Ishockeyförbundet fortsätter ”glömma” sitt ena landslag
Dam- och flicklejonen får fortsätta vara ett andraklassens landslag också säsongen 2020–21. Coronakrisen fick inte ishockeyförbundet att uppdatera sina värderingar utan det manliga är det som styr i grenen som får allt svårare att hänga med i samhällsutvecklingen.
Visste du att ishockeylandslaget som var sensationellt nära att vinna VM-guld inför hemmapubliken i fjol höll sitt andra läger för säsongen på hemmaplan förra veckan? Inte? Ingen orsak till självrannsakan. Du är inte ensam – ingen annan visste det heller.
Då damlejonen samlades för säsongens andra läger lät ishockeyförbundet bli att informera om saken.
Nu kanske någon tänker att det kanske inte är så märkligt med tanke på att det är mitt i sommaren, hockeyn inte är speciellt aktuell och coronaviruset gör den egentliga säsongstarten rätt osäker för tillfället.
Någon annan kunde kanske tänka att det är ett ypperligt tillfälle att blåsa liv i det intresse och den boom som skapades under hemma-VM i april 2019 och som sedan dog ut då man på förbundet inte gjorde något för att hålla den vid liv.
Tyvärr tyckte man på förbundet att det inte ens var värt att publicera en lista över vilka 29 spelare som deltog i Pasi Mustonens läger.
Här är det på sin plats att notera att pojkarnas U20-, U18- och U17landslags spelarlistor publicerats i god tid inför respektive läger.
Det går inte heller att hitta någon förteckning över de spelare som deltog i U18-flickornas landslagsläger i juli.
Förbundet publicerade 25 texter, videointervjuer och artiklar om U20-landslagets läger. Landslagstränaren Antti Pennanen sammanfattade lägret, en handfull spelare gav sin syn på veckan, videotränaren berättade om sina uppgifter, lejonens tränare Jukka Jalonen uttalade sig om de unga spelarna och landslagets general manager Jere Lehtinen fick också ge sin syn på spelarna.
Från U18-pojkarnas läger kan man läsa vad tränare och flera spelare anser om både läger, spelstil och landslaget i sammanlagt 10 texter.
Då damlandslaget höll läger i fem dagar i juli publicerade förbundet sammanlagt fem texter om lägret.
Några intervjuer med spelare eller tränare i damlandslaget bemödade sig förbundet inte att publicera. Inte ett enda citat av en enda person kopplad till damlandslaget går att hitta.
Flickjuniorerna fick nöja sig med en text.
Andraklassens lag
Ishockeyförbundet fortsätter med allra största tydlighet visa att damerna är ett andraklassens lag i den interna landslagshierarkin.
Om någon trodde att coronaviruset skulle bidra till att det omoderna förbundet skulle se om sina värderingar fick hen mitt i sommarvärmen inse att det inte kommer att ske den här gången heller.
Det är i sig inte speciellt överraskande då förbundsfullmäktige består av 29 män och 2 kvinnor (plus 29 manliga och två kvinnliga suppleanter). Man får en sådan verksamhet som liknar en själv.
Två av kvinnorna sitter dessutom på kvotplatser för damishockeyn i fullmäktige. På samma sätt som herrligan, Mestis (nästhögsta herrserien), spelarföreningen (herrarnas), domarna, tränarna, veteranishockeyn och alumnerna har sina kvotplatser har också damhockeyn det.
Det handlar alltså inte om att damligan skulle ha en representant, damlandslaget en annan och så vidare utan hela damverksamheten är samlad under ett paraply. Så där som man gör med det som blir över då man valt ut alla de viktiga delarna i sin verksamhet.
I styrelsen finns det en manlig ordförande, en manlig vice ordförande, sex manliga styrelseledamöter, en kvinnlig ledamot och en kvinnlig sekreterare.
Då 91,7 procent av förbundsledningen består av män är det inte underligt att kvinnorna och deras landslag får fortsätta spela i skuggan.
I synnerhet då det handlar om en gren där machokulturen frodas, där våld inte bara tillåts och försvaras utan också förhärligas och används i marknadsföringssyfte och där homosexualitet är så tabu att det inte existerar bland de manliga spelarna.
I en sport där den som blir tacklad i huvudet och får en hjärnskada snabbt pekas ut som minst lika skyldig som den som delar ut tacklingen, där sexismen frodas och publiken unisont och taktfast skanderar könsord utan att någon ens höjer ett ögonbryn skulle det definitivt behövas mer mänskliga och mjuka värderingar – det hockeykillar (inte alla killar) ofta hänvisar till som kärringsnack.
Med bara 8,3 procent kvinnor i ledande positioner lär männen i förbundsledningen enkelt kunna fortsätta prioritera sig själva, andra män och killar utan att behöva ta kvinnorna och flickorna i beaktande.
Tiden håller sakta på att köra förbi hockeyn och dess mossiga värderingar och gammalmodiga syn på världen. Inom några år lär fotbollen gå förbi ishockeyn som populäraste gren i Finland.
Med herrlandslagets EM-slutspel bakom hörnet, spelare, ledare och förbund som talar för tolerans, jämställdhet och likabehandling och en gren som tar avstånd från rasism, sexism och våld finns den tillväxtpotential som ishockeyn för tillfället saknar.
Medan fotbollen visar att den finns till för alla målar sig ishockeyn allt mer in i ett hörn där bara killarna är välkomna.