De är skygga djur som håller sig undan på dagen men kommer fram om nätterna.
I serien Djuren i litteraturen får vi i dag bekanta oss med vildsvinet.
Trots det ständiga upprepandet om att vildsvinen finns överallt – ja, att de håller på att överta bygden – förblir de onåbara för filmaren Ritve i Hannah Lutz kortroman Vildsvin. Det är inte en bok av svar så mycket som en bok av undran, skriver Martina Moliis-Mellberg.
”Jag har sett dem, vildsvinen, de har kommit in i mina drömmar!”
Så inleds Hannah Lutz kortroman Vildsvin (2017), och de vilda hovdjuren bär som en röd tråd genom berättelsen, än levande och än som fantasier. Vildsvin utspelar sig i Småland, i trakten runt den lilla kommunen Tingsryd. Dit kommer Ritve för att fånga vildsvinen på film, och dit kommer också Mia tillsammans med sin dementa morfar för att besöka folkskolan Siggalycke i ett försök att få morfadern att tala igen. I Tingsryd finns också Glenn som jobbar för kommunen och tillsammans med sambon Martina lämnat Malmö för att återvända till sina rötter på den småländska landsbygden.
Det är visserligen Glenn som godkänt Mias ansökan om att få vistas på Siggalycke och vid ett tillfälle erbjuder han även Ritve skjuts en bit på vägen, men i övrigt är platsen och vildsvinen det enda som förenar de tre huvudkaraktärerna.
För Mia är vildsvinen sagodjur, de är en del av en lek hon brukade leka som barn, som byggde på morfaderns minnen av barndomen på Siggalycke. I Glenns fall är vildsvinen snarast ett slags omen. Han ser dem böka i trädgården om nätterna när han inte kan sova och han kommer mot slutet av berättelsen att möta dem på ett oväntat och olyckligt sätt.
Fantasidjur
För Ritve är vildsvinen nästintill mytiska, magiska. Hen har tagit sig över Östersjön, ner genom Sverige till de småländska skogarna för att med egna ögon få se djuren, som hittills endast funnits i videor på Youtube.
De är skygga djur som håller sig undan på dagen men kommer fram om nätterna. Natten är också drömmens tid, en plats där verklighet och fantasi vävs in i varandra och konturerna suddas ut. Så blir även vildsvinen ett slags fantasidjur, både levande och drömlika på en och samma gång.
I Ritves drömmar är de så tydliga, så nära. I en av dem leder en grå sugga sin flock ner mot stranden: ”Det är natt, ljuden är dämpade, hon stannar och lyfter trynet i vädret. De närmar sig träsket, hon vill simma, hon känner den våta leran i luften och leder flocken ut över ängen, ner för sluttningen, där, nu syns vattnet mellan stammarna.”
När Ritve vaknar dunkar hela kroppen som ett hjärta, nytt och stort.
Ritve har tidigare bott vid havet, men det öppna landskapet och sjöfåglarna har inte kunnat erbjuda den ”tyngd mot marken” som Ritve längtar efter. Därför söker sig hen till skogen, i hopp om att känna tillhörighet, bli en del av något större. Men även där är det något som förblir undflyende: ”Jag trodde att den fuktiga och täta skogen skulle förbinda mig med allt levande, men jag
Ritves romantiserande av skogen och djuren kontrasteras med lokalbefolkningens fokus på problemen, hur vildsvinen äter upp skörden, förstör.
har ingen känsla av att jag delar den här skogen med vildsvinen. Jag känner inte av deras rörelser, jag vet inte vad de vill.”
Kriget mot svinen
Ritves romantiserande av skogen och djuren kontrasteras med lokalbefolkningens fokus på problemen, hur vildsvinen äter upp skörden, förstör.
”De trampar ner våra åkrar och så tuggar de i sig kornen”, berättar Gittan som bor nära Ritves tältplats. Hon visar åkern, där vildsvinen gjort upp stigar, ätit och trampat runt. Även skyddsjägaren Volt, som sitter i sitt utkikstorn varje natt, pratar om kriget mot vildsvinen och hur den hårt drabbade trakten behöver beskyddas. Vildsvinen utrotades i Sverige under 1600-talet men återinfördes för jakt i mitten av 1800-talet och spreds sedan genom rymningar ur hägn. Den nya generationen är hämndlysten, menar Volt. Den kan sin historia.
Men trots det ständiga upprepandet om att vildsvinen finns överallt – ja, att de håller på att överta bygden – förblir de onåbara för Ritve. Hen är ständigt på fel plats, vid fel tid, svinen har alltid precis gått eller ännu inte kommit. Vildsvinen ter sig som en väntan på något som aldrig kommer, en längtan som finns inuti snarare än utanför.
Sömngångare
Paralleller dras till Guy Maddins film My Winnipeg, en ”doku-fantasi” om den kanadensiska staden Winnipeg, som enligt Maddin har fler sömngångare än någon annan plats i världen. Invånarna bär runt på nycklar till sina tidigare hem ifall de skulle återvända i sömnen och enligt lagen måste de nya ägarna låta sömngångarna sova i fred. Winnipegborna är ständigt trötta, ständigt vilse. För trötta för att lämna sin stad trots den eviga vintern. De som kommer så långt som till tåget ut ur stan somnar alltid och vaknar först när tåget kör tillbaka in i Winnipeg.
Likt sömngångare vandrar vildsvinen varje natt genom mörkret. De rör sig i samma cirklar, bökar i samma jord. Längtar de bort? Längtar de hem? Och hur är det med Ritve, hur länge ska hen fortsätta upprepa sina cirklar, leta efter det som är så svårfångat och ogripbart?
Eller med Maddins ord: ”Varför är vi så sömniga? Varför kan vi inte bara öppna ögonen?”
Vildsvin är inte en bok av svar så mycket som en bok av undran och Ritves längtan, den småländska skogens dragning, vildsvinens symboliska kraft förblir öppningar för oss att själva fylla. Och slutligen öppnas även ögonen, verklighet och dröm smälter samman.
”Jag är vaken, jag drömmer” konstaterar Ritve, och skogen ger så vika för havet, det salta och öppna. Vildsvinen står plötsligt tätt intill Ritve och tillsammans kastar de sig ut i vågorna för att sedan låta vinden torka pälsar och hår. Tyngden infinner sig, kanske bara över sommaren, men det räcker för stunden.