Badortsliv

En sommardag satt jag på en bänk i Badhusparken i Mariehamn och funderade över vilket slags leverne som hade utvecklats här när parken gjorde skäl för sitt namn. Perioden med badliv blev kort, den varade tjugofem år, från 1889 till 1914.

Vid tiden kring sekelskiftet 1900 rådde högkonjunktur för badanstalter. På våra kylslagna breddgrader kämpade en mängd små badorter för sin överlevnad med alltför korta säsonger, osäkra väderutsikter och kallt badvatten. I Mellaneuropa med sitt mildare klimat blev de stora badorterna med lyxiga hotell ett tillhåll för kungligheter, aristokrati och tidens kändisar. Så fint folk kunde varken Mariehamn eller dess nordliga konkurrenter räkna med. Man fick nöja sig med borgerlighetens diskreta charm.

Ingen kom till en badort för att kurera krämpor, tvärtom förutsattes besökarna vara friska. Badlivet lockade stadsbor, som gärna tillbringade några sommarveckor med nyttigt leverne. Badläkarna ordinerade kurer av olika slag och det hörde till att man varje dag skulle dricka ett antal liter vatten. I Mariehamn serverades bland annat mineralvatten importerat från Ramlösa och Vichy, bägge kända badorter.

Och sedan var det baden. Det väldiga badhuset i sluttningen mot stranden inrymde ett otal små rum för bad av olika slag. Populärast var tallbarrs- och gyttjebaden. I badanstaltens prospekt skröts det på vilka hälsoeffekter Mariehamns saltstänkta tallbarr och mineralrika gyttja hade. Det bjöds också på bad som verkar smått farliga, medikamentösa och elektriska till exempel. Och de svettdrivande turkiska baden var förbehållna herrar.

Tidningen Åland publicerade listor över badgästerna. En orkester spelade i Badhusparken sex timmar per dag. Det promenerades i parken, det spelades tennis och kägla, det cyklades och seglades. På kvällarna ordnades program i badhusrestaurationens stora festsal och badhusrestaurangen blev en omtyckt plats där Mariehamns societet frotterade sig med badgästerna. Sällskapslivet var det viktigaste. Tiden var pryd, damerna bar korsetter med valfiskben, vita fotsida klänningar och stora hattar som skydd mot solen för det ansågs vulgärt att bli solbränd. Herrarna klädde sig i skrynkliga vita linnekostymer och halmhattar.

Badgästerna förde med sig en fläkt av stora världen och badanstalten sysselsatte ett hundratal ortsbor varje säsong. Första världskriget, som bröt ut i augusti 1914, gjorde slut på badortsepoken. Och av byggnaderna i Badhusparken i Mariehamn finns bara Doktorsvillan kvar, allt annat är borta.