effektivt hål på mina förutfattade meningar.
I den utrymmesmässigt lilla men kompakta och innehållsrika utställningen presenteras Ullbergs liv och verk. Ullberg föddes i Viborg, och en stor del av hans karriär utspelade sig i denna stad i vars moderna utformning hans ritningar spelade en avgörande roll. Från den imponerande monumentala byggnad i centrum som han ritade som högkvarter för tidningen Karjala och skulle symbolisera Viborg som modern europeisk metropol, till den mer diskreta och sympatiska modernisering med vilken han piffade upp Runda Tornet och gjorde det till ikonisk Viborg-symbol. Eller det som blivit hans kanske mest kända verk: Viborgs ståtliga modernistiska konstmuseum, numera känt som Eremitagets Viborg-centrum.
Utställningen gör till och med en liten avstickare in i militärhistorien: trots att jag är lite mer (om än amatörmässigt) insatt på detta område överraskas jag av att det på sin tid hypermoderna och strategiskt värdefulla vattenkraftverket i Rouhiala som i dag ligger på andra sidan ryska gränsen (men ägs av finska Fortum!) som Ullberg också ritat har framhållits som en mer realistisk delorsak än Mainilaskotten till att vinterkriget bröt ut.
Skämtare och familjefar
Ett element som gör utställningen tillgänglig för en lekman är att den skickligt knyter ihop presentationen av Ullbergs arbete med en introduktion till honom som person och medlem av sin tids samhälle. Ullberg tycks ha varit en charmig och levnadsglad figur med pipan käckt dinglande mellan tänderna, omtyckt av så väl vänner som medarbetare. En minnesbok som gjorts till hans ära då han avslutade sitt arbete i Viborg och flyttade till Helsingfors är dekorerad i marginalen med skämtteckningar som skvallrar om en uppskattning för barnslig prutthumor, och de många porträtten där han ömt omfamnar sina barn tecknar bilden av en kärleksfull familjefar. I informationstexterna noteras bland annat att Ullberg främst baserade sin karriär på privatbeställningar snarare än offentliga arkitekttävlingar. Dessa privata beställningar försäkrades genom personliga relationer som Ullberg skaffade sig då han rörde sig i Viborgs societet, något som krävde ett mått av social skicklighet och popularitet.
Undviker det svenska
Ett litet irritationsmoment är att utställningen konsekvent undviker någon som helst form av skyltning på svenska för att komplettera de annars utomordentligt utförliga, informativa och levande informationsplaketterna på finska och engelska. Detta måhända i ett missriktat försök att göra ett coolt och avskalat, internationellt intryck. Absurditeten blir däremot lite löjeväckande då man betänker att Ullberg själv var svenskspråkig, till och med politiskt aktiv inom SFP. Det svenska i Finland ploppar således upp på oväntade platser i själva utställningsmaterialet som t.ex. i personliga korrespondenser eller skämtteckningar ur lokala tidningar, utan att utställningen skulle erkänna dess existens annat än genom intetsägande bisatser. Detta plus några saltiga kommentarer om rysk misskötsel av gamla Ullberg-hus i modern tid som smakar lite ”Karjala takaisin”-gnäll (”ge Karelen tillbaka!”) ger tyvärr utställningen samma aning av sunkigt enkelspårig nationalism som ibland smyger sig in i de finska statliga museernas annars högkvalitativa utbud.
För att förjaga denna stämning rekommenderar jag att man avslutar sitt museibesök med en kort promenad längs Kaserngatan ned mot Esplanaden för att beskåda ett av de hus som Ullberg hann rita för Helsingfors, nämligen Bensowska huset på Södra Esplanaden 22. I dag är Ullbergs originalplanerade neonskyltar på den ståtliga fasaden ersatta med moderna företagslogon och tyvärr kommer man inte in i den ståtliga lobbyn om man inte har ärende till någon av de mäklare, advokater eller tandläkare som huserar där. Men en visit på den lilla innergården kan fortfarande ge en glimt av Ullbergs talang, i kombinationen av minimalism och enskilda intresseväckande detaljer på oväntade ställen.