Från Kolima till Jyväskylä
Gamla kyrkor, forsar och välvilliga finländare präglar vår paddlingsvardag. Samtidigt får ordspråket att ta sig vatten över huvudet en bokstavlig innebörd.
Vi lämnar ett regnigt Kolima bakom oss och vida sjöar byts ut mot smala vattendrag. De första dagarnas nervositet är som bortblåst och kajakerna börjar kännas som en förlängning av våra kroppar.
Nynnandes på svenska schlagerdängor paddlar vi längs strandkanten. Genom Viitasaari, som ligger mellan vår position och nästa hållplats, rinner ett vattendrag med sex tillhörande forsar.
Vi hör det porlande vattnet på avstånd och pirret i kroppen växer sig starkare och starkare. Osäkra på vad som väntar rådfrågar vi en lokal paddlingsguide.
”Den första forsen ska ni undvika, övriga kan ni paddla igenom. Men jag säger som jag brukar säga till mina kunder: Ungefär var sjätte kajak välter”, säger guiden.
Det visar sig att en av oss sitter i den sjätte kajaken.
Hjul i augusti
Strax innan den första forsen lyfter vi planenligt upp våra kajaker ur vattnet, lägger hjulen under och börjar traska.
Väl förbi forsen sänker vi kajakerna tillbaka i vattnet och fortsätter vår färd mot nästa fors. Vi stiger i land och rekognoserar utmaningen.
Följ strömmen till vänster, undvik stenen i mitten och gira sedan lätt mot höger. Inga problem.
Snart inträffar vår troligen största utmaning hittills. Då allting går som det ska växer ett bubblande självförtroende inombords och vi blir oaktsamma.
I nästa fors sitter Oscar fast på tvären och undertecknad gör en halv kullerbytta.
Att hamna upp och ner i vattnet är inget problem, den biten har vi övat på. Jag tar mig till ytan och vi simmar i land med våra kajaker. Kvar på botten blir dessvärre en keps och en kamera med tillhörande pannband.
Med ens ligger myggsprejen inte längre högst upp på vår prioritetslista.
Vi ränner genom ytterligare en liten fors, sedan sätter vi kajakerna tillbaka på sina hjul och traskar ödmjukt två kilometer till lugnare vatten.
Räddarna i nöden
Flera timmar efter vår tidtabell paddlar vi i stiltje in mot Viitasaari. Några kilometer innan vi kommer fram till vårt tilltänkta övernattningsställe börjar det regna och den utlovade åskan ger sig till känna.
Genomblöta med dagens eskapader i färskt minne tar vi i land vid närmaste strand, Viitasaaris gästhamn. Där stöter vi på paret Martti och Vanlai Myllärinen och mötet blir vår räddning.
Paret Myllärinen driver Porthanin kioski (Porthans kiosk) brevid hamnen i Porthans park i Viitasaari. Kiosken, som namngivits efter finländska historiens fader Henrik Gabriel Porthan, agerar härbärge för kajakerna, och vi tar in på hotell.
Väl inne på hotellet lockar kvinnan i receptionen med karaoke efter klockan 22. Vi avböjer vänligt. Inte långt senare ligger vi och snarkar på rummet.
Keitele kanal
Morgonen därpå besöker vi Viitasaari kyrka som Maunu skymtat i horisonten under sin seglats på 1800-talet vartefter vi byter några ord med Martti Myllärinen samt den lokala reportern som dykt upp innan vi paddlar vidare.
Ju närmare Jyväskylä vi kommer, desto tätare dyker sommarstugorna upp. Stenbeklädda öar ger sakta vika för bergknallar och gräsmattor och fritidsbåtar uppenbarar sig längs stränderna. Vi tillbringar en natt utanför Äänekoski innan resan fortsätter mot Laukas.
Maunus färd mellan Äänekoski och Laukas beskrivs av Zacharias Topelius som mödosam och fysiskt krävande. Tack vare Keitele kanal som invigdes år 1994 går vår resa smidigt genom slussar i stället för forsar.
Vi inleder vårt slussfarande med förmiddagskaffe vid Paatelan portti, en restaurang invid den första och största slussen: Paatela. Bakom disken står restaurangens ägare Sinikka Lehtonen.
– Jag öppnade restaurangen för 27 år sedan, samma dag som president Martti Ahtisaari invigde kanalen. Tre båtar åkte genom kanalen med Jyväskylä som slutdestination, men en tvingades vända eftersom den var för stor, minns Lehtonen.
Med den informationen i bakhuvudet känns det extra speciellt att slussen nu töms på vatten enbart för oss.
Laukas levererar
Mot lördagskvällen glider vi in i Laukas. Ett par kilometer utanför Laukas centrum stöter vi på två fiskare som bjuder in oss på bastu. Inbjudan kommer lägligt och natten spenderas i tält på hobbyfiskaren Pekkas gräsmatta.
Vi hinner även med en tur till Laukas kyrka där Maunu tar en vilopaus under sin fjärde dag. Därefter följer vi Pekkas råd och besöker en av Laukas sevärdheter, bergsområdet Saarakallios ungefär 7 000 år gamla bergsmålningar, innan vi fortsätter mot resans största utmaning, Päijänne.
Men först ska vi unna oss en vilodag i Jyväskylä där även en ny kamera väntar.
Efter att ha paddlat drygt tvåhundra kilometer under en veckas tid glider vi in i Jyväsjärvi. I Viitasaari tackade vi nej till karaoke men vem vet, kanske Jyväskylä bjuder på en tango i flytväst.
❞ Jag tar mig till ytan och vi simmar i land med våra kajaker. Kvar på botten blir dessvärre en keps och en kamera med tillhörande pannband.