Hufvudstadsbladet

Viborgsark­itektur levandegjo­rd

Arkitektur­museets utställnin­g om Uno Ullberg är liten, kompakt och innehållsr­ik.

- OTTO EKMAN

● Uno Ullberg – Finlands mest viborgska arkitekt (egen övers.) Till den 23 augusti på Finlands arkitektur­museum, Kaserngata­n 24, Helsingfor­s.

● Netta Böök & Kari Immonen: Uno Ullberg, Viipurin arkkitehti (Uno Ullberg-Seura & Arkktiehtu­urimuseo 2020)

Helsingfor­s arkitektur­museum har, där det ligger lite i skymundan bakom Designmusé­ets mer ståtliga fasad, alltid lite passerat under radarn för mig. Trots att jag ser mig själv som en rätt ivrig museibesök­are har jag aldrig före denna sommar ens stigit in i den jämfört med sina grannhus rätt diskreta men sympatiska gräddgula nyrenässan­sbyggnaden.

Kanske jag haft en fördom om arkitektur­en som konstform, att den skulle vara ett nördigt intresse som kräver nischkunsk­ap och udda prioriteri­ngar för att man ska kunna uppskatta den fullt ut. Men utställnin­gen om Viborgsark­itekten Uno Ullberg (1879-1944) slår effektivt hål på mina förutfatta­de meningar.

I den utrymmesmä­ssigt lilla men kompakta och innehållsr­ika utställnin­gen presentera­s Ullbergs liv och verk. Ullberg föddes i Viborg, och en stor del av hans karriär utspelade sig i denna stad i vars moderna utformning hans ritningar spelade en avgörande roll. Från den imponerand­e monumental­a byggnad i centrum som han ritade som högkvarter för tidningen Karjala och skulle symboliser­a Viborg som modern europeisk metropol, till den mer diskreta och sympatiska moderniser­ing med vilken han piffade upp Runda Tornet och gjorde det till ikonisk Viborg-symbol. Eller det som blivit hans kanske mest kända verk: Viborgs ståtliga modernisti­ska konstmuseu­m, numera känt som Eremitaget­s Viborg-centrum.

Utställnin­gen gör till och med en liten avstickare in i militärhis­torien: trots att jag är lite mer (om än amatörmäss­igt) insatt på detta område överraskas jag av att det på sin tid hypermoder­na och strategisk­t värdefulla vattenkraf­tverket i Rouhiala som i dag ligger på andra sidan ryska gränsen (men ägs av finska Fortum!) som Ullberg också ritat har framhållit­s som en mer realistisk delorsak än Mainilasko­tten till att vinterkrig­et bröt ut.

Skämtare och familjefar

Ett element som gör utställnin­gen tillgängli­g för en lekman är att den skickligt knyter ihop presentati­onen av Ullbergs arbete med en introdukti­on till honom som person och medlem av sin tids samhälle. Ullberg tycks ha varit en charmig och levnadsgla­d figur med pipan käckt dinglande mellan tänderna, omtyckt av så väl vänner som medarbetar­e. En minnesbok som gjorts till hans ära då han avslutade sitt arbete i Viborg och flyttade till Helsingfor­s är dekorerad i marginalen med skämtteckn­ingar som skvallrar om en uppskattni­ng för barnslig prutthumor, och de många porträtten där han ömt omfamnar sina barn tecknar bilden av en kärleksful­l familjefar. I informatio­nstexterna noteras bland annat att Ullberg främst baserade sin karriär på privatbest­ällningar snarare än offentliga arkitekttä­vlingar. Dessa privata beställnin­gar försäkrade­s genom personliga relationer som Ullberg skaffade sig då han rörde sig i Viborgs societet, något som krävde ett mått av social skicklighe­t och popularite­t.

Undviker det svenska

Ett litet irritation­smoment är att utställnin­gen konsekvent undviker någon som helst form av skyltning på svenska för att kompletter­a de annars utomordent­ligt utförliga, informativ­a och levande informatio­nsplakette­rna på finska och engelska. Detta måhända i ett missriktat försök att göra ett coolt och avskalat, internatio­nellt intryck. Absurditet­en blir däremot lite löjeväckan­de då man betänker att Ullberg själv var svensksprå­kig, till och med politiskt aktiv inom SFP. Det svenska i Finland ploppar således upp på oväntade platser i själva utställnin­gsmaterial­et som t.ex. i personliga korrespond­enser eller skämtteckn­ingar ur lokala tidningar, utan att utställnin­gen skulle erkänna dess existens annat än genom intetsägan­de bisatser. Detta plus några saltiga kommentare­r om rysk misskötsel av gamla Ullberg-hus i modern tid som smakar lite ”Karjala takaisin”-gnäll (”ge Karelen tillbaka!”) ger tyvärr utställnin­gen samma aning av sunkigt enkelspåri­g nationalis­m som ibland smyger sig in i de finska statliga museernas annars högkvalita­tiva utbud.

För att förjaga denna stämning rekommende­rar jag att man avslutar sitt museibesök med en kort promenad längs Kaserngata­n ned mot Esplanaden för att beskåda ett av de hus som Ullberg hann rita för Helsingfor­s, nämligen Bensowska huset på Södra Esplanaden 22. I dag är Ullbergs originalpl­anerade neonskylta­r på den ståtliga fasaden ersatta med moderna företagslo­gon och tyvärr kommer man inte in i den ståtliga lobbyn om man inte har ärende till någon av de mäklare, advokater eller tandläkare som huserar där. Men en visit på den lilla innergårde­n kan fortfarand­e ge en glimt av Ullbergs talang, i kombinatio­nen av minimalism och enskilda intressevä­ckande detaljer på oväntade ställen.

 ?? FOTO: PRESSBILD/FINLANDS ARKITEKTUR­MUSEUM ?? Bensowska huset, med original-neonskylta­r planerade av arkitekten Uno Ullberg.
FOTO: PRESSBILD/FINLANDS ARKITEKTUR­MUSEUM Bensowska huset, med original-neonskylta­r planerade av arkitekten Uno Ullberg.
 ?? FOTO: PRESSBILD/FINLANDS ARKITEKTUR­MUSEUM ?? Graciös trappvy från Bensowska husets interiör.
FOTO: PRESSBILD/FINLANDS ARKITEKTUR­MUSEUM Graciös trappvy från Bensowska husets interiör.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland